| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PELAGIANISM -anis4m, r. l. m.; best. -en.
teol., i sht kyrkohist. munken Pelagius’ lära l. åskådning, som vänder sig mot tanken på arvsynd o. predestination o. enligt vilken människan gm sin fria vilja vid varje enskild handling kan bestämma sig för o. välja det goda; åskådning l. lära som mer l. mindre överensstämmer med Pelagius’. ConvLex. 7: 823 (1837). JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 62. — jfr SEMI-PELAGIANISM. —
Spalt P 555 band 19, 1952