Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PRUDENTLIG prɯdän4tlig l. pru-, förr äv. PRYDENTLIG, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(pru- c. 1841 osv. pry- 1843—1889. -elig 1856. -lig c. 1841 osv.)
Etymologi
[av ovisst urspr.; möjl. (enl. HjLindroth i FestskrSöderwall 149 ff.) ombildning av PRETENTLIG (se PERTENTLIG) under anslutning till PRYD (förr äv. skrivet prude); det nutida uttalet har i så fall anslutit sig till stavningen med u, måhända under inflytande av (en ofta gjord sammanställning med) lat. prudens, klok (se PRUDENS)]
som är mycket l. överdrivet noggrann l. ordningsam l. korrekt (i uppträdande, uttryckssätt l. klädsel o. d.); (överdrivet) värdig l. gammaldags siratlig (o. något tillgjord); jfr PERTENTLIG, PIMPINÄTT I. Jag fick en annan klänning på mig .. och steg in och neg helt prudentligt. MLalin (c. 1841) hos Dahlgren 2Ransäter 64. En .. ståtelig herre .., med synbar, nästan prudentlig omsorg klädd i .. tidens hofdrägt. Topelius Fält. 5: 167 (1867). Kaptenen berättade historier på sitt prudentliga sätt. Krusenstjerna Pahlen 2: 146 (1930).
Avledn.: PRUDENTLIGHET, r. l. f. (petig o. överdriven) noggrannhet l. ordningsamhet l. korrekthet; sirlighet. Frey 1843, s. 509. Han börjar skrifvelsen till den vördade förmannen med en viss ceremoniös prudentlighet. Nyblom i 3SAH 13: 175 (1898). Laurin Männ. 67 (1919).

 

Spalt P 2177 band 20, 1954

Webbansvarig