| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RIMMA rim3a2, v.2, förr äv. RYMA, v.1, l. RÖMMA, v.1 -ade ((†) pr. sg. -er LPetri 2Post. 14 b (1555), VDAkt. 1711, nr 128); förr äv. (i bet. 5 d) RIMMAS, v.2 dep.; vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.
1) motsv. RIM, sbst.2 1, med avs. på (större l. mindre stycke på) rimmad vers: författa, dikta; äv. abs.: författa l. skriva rimmad vers; numera i sht skämts. l. med nedsättande l. ringaktande innebörd; utan bestämd avgränsning från 2. Hans nampn th[ett] kallas ith kronat · B · / som wijsan haffuer dictat och rimath. Visb. 1: 56 (1573); möjl. till 2 c. SkrVSocLd 20: 42 (1685). At rima skal mit enda Handwärck blifwa. Runius (SVS) 1: 275 (1713). Om jag ej gjort något dugligt, har mitt rimmande dock hindrat mig att göra större dumheter (i erotisk väg). Beskow (1837) i 3SAH XLVII. 2: 129. Fatab. 1947, s. 104. — jfr HOP-, SAMMAN-RIMMA. — särsk.
a) i uttr. rimma till (förr äv. för) gröten l. maten o. d., (dikta o.) framsäga rim till gröten osv. Vid måltiden rimmades icke för gröten. Polyfem I. 8: 3 (1810). Vid middagen .. var det (vid maj- o. pingstfirandet i Alnarp) vanligt att rimma till maten. FoF 1914, s. 33. Bruket att rimma till julgröten. Därs. 1937, s. 32.
b) (numera föga br.) i uttr. rimma om (förr äv. över) ngt, dikta l. skriva rimmad vers om ngt. Spegel GW 31 (1685). Jag kan eij rima meer om thessa hemligheter / Ehuru flitigt jag i många böcker leter. Dens. ÅPar. 30 (1711). Fersen HistSkr. 2: 58 (c. 1790: öfver). Broocman SvSpr. 83 (1810).
2) motsv. RIM, sbst.2 2, om person: sammanställa ord (i sht i vers) så att de bilda (slut)-rim, göra l. åstadkomma (slut)rim; äv. med obj. betecknande ord l. litterärt värk o. d. (se b, c); ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare: rimflätning o. d. Rimningen är mycket ledig och osökt. I första påseende dömes om Swänskan thet är ett grofft, ofatt, oböyligt Språk särdeles til rijmande. Skogekär Bärgbo Wen. Föret. 1 (c. 1650); jfr 1. Columbus Ordesk. 18 (1678). Det är då fan, att jag inte skall kunna rimma; nog har jag försökt, men jag kan inte hitta på annat rim på flicka än — lillan. Hagberg Shaksp. 2: 114 (1847). Selanders och andra tjugotalisters rimning. Oldberg Rim 262 (1945). — jfr PAR-RIMNING. — särsk.
a) i uttr. rimma på ngt (jfr 3), göra rim l. hitta på rimord till ngt; äv.: använda ngt som rimord. Weste (1807). Jag skref verser, där jag krampaktigt rimmade på notarie. Wägner Norrt. 39 (1908). Nog äro dikterna vackra, fast jag är från en annan tid — den då man sentimentalt rimmade på hjärta och smärta. Krusenstjerna Pahlen 5: 44 (1933). särsk. i utvidgad anv., i uttr. rimma på verb, i fråga om en lek varvid vissa deltagare pantomimiskt utföra handlingar som betecknas med verb som rimma (i bet. 3) med ett angivet ord, till dess de finna det verb som de som angivit rimordet tänkt på; jfr RIM-LEK 1, RIM-PANTOMIM. Östergren (1936).
