Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PICKALURV pik1alur4v, stundom äv. PICKALUV -lɯ4v, i Finl. äv. PICKALORV, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(picka- (-kk-) 1891 osv. pika- 1902—1917. -lorv 1891—1917. -lurv 1915 osv. -luv 1855—1947)
Etymologi
[sv. dial. pickalorv, pickaluv m. m., hår(lugg), kaluv; ombildning av PICKELHUVA gm anslutning till LURV, rufsigt hår, o. LURVIG, resp. LUV, sbst.2 — Jfr KALUV]
1) (bygdemålsfärgat, i sht i Finl.) hårlugg, kaluv; i sht i uttr. ta (äv. hugga) ngn i pickalurven, ta osv. ngn i kaluven; äv. bildl. Dalin (1855: hugga). Höken hönan tog i pikkalorfven. Topelius Läsn. 7: 92 (1891). Bergroth FinlSv. 302 (1917).
2) [jfr KALUV 3] (starkt vard.) i uttr. på pickalurven, berusad, ”i hatten”. Öberg GråvNyck. 96 (1915). Var han den ende, som va lite på pickalurven efter kungamiddan? Hellström Malmros 343 (1931). GbgP 1949, nr 84, s. 12.
3) (tillf.) i uttr. på nykter pickaluv, på nykter kaluv. GbgMP 1947, nr 264, s. 6.

 

Spalt P 787 band 20, 1953

Webbansvarig