Publicerad 1957   Lämna synpunkter
RELIKT relik4t, r. l. n.; best. -en, ss. n. -et; pl. -er l. =.
Etymologi
[jfr t. relikt, eng. relict; till relictus (n. relictum), p. pf. av relinquere (se RELINKVERA). — Jfr RELIKTÄR]
(i sht i vetenskapligt fackspr.) rest l. återstod l. lämning från en tidigare epok av ngt i övrigt försvunnet l. utdött (t. ex. av ett i övrigt utdött l. från trakten försvunnet djur- l. växtbestånd l. av föremål l. företeelser av ett slag som annars icke längre förekommer); jfr EFTERPOST, KVARLEVA, sbst. 2, REMINISCENS. Vegetationen vid Bölet (är) att uppfatta som en relikt. BotN 1891, s. 112. Folktro (vidskepelse, skrock) är relikter av primitiv religion .. eller av katolsk kristendom. Landsm. 1911, s. 20. En .. glacial relikt .. är rödingen i Vättern och andra sydsvenska sjöar. 2NF 27: 1151 (1918). Du tillhör en förgången régime. Du är ett sällsamt relikt från guldåldern. Siwertz Förtr. 73 (1945). — jfr GLACIAL-RELIKT. — särsk. (tillf.) allmännare: rest, återstod. Min myntsamling hade nyligen .. (skingrats) — lyckoslanten var den enda relikten. Engström Nak. 140 (1934).
Ssgr (i sht i vetenskapligt fackspr. — Anm. Vissa av de nedan anförda ssgrna kunna äv. hänföras till relikt, adj.): RELIKT-ARTAD, p. adj. som har karaktären av en relikt. AntT XX. 4: 51 (1919). —
-BESTÅND. särsk. om djur- l. växtbestånd; jfr -fauna, -flora. UpplFmT 37—39: 299 (1924). —
-FAUNA. [jfr t. reliktenfauna] fauna som utgör en relikt av en under en tidigare utvecklingsperiod levande fauna. Nathorst JordH 1040 (1894). —
-FLORA. flora (se d. o. 3) som utgör en relikt av en under en tidigare utvecklingsperiod förekommande flora. BotN 1891, s. 135. —
-FORM; pl. -er. reliktartad form (typ, art) av ngt (t. ex. av djur l. växt). BotN 1891, s. 135. —
-FORMATION. jfr formation 2 b. BotN 1891, s. 184. —
-FÅGEL. jfr -fauna. SvNat. 1922, s. 63. —
-FÖREKOMST~002, äv. ~200.
1) (ngts) förekomst ss. relikt (ngnstädes). FoFl. 1907, s. 206.
2) förekomst av relikter på en plats; äv. konkret, om relikterna. Andersson o. Birger 83 (1912). —
-FÖRETEELSE~00200. företeelse som utgör en relikt. Rig 1919, s. 13. —
-KARAKTÄR. jfr karaktär 3 c. SvGeogrÅb. 1928, s. 31. —
-KULTUR. kultur (se d. o. 2, 8) som är en relikt från en äldre tid l. ett äldre kulturskede. 2SvKulturb. 5—6: 134 (1936). —
-LOKAL, r. l. m. plats där en djur- l. växtart lever kvar resp. växer ss. relikt. Andersson Växtv. 86 (1896). —
-NATUR. jfr natur 2. FoFl. 1910, s. 272. —
-OMRÅDE~020. område där ngt finns kvar ss. relikt; jfr -lokal. Rig 1918, s. 19. —
-SJÖ. [jfr t. reliktensee] insjö som en gång utgjort en del av ett hav, restsjö. AntT XVI. 2: 19 (1895). —
-STRUKTUR. om den bevarade ursprungliga strukturen i ett oförvandlat parti av en i övrigt metamorfoserad bärgart. Ramsay GeolGr. 73 (1909). —
-TYP. reliktartad typ. MosskT 1890, s. 21. —
-UTBREDNING~020. en reliktforms utbredning. Andersson o. Birger 161 (1912). —
-VEGETATION. jfr -flora. SD(L) 1893, nr 300, s. 6. —
-VÄXT, r. l. m. jfr -flora. MosskT 1891, s. 366. —
-Ö, r. l. f.
1) ö som utgör en rest av en i övrigt försvunnen kontinent, restö. Hagman FysGeogr. 7 (1903).
2) bildl.: reliktområde. Fennia XLIX. 4: 21 (1929).

 

Spalt R 1000 band 21, 1957

Webbansvarig