b) med obj. betecknande ord o. d.: låta (två ord) bilda rim; låta (ett ord) bilda rim (med ett annat ord); äv.: utläsa (ett ord) så att det rimmar (med ett annat ord); äv. i uttr. rimma ngt på ngt, låta ngt bilda rim på ngt. Ther iag wille på thet Ordet Fall rimma Knäfall. Arvidi 36 (1651). V. Rydberg rimmar .. värdt .. med stjärt. Wulff SvRim 94 (1898). (Den moderne läsaren måste) ofta misslyckas i sina försök att rimma versradernas slutord med hvarandra (i G. Chaucers vers). Björkman Chaucer 4 (1906). Han rimmar ’komma’ och ’blomma’. Östergren (1936). jfr (tillf.): Jag kan Läsare! beskrifva tomt och jord, / Hvar denna Bonden bor, hans namn är lättlig rimmat. Bellman Gell. 102 (1793; t. orig.: seinen Namen sagen).
c) med obj. betecknande litterärt värk (i sht vers l. dikt): förse (ngt) med (slut)rim; omskriva (ngt) på rimmad vers; ge (ngt) den rimmade versens form. Columbus Ordesk. 17 (1678). Frågan, om Heroiska Versar böra rimas eller ej. Dalin Arg. 1: 51 (1754). Racine brukade beständigt att först skrifva sina Tragedier i obunden stil och sedan rima dem. Polyfem II. 1—2: 3 (1810). (J. Dryden) rimmade fullständigt sina tragedier, efter franskt mönster (förut hade vers och prosa vexlat). NF 4: 510 (1881). särsk. [delvis avledn. av RIM, sbst.2 2] i p. pf. i adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.), om vers l. litterärt värk o. d.: försedd med (slut)rim, formad som vers med (slut)rim. Sahlstedt CritTuppSag. 16 (1759). Hos oss blir den rimmade hexametern .. och den rimmade sapphiska versen, o. s. v., olideliga. Höijer 4: 67 (1811). Om den svårlärda katekesen varit skriven på rimmad vers, så kunde jag nog haft lättare att lära den. Lagergren Minn. 1: 147 (1922). Våra rimmade rikskrönikor från medeltiden. HT 1928, s. 187. Malmberg i 3SAH LXIV. 2: 139 (1954). jfr IN-, KORS-, O-, PAR-, SLUT-, STAV-RIMMAD m. fl.
d) (†) i utvidgad anv., i talesättet vore det så timmat som rimmat l. det är ej så snart timmat som rimmat, ss. uttryck för en önskan att man gärna såge ngt vara skett l. gjort resp. för ett konstaterande av att ngt icke inträffar l. värkställes lika lätt som man kan uttala en önskan därom; jfr TIMA. Wore dhet så timmadt som rimmadt. Grubb 235 (1665). Det är ej så snart timmadt, som rimmadt. Rhodin Ordspr. 41 (1807).
3) motsv. RIM, sbst.2 2, om ljud(förbindelse) l. stavelse l. ord (jfr 4): bilda l. utgöra (slut)rim; äv. opers.: det bildas l. föreligger rim; äv. om versrad l. litterärt värk: innehålla (slut)rim, ha rimslut, vara rimmad; särsk. i uttr. rimma på (jfr 2 a) l. med (förr äv. mot) ngt, bilda rim med ngt, äv. (i uttr. rimma på ngt): innehålla ngt ss. (slut)rim; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Hjärta rimmar på l. med smärta. Ort och stort rimma. Dessa tvenne orden rimma icke. Nordforss (1805). Mot rop rimmar prydeligt stop. CFDahlgren 2: 242 (1837). Alla namnen .. (börja) med vokal och de hafva således rimmat med hvarandra. Schück LittRelH 2: 201 (1904). Kärleksdikterna rimmade .. på hjärta och smärta. Martinson MötDikt. 68 (1950). Fjord uttalas korrekt med långt o-ljud (rimmande med jord). ST(A) 1954, nr 145, s. 4. — jfr UT-RIMMA.
4) (†) refl., om ljud(förbindelse) l. stavelse l. ord l. versrad, = 3; äv. i uttr. rimma sig på l. med ngt, rimma på ngt. På thet Ordet Af rimma sig, Draaf, Graaf (osv.). Arvidi 34 (1651). Hwad the effterste sex Verser (i en sonett) angår, så må the sigh rimma huru the kunna. Dens. 139. Intet kan rima sig nogare med hierta, än behierta: Det är nästan alt det samma: utvalda rim! Dalin Arg. 2: 261 (1734, 1754; ironiskt). Widegren (1788).
