Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PURKEN pur3ken2, adj. -ket; -kne, -kna; -knare. adv. PURKET.
Etymologi
[sv. dial. porken, purken (jfr Hof DialVg. 228 (1772)); samhörigt med PURKA o. sannol. äv. med PURRA, v., o. PURRIG]
(vard.) som gm sitt yttre (surmulen l. butter uppsyn o. d.) o. sitt sätt (trumpen tystlåtenhet l. kort o. tvärt tal, tjurighet o. d.) visar att han är vid dåligt humör l. missnöjd l. sårad l. stött l. ledsen o. d.; jfr PUTTEN, SUR, TRUMPEN. Knorring Torp. 2: 257 (1843). Han satte sig purken i ett hörn och visade ingen benägenhet att helsa fadern. Strindberg SvÖ 1: 381 (1883). Den här purkne lille ponken. SvD(B) 1944, nr 214, s. 8.
Avledn. (vard.): PURKENHET, r. l. f. Schulthess (1885). —
PURKNA, v. bli purken; särsk. i förb. purkna till10 4. Östergren (1935).

 

Spalt P 2455 band 21, 1955

Webbansvarig