| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
RAPPA rap3a2, v.4 -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.).
1) (numera i sht i vissa trakter, vard.) snappa l. rycka åt sig (ngt); äv. mer l. mindre bildl., särsk.: vårdslöst l. hastigt föra (ngt hit l. dit); äv. i sådana uttr. som rappa ngn ngt ur händerna, rycka från ngn ngt; numera oftast i särsk. förb. Vij (hava) förnummet .., att .. samme tijende både hijtt och tijtt rappet .. ähr. G1R 26: 638 (1556). Då rappadhe M. Anders Elmegreen kappan .. af hustru Anna så hårdt, at bånden gingo vthur kappan. VRP 1658, s. 1161. Då man rappade eller ryckte någon något ur händerne. Nordström Samh. 2: 315 (1840; om ä. förh.). Östergren (1935).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande) orättmätigt l. med våld bemäktiga sig (ngt), röva, roffa åt sig; beslagtaga (ngt); äv. med indirekt refl. obj.; äv. abs.; särsk. om öppet o. hänsynslöst rofferi o. d.; förr äv. i uttr. rappa ngt till skövlings. Att the .. icke ihielslå någre rydzer eller rappe theris godtz till sköfflingz. G1R 26: 277 (1556). Klippare, them han rappad hade iffrå the Danske. Svart G1 36 (1561). Schall inttet godz, som förbruttit warder i Stocholm, ryckies eller rappes aff fougten .. för än thet .. vdi rådstugun laghwunnet ähr. PrivSvStäd. 3: 56 (1563). Han skulle åthergiffwe / Thet hans Frijbytere hade rappet. Hund E14 16 (1605). Then fattige Rääf, om han .. sigh råkar rappa Een Höna. Arvidi 190 (1651). Stöld skier lönligen och äganden ovitterligen: Men rån skier uppenbarligen, dag eller natt, med öfvervåld eller rappande. Abrahamsson 717 (1726). JämtlHärjedH 2: 13 (1945). — jfr SMÅ-RAPPA o. ORAPPAD. — särsk.
a) i ordspr. Riker Rifwær Rappar: Oc alt han åt sig nappar. Bureus Suml. 78 (c. 1600). Rijk rycker och rappar, dhen fattige tijger och tackar. Törning 128 (1677).
b) med avs. på jordegendom o. d. Alle the godz .., som olaglige rappede och rycte äre vndan Riszebergz Closter. G1R 11: 386 (1537). Ridderskapet (sökte) rappa prästjord. HT 1928, s. 284.
c) (†) stjäla, snatta. LReg. 22 (1583). (En hund kan) liggia uppå Lur, när Tiufwen ärner rappa. Warnmark Epigr. H 2 b (1688). Sedan bekände han .. att han sedt Dunbergh rappat uhr Byxesäckerna. VRP 1690, s. 506.
3) (†) med avs. på människor.
a) bortröva, bortföra med våld l. list; snappa bort; (med våld) förmå l. tvinga (ngn) att bege sig (till l. från en plats o. d.); äv. om sjukdom: bortrycka (ngn); äv. mer l. mindre bildl. Skall ingen .. fördriste sig till någen af them ther studerendes warde, uthenn wårt .. samptycke ther ifrån fordre eller rappe. Annerstedt UUH Bih. 1: 9 (i handl. fr. 1566). Een häfftigh Pestilentia .. många tusend menniskior .. hädhan rappat. TJohannis Fästn. B 7 b (1604). Wacktmestarenn medh 3 Rÿttare tienare som hafua dragitt kringh och Rappat bönderne till Nÿkiopingh. GripshR 1609, s. 113. Om någor .. hafwer rappat een möö .. (skall) han .. blifwa en trääl. Schroderus Sleid. 105 (1610). Tempeus Messenius 169 (1612). jfr MÄNNISKO-RAPPANDE.
