| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 24 i ϑ) -STRIDIG. [till uttr. strida på ngn, strida mot l. med ngn; jfr gen-stridig] som envist (o. stridslystet) hävdar l. håller på en mening l. framför ett krav o. d.; envis o. stridig; som (gärna disputerar o.) absolut vill ha rätt; dels om person(er) l. folk o. d., dels i utvidgad anv., om lynne, uttryckssätt, krav o. d.: som visar l. utmärkes av dylik(a) egenskap(er). De radikale börja .. bli allt mer och mer påstridiga. SDS 1886, nr 575, s. 2. Ett mot förmän rätt påstridigt lynne. Hjärne BlSpörsm. 165 (1898, 1903). Påstridiga menniskors dispytsjuka. PT 1905, nr 224, s. 2. Arbetarnas .. allt påstridigare krav. Hellström i 3SAH LVII. 1: 23 (1946).
-STRUKEN, p. adj. -struknare (mera tillf., Östergren (1935) osv.). [p. pf. av på-stryka 2 o. stryka på i bildl. anv.; med avs. på bet. jfr smord, berusad] Anm. Här icke upptagna användningar av påstruken behandlas under på-stryka. (vard.) berusad (se d. o. 1); ofta i fråga om lättare grad av berusning. Dalin (1855). Videbonden är bra påstruken, nästan full. Martinson Kvinn. 209 (1933). I påstruket tillstånd. SvFolket 8: 309 (1939).
-STRYK. [jfr d. påstrøg; till -stryka 2 o. stryka på] (†) påstruket lager (av ngt). Ett stycke godt hvetebröd med .. påstryk af färskt .. smör. Sturzen-Becker Följet. 1: 24 (1856). —
-STRYKA, -else (†, Lind 1: 184 (1749)), -ning; -are (se d. o.); jfr -stryk. [y. fsv. pastryka (i bet. 2)]
1) (numera bl. ngn gg tillf.) till I 1, 3, 13, 15: stryka (med handen o. d.) på l. över (ngt). (De bästa kolen) Rifva handen när de påstrykas. Wallner Kol. 73 (1746).
2) till I 13, 15, III 2: stryka (ngt, t. ex. färg l. salva) på ngt l. ngn, stryka på; äv. bildl.; stundom äv. med obj. betecknande det varpå ngt strykes: bestryka (med ngt); äv. i uttr. påstryka ngt på ngt l. ngn l. påstryka ngt l. ngn ngt; ss. vbalsbst. -ning stundom äv. konkret, om ngt (t. ex. färg) som påstrukits på ngt l. ngn (äv. bildl.). Vagnslidrets portar hade påstrukits (med) tjära i tjockt lager. Muskat olie offte påstrucken, stercker (vid pest). Berchelt PestOrs. G 7 a (1589). Strindberg Skärk. 79 (1888: påstrykning; konkret, bildl.). Verandagolv kunna behandlas med linolja, som påstrykes varm. LindbladHb. 11: 45 (1925). särsk.
a) (numera knappast br.) med mer l. mindre resultativt obj. betecknande märke o. d. som anbringas (l. skönhet o. d. som åstadkommes) gm påstrykning av färg l. smink o. d. En påstruken fägring. Lind (1749; under anstreichen). (Jesu) får hafva et .. märke, som icke är påstrukit med röd-krita. Borg Luther 1: 593 (1753).
b) (†) i vissa bildl. uttr. som ange att ngn ger ngt ett visst sken l. får ngn att sluta sig till en viss uppfattning. Keysaren (lät) bedragha sigh, så at icke allena han sielff thenne Willfarelsen wedertogh, vthan jämwäl vnderstodh sigh thesz Förgifft androm at påstryka. Schroderus Os. 2: 222 (1635). Man wiste ock at påstryka Påwarnas prætension en Färga vthaff thet, hwad som Ambrosius emoot Keyser Theodosium giorde. Brask Pufendorf Hist. 411 (1680).
α) (†) med mer l. mindre adjektivisk bet., om anförande: vari ngn använder starka uttryck l. ”tar till i växten” o. d.; jfr på-breda b slutet. Landsh. Nordenfelt drar bort uppmärksamheten (från mitt tal) genom ett påstruket anförande. Edholm SvunnD 218 (1857).