5) i bildl. anv. av 2—4 (motsv. RIM, sbst.2 4); särsk. för att beteckna att det råder l. anses råda ett förnuftigt l. logiskt sammanhang l. en förnuftig l. logisk överensstämmelse mellan två företeelser varav den ena i ett l. annat avseende motsvarar l. passar ihop med den andra.
a) [jfr 2 b] (†) tr., om person, i uttr. rimma ngt med ngt l. ngn, få ngt att överensstämma l. passa ihop med ngt l. ngn. En Grann och rijk Qwinna, / Fast lijtet hon doger, om hon ey weet rimma / Sitt Sinne med Mannen. Törnewall A 5 a (1694). (Jesu) Judiska lärare, som ville .. rima Guddomliga ting med mänskligit förstånd. Borg Luther 2: 130 (1753).
b) [jfr 3] intr.
α) passa (ihop) l. överensstämma, gå ihop; särsk. i uttr. rimma med ngt, passa ihop l. (överens)stämma med ngt, vara förenlig med ngt; jfr c α. Visb. 1: 90 (1541). Detta rimmar som bödel och barmhertighet. Nordforss (1805). En greflig fröken och en poet — / det är två saker, som alls icke rimma. Fallström VDikt. 1: 272 (1892, 1899). Den fjärde krigsjulen tändas i Sverige de sparade ljusen över torftigare julbord än som rimmar med tidigare svenska vanor. SvD(B) 1942, nr 350, s. 4. HT 1953, s. 422.
β) (†) vara passande l. lämplig, passa sig; äv. med indirekt obj.: anstå (ngn). Tencker och väll thet röm[m]er, / att i icke strafve och döm[m]er, / then i sÿnd fallen är. Visb. 1: 284 (c. 1620). (K. Maj:t frågade) Om det rimmar och anstår en devot Undersåtare, .. at .. som på vigtskål läggia sin Öfverhets magt och myndighet. Oelreich 384 (1755).
c) [jfr 4] refl.; äv. opers.
α) (utom i α’ numera bl. tillf.) passa (ihop) l. överensstämma, gå ihop; särsk. i uttr. rimma sig illa, passa illa ihop, stämma dåligt; äv.: vara föga rimligt (att); jfr β o. b α. Carl IX Bew. A 3 a (1604). Man brukar för itt allmenneligit Ordspråk: En Jurist, en ond Christ, men thet rimmar sig illa. Schroderus Waldt 59 (1616). Rådstugu Rätten före stälte honom, at alt hvad han berättadt, rimmar sig intet utan är idell osanning. VRP 27/11 1736. Mången man, som .. / .. aldrig förut i sin lefnads dar / Så noga betänkt hvad rimkonsten var, / Om icke i spekulationens timma, / Hur debet och kredit sig skulle rimma. Sjöberg (SVS) 2: 73 (c. 1827; med ordlekande anspelning på 4). Dristighet och god vapen rimma sig väl. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det rimmade sig illa, att en man med lycka och rikedom i vänto skulle sätta allt detta på spel genom att stjäla en ring. Lagerlöf LöwR 89 (1925). — särsk. i vissa uttr.
α’) (fullt br.) rimma sig med (förr äv. efter l. till l. överens med) ngt, passa ihop l. (överens)stämma med ngt, vara förenlig med ngt; ofta i sådana uttr. som rimma sig väl l. illa med ngt; jfr b α. OPetri 2: 125 (1528). (Kristian II:s) förehaffuande (i Danmark) rimade sig endels effter samma skick som han driffuit hade här i Suerie. Svart G1 68 (1561). Därs. 96 (: öffuerens medh). Thetta taalet rimer sig inthet medh then helga scrift. PMelartopæus (1595) i KyrkohÅ 1904, s. 194. Schroderus Os. III. 1: 311 (1635: till). Prål rimmar sig icke väl med fattigdom. Meurman (1847). GHT 1943, nr 38, s. 8.