b) råna l. plundra l. bestjäla (ngn); orättmätigt l. med våld frånta (ngn) vad han har o. d. OxBr. 12: 453 (1612). Nähr de möthe någon på vägerne, röffve och rappe (de) den vägfahrandhe. AOxenstierna 2: 217 (1614). Norrl. 10: 12 (1615). jfr: (Prästens) skarpa ord .. (i 1600-talets predikningar) slå ned modet i den förtryckande krigsmannen, och ge de ’rappade bönder’ hopp om en mildare behandling. Wieselgren SvSkL 1: 223 (1833; sannol. efter ä. källa); jfr RAPPA, v.1
4) (†) i uttr. rappa tillfälle, ta tillfället i akt; jfr RAMA, v.3 3 slutet. Då iag .. var vijd Annexerna gudztiensten att förrätta, haf(ve)r (han) rappat tillfälle att öfvertala postbönderna här i Sochnen att taga emot samma skriffter. VDAkt. 1723, nr 451.
5) (†) med avs. på avtal, överenskommelse o. d.: (vilja) bryta, rygga, börja tvist om (ngt); jfr REPA, v.2 Szå att th[et] skall th[e]m nu emellam war[e] aldelis en klar och welforliigt saack och aldriig mer[e] rappas ell[e]r ryggies. 2SthmTb. 1: 121 (1545). Därs. 307 (1548).
6) [specialanv. av 1] (†) sjöt. tr.: överhala (en talja o. d.); föra l. draga (tåg) i riktning motsatt den vid halning. Rappa fockskiötet. SkepCommSkepzb. 1689. (Konstaplarna kommenderas:) 1. Proppen uhr Stycken. 2. Löös Tallior och Surtåug. 3. Rappa löprana. Rosenfeldt Tourville 107 (”106”) (1698).
7) i sht sjöt. intr., betecknande att tåg l. kätting o. d. glider ut från block l. gatt l. bort från sitt fäste; numera nästan bl. i de särsk. förb. RAPPA UR 2, RAPPA UT 2. SD(L) 1898, nr 551 B, s. 2. Kättingen rappar saktare och stannar. SD 1905, nr 253 B, s. 3.
1) (i sht i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till 1: rycka från (ngn ngt). Innan karln hann sikta, hade björntrollet rappat av honom geväret. Högberg Utböl. 1: 27 (1912).
2) (†) till 2: bemäktiga sig l. stjäla (ngt). At icke en höna blef rappat af. Isogæus Segersk. 409 (c. 1700). —
RAPPA BORT10 4. till 1, 2, 3 a, = bortrycka I 1, 3; särsk. (numera bl. ngn gg arkaiserande) till 2: lägga beslag på l. orättmätigt tillägna sig (ngt). Att någen skall rappe Oluff Larsons hemen i Redvegh bort. G1R 25: 178 (1555). O Dödh, .. / Tu rappar bort thet som är bäst. Elimæus POlai D 2 b (1618). Heinrich (1814). jfr bortrappa. —
RAPPA EFTER. (†) till 7; om kedja: (ge efter o.) glida i väg (från det föremål där den kransas upp l. dyl.). Har kedjan börjat hasa, så rappar lätt hela det uppdragna stycket efter. Nyström Telegr. 172 (1869). —
RAPPA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. särsk. (numera bl. ngn gg arkaiserande) till 2: (med våld) beröva (ngn ngt). G1R 28: 168 (1558). HSH 21: 350 (1691). —
RAPPA IGEN. (enst., †) till 2: återbörda (orättmätigt frånhänd egendom till ägaren l. dyl.). G1R 6: 161 (1529). —
RAPPA IGENOM. (†) sjöt. till 6: överhala (ngt). Då Porten måste fällas .. rappar (soldaten nr 5) igenom Taljan. ReglArméenFl. 1788, s. 102. —
RAPPA IN10 4. (numera bl. tillf.) till 1: med ryck hala in (ngt). (Han) tager då i repet[,] rappar thet in thet mästa han förmår. Broman Glys. 1: 318 (1707). —
RAPPA MED SIG10 4 0. (numera bl. tillf.) till 1, 2: rycka l. roffa åt sig o. ta med sig (ngt). Widekindi KrijgH 201 (1671). —
RAPPA NED10 4. (numera föga br.) sjöt. till 6, = nedrappa. Repens pyntade ändar .. rappas ned långs stången. Frick o. Trolle 150 (1872). —
RAPPA TILL SIG10 4 0.
