Publicerad 1951   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OÄKTAD, p. adj.1, se oäkta. —
OÄKTAD, p. adj.2 [till p. pf. av äkta, v., l. (i bet. 1) uppkommet ss. en utvidgad form av oäkta]
1) (†) icke legitimerad, illegitim; oäkta (se oäkta I). Helsingius Aa 8 a (1587). (Det är lovvärt att han icke vill lämna) een skemd Menniskia och it oächtadt barn efter sigh, Vthan Echta qvinnan och Barnet. VDAkt. 1661, nr 268. Murberg FörslSAOB (1791).
2) (numera bl. i högre stil) icke gift (äktad), ogift. VDAkt. 1702, nr 319. Oägtade tärnan. Tranér Nossis 26 (1821). —
OÄKTHET, OÄKTING, se oäkta avledn. —
OÄNDAD l. OÄND, p. adj. (oendad, oändad 1527—1791. oändt, n. 1559) (†) icke ändad, oavslutad; oavgjord; särsk. i uttr. med oändat (oänt) ärende, med oförrättat ärende. G1R 4: 285 (1527). The Svenske (måste) medh oändt ährendhe draga tillbaka igen. LPetri Kr. 57 (1559). Murberg FörslSAOB (1791). —
OÄNDAMÅLSENLIG3~00020. icke ändamålsenlig, olämplig (för ändamålet). Lundin NSthm 581 (1889). Oändamålsenlig klädsel. Langlet Husm. 13 (1891).
Avledn.: oändamålsenlighet, r. l. f. Strindberg Utop. III (1885). —
OÄNDERLIG. (†) som icke kan ändras, oföränderlig. En oänderlig opinion. Isogæus Segersk. 741 (c. 1700). Möller (1807). —
OÄNDIG, adj. (oenduger) [fsv. oändogher (GU C 20 1: 187); jfr ä. t. unendig; till ändig (i bet.: driftig, rask)] (†) icke driftig, oduglig, lat. Vm någer i Embethet sså tresker eller oenduger är, att han ey viill sina skuld bettale .. dhå böte i Embethet iii marc. Skråordn. 234 (1545).

 

Spalt O 1761 band 19, 1951

Webbansvarig