β’) [efter t. etw. reimt sich hierher l. daher] (†) ngt rimmar sig hit, ngt passar in, ngt överensstämmer med detta l. dessa förhållanden o. d.; jfr β. Weise 126 (1697). Det rimar sig .. aldeles icke hit, det som Papisterna skrika uppå. Borg Luther 2: 220 (1753).
β) överensstämma med vad som är förnuftigt l. lämpligt l. rimligt; vara rimlig, lämpa sig, passa (sig); äv.: vara tillbörlig l. korrekt, hövas; i sht förr äv.: vara möjlig. Syr. 22: 6 (öv. 1536). RA I. 4: 674 (1598; opers.). Iuda. Ach mine brödher, icke kan thz sigh rijma, / At wij honom (dvs. Josef) dräpa, på thenna tijma. Gevaliensis Jos. 11 (1601). Fyra Dagar war jag där / Wet dock ey hur det sig rimar, / Som mitt tycke likwäl swär / At thet knapt war fyra Timar. Runius (SVS) 2: 114 (1712). Vara Stockholmsbo och ej ha läst Stockholms Posten klockan 8 på qvällen: huru tycker bror det skulle rimma sig? Crusenstolpe Mor. 5: 402 (1843). Det rimmar sig icke, att kalla hvarje omdöme för en dom. Hellberg Samtida 8: 152 (1872). Ett sådant uppförande rimmar sig icke. Cannelin (1921). UNT(A) 1943, nr 56, s. 9. — särsk. i vissa uttr.
α’) (†) rimma sig på l. uppå l. in på ngn, passa (in) på ngn. LPetri 1Post. S 2 b (1555: in på). (Hon inbillade) sig, at alt det hon worde hörandes til den döda Riddarens beröm talas, icke kunde sig på någon annan så wäl rima som på hennes kiärsta. Runius (SVS) 3: 115 (1709). Borg Luther 1: 73 (1753: uppå).
β’) (†) rimma sig för ngn, lämpa l. passa sig för ngn. Barckhusen Cotossichin 45 (1669). Huru rimar sig et slikt inridande (som Jesu inridande på en lånad åsna) för en så dråpelig Konung? Borg Luther 1: 13 (1753).
d) (†) ss. dep., i uttr. rimmas med ngt, överensstämma l. passa ihop med ngt. Thet är ogudachtigt och rijmas icke medh Christi Lära. Schroderus Os. 1: 83 (1635). SionNSång. 149 (1778).
RIMMA FRAM 10 4. (tillf.) till 1, 2: författa (ngt) på rimmad vers. Cederschiöld Erikskr. 9 (1899). —
RIMMA IHOP10 04 l. HOP4, äv. TILLHOPA040, äv. 032.
1) till 1, 2: författa l. hopskriva (rimmad vers); vanl. med nedsättande innebörd i fråga om hantvärksmässigt författarskap. Lind (1749). När en cavalier .. för sit eget nöje, rimar ihop et litet fjolleri. Thorild (SVS) 3: 64 (1791). Asplund LivSmultr. 72 (1945). jfr hoprimma.
2) (numera bl. tillf.) till 3, = rimma, v.2 3; jfr anm. nedan. Dimma och timma de rimma ihop. CFDahlgren 2: 242 (1837).
a) (†) få (ngt) att passa ihop l. stämma. (Petrus) kan icke thetta bådhe tilhopa rijma, wara leffuandes Gudz Son, och doch likuäl Lidha och döö, och genom sådant lidande återlösa menniskiona. PErici Musæus 2: 360 b (1582); möjl. ssg.
b) (tillf.) motsv. rimma, v.2 5 b α: överensstämma, passa ihop; jfr anm. nedan. Ofullständigt och allt, min vän, det är två begrepp, som inte riktigt rimma ihop. Hallström Ness. 80 (1919).
