| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PURRIG pur3ig2, adj. -are. adv. -T.
1) (bygdemålsfärgat i södra Sv.) om hår l. person med avs. på håret: som icke ligger slätt; okammad, rufsig, resp.: som har håret okammat o. rufsigt; jfr 2. Purrigt hår. Benedictsson Ber. 180 (1888). Purrig i håret. Larsson Borring Uppr. 138 (1930).
2) (vard. i vissa trakter) om hår l. hårpäls l. fjäderdräkt l. varelse med avs. på håret osv.: burrig, uppburrad; om djur äv.: ruggig; stundom svårt att skilja från 1. (En jungfru med) platt lekamen, kantiga axlar, svart purrigt hår. Wetterbergh SamhKärna 2: 13 (1857); jfr 1. En försenad kustpipare stod purrig och till synes frysande på en kalkstenshäll. Kolthoff VäderkvÖ 179 (1921). Kurck MargA 189 (1925).
3) (numera bl. tillf.) allmännare, särsk. om växt l. växtdel: som har smådelar (grenar, borst o. d.) som streta ut mer l. mindre oregelmässigt o. bilda en buskig l. burrig anhopning, risig l. dyl.; jfr PURRA, sbst. Rosensten Skog. 2 (1737). Små purrige Hagtornsbuskar. Retzius FlOec. 201 (1806). (Nötskrikan) bygger nästan alltid (sitt bo) .. av ris, oftast ojämnt och purrigt. Rosenius SvFågl. 2: 160 (1922).
II. [sv. dial. purrig; jfr t. porrisch samt nor. dial. purra, murra vresigt, purren, en smula vred. — Jfr BURRIG 2] (†) vresig, murrig, retlig. Ihre (1769). En gammal purrig gubbe. Nordforss (1805). Heinrich (1814). Dalin (1855).
III. [med avs. på betydelseutveckligen jfr LUMMIG, adj.2, LURVIG 3 c] (†) berusad. Lindfors (1824: ”i umgängsspråket”).
Spalt P 2476 band 21, 1955