Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PUNDHUVUD pun3d~hɯ2vud, vard. äv. pun3~hɯ2-, äv. ~huv2-, n.; best. -et; pl. -en l. =; se för övr. HUVUD.
Etymologi
[möjl. till PUND I 1 b o. eg. avseende ett stort o. tungt huvud (tänkt ss. vägande ett lispund)]
(vard.) person med ”stort huvud och litet vett”; dumhuvud; tjockskalle. Den (kallas) inte Pundhufwud, som haar fått gott pund, eller gott hufwud, utan dhen som haar stoort hufwud ok lite wett. Columbus Ordesk. 31 (1678). Om L’ombre Speltes af alla .. tror jag at här ei skulle finnas så många Pund-Hufvuden i Riket, som nu. SvNitet 1738, nr 11, s. 3. Det pundhufvudet, som inte kunde begripa, att skolhuset är bygdt för flere än en eller två! Blanche FlStadsg. 114 (1847). NDA 1937, nr 119, s. 6.
Avledn. (numera föga br.): PUNDHUVAD, adj. dum, tjockskallig. Knorring Förh. 2: 362 (1843). Backman Dickens Pickw. 1: 112 (1871). —
PUNDHUVIG, adj. = -huvad. Polyfem V. 32: 4 (1812).

 

Spalt P 2408 band 21, 1955

Webbansvarig