4) (†) till 5 c α, refl., i uttr. rimma sig tillhopa, överensstämma, passa ihop; äv. i uttr. rimma sig ihop med ngt, = rimma, v.2 5 c α α’; jfr anm. nedan. Kling Spect. Eee 3 b (1735). Ekblad 67 (1764). Anm. Möjligen böra vissa av de ovan under 2—4 uppförda språkproven icke uppfattas ss. särskilda förbindelser (utan ss. uttr. bestående av betonat verb o. obetonat adverb). —
RIMMA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032.
1) till 1, 2, = rimma ihop 1. Triewald Lärespån 38 (c. 1710). God och välvillig som Dalin var, förmåddes han lätt att .. rimma samman tillfällighetsvers. KJWarburg i 2SAH 59: 477 (1883). Nordlund Bit. 101 (1894).
2) (numera bl. tillf.) till 2 b: låta (två ord) rimma med varandra; jfr anm. nedan. GT 1787, nr 25, s. 2.
3) (numera föga br.) i oeg. l. bildl. anv. av 1 o. 2 (motsv. rimma, v.2 5): få (ngt) att passa (ihop) l. (överens)-stämma; äv. övergående i bet.: fatta, förstå. Sigfridi E 4 b (1619). När de tycka sig finna något, som deras naturliga förnuft icke kan rima tilsammans (i evangeliet); så kunna de ock fara ut i försmädelser deremot. Nohrborg 356 (c. 1765). Nå, min Herre? är jag från mina sinnen? Jag tycker, att jag dock tämmeligen rimmar tillsammans, hvad som hörer tillsammans. Fahlcrantz Lessing Gal. 94 (1821). Det kan jag ej rimma tillsamman. Cannelin (1939).
4) (i vitter stil) till 5 b α, i uttr. rimma samman med ngt, passa ihop l. överensstämma med ngt. Hvad gör jag med äfven den mest harmoniska vers, som så illa rimmar samman med den brutalt väldiga improvisation, hvars ekon aldrig vilja släppa örat? PT 1914, nr 229, s. 3.
5) (numera föga br.) till 5 c α (α’), refl., i uttr. rimma sig tillsammans (med ngt), överensstämma l. passa ihop l. gå ihop (med ngt); jfr anm. nedan. LPetri DialNattw. A 5 b (1562). Dristighet och goda wapn de rijma sig bäst tillsammans. Porath Pal. Föret. 2 (1693). Så litet som en ny klädes lapp passar sig på en gammal klädebonad; så litet rima sig tilsammans Evangelii hugneliga lära och stadgarna om en sträng fasta. Bælter JesuH 4: 357 (1757). Huru rimmar sig detta tillsammans med hvartannat? Rudin 1Evigh. 1: 17 (1870).
6) (tillf.) till 5 c α α’, refl., i uttr. rimma sig samman till ngt, passa ihop så att ngt uppkommer därav, tillsammans bilda ngt. Hur kunde dessa förutsättningar rimma sig samman till en romantiker? Johanson SpeglL 102 (1912, 1926). Anm. Möjligen böra vissa av de ovan under 2 o. 5 uppförda språkproven icke uppfattas ss. särskilda förbindelser (utan ss. uttr. bestående av betonat verb o. obetonat adverb). —
RIMMARE, sbst.3, m.||ig. [fsv. rimare; jfr d. rimer, t. reimer, eng. rimer, rhymer samt fr. rimeur]
1) till 1 o. 2: person som diktar l. författar rimmad vers; vanl. med nedsättande innebörd, särsk. med tanke på mer l. mindre mekaniskt l. hantvärksmässigt diktande: rimsmed, versmakare. Schroderus Dict. 46 (c. 1635). Rimares antal behöfver ej at ökas; det ogräset växer nog sjelfkrafdt. Bergklint MSam. 1: 230 (1781). Sveriges mest ansedde Rimmare i Carl XII:s tid voro: Gunno Evrelius Dahlstjerna (osv.). Broocman SvSpr. 96 (1810). De eländigaste rimmare, som aldrig drömt om äran att bli tryckta. Strindberg NRik. 64 (1882). (M.) Bjugg var en av de misslyckade svulstiga rimmare, som sökte efterlikna Thorild. 3NF 3: 402 (1924).