β) [med avs. på bet. jfr breda på 2 samt stryk, smörj] (†) i uttr. få l. giva ngn påstruket, få resp. ge ngn på huden. Tholander Ordl. (c. 1875).
Ssg (till -stryka 2): påstryknings-borste. för påstrykning av ngt (t. ex. färg, skokräm). HemslöjdsutstSthm 1880, s. 9. —
2) borste (l. del av borste) avsedd för påstrykning av ngt (t. ex. färg, skokräm). RedInstBlindaSthm 1897—98, s. 13. Skoborste .. med påstrykare. KatalÅhlénHolm 142: 423 (1951).
(I 15, III 2) -STRÄNGA, v.1, -ning. sätta strängar på (instrument o. d.). Sjöberg Kvart. 6 (1924). —
(I 24 g) -STRÄNGA, v.2 (†) framställa krav l. fordran på (ngt), utkräva (ngt); påyrka (ngt). AOxenstierna 2: 645 (1624). RARP 6: 201 (1657). —
(I 13, III 2) -STRÖ, n. [jfr -strö, v.] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) lant. om ngt som strös ovanpå ngt; dels om mjöl o. d. som strös ovanpå ngt som ges till kreatur att äta l. dricka, dels om halm l. sågspån o. d. som strös ut i bås l. spilta l. box o. d. för kreatur att ligga på; jfr -strössel. HushBibl. 1755, s. 130. TLandtm. 1900, s. 710. —
(I 13, 15, III 2) -STRÖ, v., -ende (mera tillf., AHB 119: 30 (1884) osv.), -ning (numera mindre br., Schultze Ordb. 5132 (c. 1755), Östergren (1935)). strö (ngt) på l. över ngt l. ngn; äv. med obj. betecknande det l. den varpå ngt strös: beströ (med ngt); äv. i uttr. påströ ngt på ngt l. ngn l. (ut)i ngt l. påströ ngt l. ngn ngt. När Fisken är .. medh Salt påströdder, så (osv.). Kockeb. C 3 b (1650). Hackelse af råghalm som .. påströs litet mjöl. BtVLand 1: 70 (1775). PNGedda (1795) hos CAEhrensvärd Brev 2: 424 (: uti). TurÅ 1913, s. 247. särsk. (†) bildl.: efter att ha gjort mätningar utan sammanhang med varandra av sammanhängande ägor inlägga (dylika mätningar) på (kartor). PH 8: 361 (1766). —
(I 13, 15, III 2) -STRÖMMANDE, p. adj. om vatten o. d.: som strömmar (ned l. ut) på ngt l. ngn; äv. bildl., om tankar o. d. När (överfalls-)hjulets hastighet är hälften så stor, som det påströmmande vattnets. JernkA 1829, Bih. s. 271. 2NF 4: 1189 (1905; bildl.). —
(I 13, 15, III 2) -STRÖMNING. (tillf.) om vattens o. d. ned- l. utströmmande på ngt. Juhlin-Dannfelt 50 (1886). —
(I 13, 15, III 2) -STRÖPPLA, -ing. (i fackspr.) gm ströppling anbringa (färg o. d.) på ngt. SvSlöjdFT 1926, s. 30. —
(I 13, III 2) -STRÖSSEL. [jfr -strö, v.] (†) om mjöl o. d. som strös ovanpå ngt som ges till kreatur att äta l. dricka; jfr -strö, sbst. VetAH 1774, s. 357. —
(I 1, III 1) -STUGA. (-stufvun, sg. best.) (†) i övre våningen beläget rum i ett hus; jfr -våning. Kurck Lefn. 5 (1705). —
-STUND, se på I 40 a. —
-STUNDANDE, p. adj. [med avs. på bildn. jfr på-nalkande] (†) instundande; jfr på III 2 e, 3, 13. Peringskiöld Hkr. 1: 587 (1697). jfr: Wedh påstunde (sannol. felaktigt för påstundande) Cröningh och der effter. RARP 4: 182 (1649). —
-STUNDEN, se på I 40 a. —
(I 13, 15, III 2) -STUVA, v., -ning. jfr på-lasta, -packa, v.1 SDS 1899, nr 276, s. 1. särsk. (tillf.) i utvidgad anv., i fråga om påsättande av klädesplagg. Gumman (fann) för godt att i hast påstufva sin allra grannaste helgdagsmössa. Topelius Fält. 5: 239 (1867). —
Spalt P 2938 band 21, 1955