1) (numera i sht i vissa trakter, vard.) till 1: snappa l. rycka åt sig. När hans moder tagit fram Ringen ur kistan, .. har Märta rappat till sig Ringen. VDAkt. 1724, nr 113 (1723). Östergren (1935).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande) till 2: orättmätigt l. med våld tillägna sig (ngt), lägga beslag på, roffa åt sig. G1R 9: 318 (1534). Spegel SalPräd. 161 (c. 1710; i bild; abs.). Bliberg Acerra 486 (1737). —
RAPPA UNDER SIG10 40 0. (numera bl. ngn gg arkaiserande) till 2 (c): orättmätigt tillskansa sig (en jordegendom o. d.). PPGothus Und. Y 8 a (1590). —
RAPPA UPP. (†) till 5: rygga (ett avtal o. d.). Att rappe th[e]n förliichning vp, som .. samtÿcktt .. ær. 2SthmTb. 3: 72 (1554). —
RAPPA UR10 4. sjöt.
1) till 6, tr.: dra ut (ett tåg) ur det block l. gatt där det är iskuret. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Rappa .. ur litslinan. Oxenstierna Vanderdecken 22 (1865). Smith (1917).
2) till 7, intr.; om tåg l. kätting: glida ut från (ett block l. gatt); äv. abs. Flagglinan, som jag .. råkat att skjuta af, rappade ur sin trissa med ett rasslande ljud. Kongo 1: 121 (1887). Kättingen rappade ur gattet. GHT 1905, nr 233 B, s. 4. Hägg Flagga 32 (1937; abs.). —
RAPPA UR SIG10 4 0. sjöt. till 6; om tåg l. kätting: rappa ur. Öfverhandsknop .. slås på en ända för att hindra den att rappa ur sig. UFlott. 2: 58 (1881). 3NF 11: 899 (1929). —
RAPPA UT10 4. (numera föga br.) sjöt.
2) till 7, = rappa ur 2. Belägg .. (linans) sladd så att den ej rappar ut. Balck Idr. 1: 391 (1886). särsk. i allmännare anv. (om lina o. d.): glida i väg från sitt fäste, löpa ut. Nyström Telegr. 191 (1869). (Rån) glider .. (vid notdragningen) .. genom vattnet, och .. vid nersätan rappar den smäckra råfällingen ut. SvKulturb. 9—10: 272 (1931). —
RAPPA ÅT SIG10 4 0.
1) (numera i sht i vissa trakter, vard.) till 1: snappa l. rycka åt sig (ngt). Kling Spect. Q 2 b (1735). Utan att vänta svar rappade han åt sig mössan och for ut. Sjödin StHjärt. 270 (1911).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande) till 2, = rappa till sig 2. När modren går med barnen och stoppar något hos sig olofvandes el. rappar åt sig skola barnen bli tiufaktiga. Törner Vidsk. 139 (1758). Näsström FornDSv. 1: 70 (1941).
RAPPARE, sbst.2, m. person som roffar, rövare. Tyfwar och Rappare. Rudbeckius KonReg. 472 (1620). Serenius (1757; under snatch). —
RAPPERI, n. ”rappande”; rofferi, röveri, plundring; stöld. HSH 4: 95 (1566). Siw rother knechter, som han hade sänt vth på rapperij. HH VIII. 2: 113 (1566). (Han) näradhe sigh medh rapperij. PErici Musæus 5: 111 a (1582). (Att) man .. steller alla små infall och rapperij in. AOxenstierna 1: 590 (1640). PH 2: 1080 (1734).
Spalt R 291 band 21, 1956