2) till 2: person som åstadkommer rim; särsk. med adjektivattribut som omtalar vederbörandes goda l. dåliga förmåga att rimma; ofta svårt att skilja från 1. Ofta orimelig ord för rim skul Rimare bruka. Nicander GSann. 7 (1766); jfr 1. Det följer icke att en god Rimare skall vara god Poët ..; men det följer, att en god Poët skall tillika vara god rimare. Skjöldebrand Acc. 23 (1795). Bättre rimmare än poet. Lindfors (1824). Så makalösa rimmare som Fröding och Rydberg. FrFilolFLd 1: 165 (1897).
Ssgr (i allm. till rimmare, sbst.3 1): rimmar(e)-anda, r. l. f. (†) inspiration l. ingivelse att dikta; jfr ande VIII 2. LHammarsköld (1803) hos Hjärne DagDrabbn. 22.
-bana, r. l. f. (numera bl. tillf.) jfr bana, sbst.1 1 g (γ). Hammarsköld SvVitt. 1: 194 (1818). Beskow (1843) i 3SAH XLVIII. 2: 257.
-glädje. (mera tillf.) glädje som ngn känner då han rimmar l. diktar. När en barnvisa haft sitt ursprung i barnens egen rimmarglädje (osv.). Hirn Barnlek 151 (1916).
-gröda, r. l. f. (numera bl. tillf.) bildl., om litterära värk skrivna av rimmare. Thorild (SVS) 1: 497 (1783). (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 192 (1912).
-gåva. till rimmare, sbst.3 2; jfr gåva, sbst. 2 b. Kanske underlägsen Lucidor i poetisk begåfning, egde dock Runius en rimmargåfva, som nästan öfverträffade dennes. Ljunggren Bellm. 39 (1867).
-rygg. (tillf.) Driv högt din lilla narr-talang; / .. Och med dit lilla trä-svärd knäck / De veka rimar-ryggar af. Thorild (SVS) 1: 109 (1783; ironisk uppmaning till J. H. Kellgren).
-skara, r. l. f. (tillf.) skara l. hop av rimmare. Och du, tryckta rimmarskara, / Frälst ur sextonårig fara, / Andas: — Kellgren är ej mer! Leopold 2: 73 (1795, 1815).
-skrå, n. (numera bl. tillf.) sammanfattande (o. förklenande) benämning på författarna av rimmad vers; jfr rim-skrå. Polyfem II. 25: 2 (1810). Rimmare-skrået visar altid Akademien större aktning under den tiden, då hon har en stol att bjuda. Beskow (1842) i 3SAH XLVIII. 2: 155. —
RIMMARINNA1032, f. [delvis avledn. av rimmare, sbst.3] (föga br.) till 1 o. 2: kvinnlig rimmare. Östergren (1936). —
RIMMERI 104, n. [jfr d. rimeri, t. reimerei, eng. rhymery] till 1 o. 2.
1) handlingen l. värksamheten att rimma l. författa rimmad vers; vanl. med nedsättande innebörd, särsk. om mekaniskt l. hantvärksmässigt versskrivande. SP 1792, nr 60, s. 3. Jag .. ämnar framdeles öfvergifva rimmeriet. Fröding Brev 76 (1889). Vad är ett lumpet rimmeri / för den, vars liv är poesi? Kruuse Scab. 93 (1930); jfr 2.
2) konkret, om resultat av rimmeri (i bet. 1). Leopold 2: 455 (1802, 1815). (S. E. Brenners) torra och platta rimmerier hafva numera endast ett rent literaturhistoriskt intresse. NF 2: 1112 (1878). Moraliserande rimmerier. SvFolket 5: 129 (1939). —
RIMMERSKA, f. till 1 o. 2: kvinnlig rimmare. Jag är en ytterst skral rimmerska. Bremer Brev 2: 149 (1841).
Spalt R 2011 band 22, 1958