| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PARALLELLISERA par1aläl1ise4ra, ngn gg -ä1l-, äv. 0100—, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
I. tr.
1) i sht tekn. motsv. PARALLELL, adj. 1: göra parallell (med ngt); ordna (en grupp föremål o. d.) så att föremålen osv. äro parallella i förh. till varandra. Detta hårtäcke undergår därefter den s. k. ruggningen medelst ruggtistlar för parallelisering af håren. TT 1896, Allm. s. 5. 2NF 13: 922 (1910).
a) uppställa l. framställa l. andraga (ngt) ss. parallell l. parallellföreteelse l. parallellfall till ngt (särsk. för att åstadkomma en belysande jämförelse); ofta närmande sig bet.: jämföra (ngt med ngt), jämställa. Parallellisera olika fall l. ett fall med ett annat. Phosph. 1812, s. 54. I det följande parallelliseras .. götisk historia med orientalisk, grekisk och romersk. Schück VittA 1: 23 (1932).
b) jämställa (ngt) med avs. på tiden (för dess bildning o. d.) med ngt, förlägga (ngt) till samma tid som ngt annat. Då hittills ett enda fossil funnits i oboluskalken och detta till arten är obestämdt, kan dess parallelisering med bildningar i andra trakter synas något osäker. SvGeolU C 57: 15 (1883). SvGeogrÅb. 1929, s. 27.
d) (mera tillf.) ss. vbalsbst. -ing, om (användandet av) parallellismer (se PARALLELLISM 3) i litterär framställning. (Sagans) språk får genom upprepningar och paralleliseringar en rytmisk hållning. Wrangel Dikten 219 (1912).
II. (mera tillf.) intr., med saksubj.; motsv. PARALLELL, adj. 3, o. PARALLELL, sbst. 5: uppträda parallellt med ngt; utgöra en parallell l. motsvarighet till ngt; särsk. i uttr. parallellisera med ngt. I själfva verket är det så, att ju mera symboliken slafviskt följer verkligheten och parallelliserar med den i alla bukter, dess lättare (osv.). Larsson Stud. 56 (1899). PT 1908, nr 3 A, s. 3.
Spalt P 251 band 19, 1952