| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
I. tr. l. i förb. med en i st. f. obj. stående bestämning styrd av prep. i l. på, ngn gg äv. (i bet. 3 a) med.
1) gm upprepade o. mer l. mindre häftiga (o. oregelbundna) ryck (vanl. med handen l. händerna) försätta (ngn l. ngt) i hastig rörelse fram o. åter, i sht dels (med avs. på person) i syfte att skada l. straffa l. väcka (ngn), dels (med avs. på sak) i syfte att lösgöra l. lossa (ngt) l. att befria (ngt) från (icke önskvärda) beståndsdelar l. partier; skaka, rista; äv. abs. Svart Gensw. H 7 a (1558). (Drängen) drog up sparrlakanet och ruskade honom i handen. Dalin Arg. 1: 282 (1733, 1754); jfr a. Hör på Fiolerna / Systrar med sång; / Ruska på kjolarna, / Hoppa i språng. Bellman (BellmS) 1: 13 (c. 1770, 1790). (Han) ruskade i låsvredet. Almkvist Turgenjef 9: 231 (1887). (Hon) ruskade ottomankuddarna i friska luften. Smith KRanke 209 (1921). (Läraren) högg den eller de brottsliga i kaluven och ruskade dem. ÅbSvUndH LIX. 1: 83 (1940). — jfr AV-, NED-, OM-, UPP-RUSKA. — särsk.
a) (†) i fråga om handskakning: skaka; särsk. i uttr. ruska ngns hand l. ruska hand med ngn l. ruska ngn i hand, skaka hand med ngn (ss. hälsning l. tack l. ss. bekräftelse på ett löfte o. d.). Presidenten .. tog min hand, ruskade den vänligt och (osv.). Bremer Pres. 227 (1834). Carl (ruskar konungens hand): ”I lif och död, broder!” Crusenstolpe Mor. 3: 171 (1841). Han ruskade mig i hand, så jag trodde armen skulle gå ur led. Knorring Skizz. II. 2: 73 (1845). Sedan vår vän fått sitt recept och derför ruskat hand med provisorn, .. hör han (osv.). Därs. 275.
b) med obj. o. därtill ansluten adjektivisk predikatsfyllnad angivande resultat av ruskningen; särsk. i uttr. ruska ngn vaken, väcka ngn gm ruskning; äv. bildl., med avs. på känsla o. d. Under växten böra .. (kålrötterna) ryckas eller likasom ruskas lösa i jorden, så blifva de rätt stora. VästmFmÅ 13: 90 (1772); jfr RUSKA, v.4 1. Han (har) ruskat hofmästaren vaken. Palmblad Nov. 4: 61 (1851). (Att) ruska den sömniga fosterlandskänslan vaken. Quennerstedt Torneå 2: 247 (1903).
c) med mer l. mindre resultativt obj., i sådana uttr. som ruska liv i ngn, särsk.: gm ruskning väcka ngn (som sover tungt). WoH (1904). Det var omöjligt att ruska liv i henne. Hon var död. Siwertz Pagoden 68 (1954).
d) med obj. betecknande ngt som avlägsnas gm ruskning: skaka av l. bort (ngt av l. ur ngt o. d.). Han ruskade jorden af den .. uppdragna roten. De Geer VSkr. 1: 16 (1841, 1892); jfr RUSKA AV 1. särsk. med abstr. obj., i sådana uttr. som ruska sömnen l. grillerna ur (kroppen på) ngn, ruska ngn så att han blir (fullt) vaken resp. fri från griller. Han .. (skulle ha) ruskat grillerna ur henne. Martinson KärlekKr. 43 (1947). (Han) ruskade sömnen ur kroppen på mig. Johnson DrömRosEld 47 (1949).
e) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., ss. beteckning för att man ger ngn en (kraftig) tillrättavisning l. en tankeställare l. (skarpt) angriper l. kritiserar ngn l. ngt (i syfte att rubba hans resp. dess auktoritet o. d.). Sturzen-Becker 1: 156 (1861). Känner Du Hansson — ta honom då mellan fyra ögon — ruska honom. Strindberg Brev 1: 80 (1871). (Olaus Petri) ruskar på .. många häfdvunna satser i religionsläran. SvH 4: 140 (1904). (Hon) gav honom en ruskning för att han skötte sin plats så illa. Wägner Silv. 246 (1924).
2) med saksubj.: försätta (ngn l. ngt) i skakning l. darrning, skaka; äv. i pass. med intr. bet.; äv. bildl. 2RARP 21: 36 (1761; bildl.). Vi tyckte att hela skeppet ruskades (då dagskottet avlossades). 2MoB 1: 16 (1806). Tunga steg ruskade vindstrappan. Heidenstam Karol. 2: 143 (1898). (Han) Mindes .. väl, huru 1851 års (jord)-skalf ruskade stugan. Ymer 1903, s. 430. — särsk.
a) om vind: försätta (ngn l. ngt) i skakning l. vajning; med avs. på träd, blad o. d. stundom med särskild tanke på det prasslande l. susande ljud som uppstår då grenar o. d. sättas i rörelse (o. i denna anv. i ä. språkprov stundom svårt att skilja från RUSKA, v.2 2); äv. opers. (o. i denna anv. övergående i III a δ). När häfftigt stormwäder (råder), så skakar (ruskar) thet, rijfwer omkull, och sönderbråkar alt. Schroderus Comenius 55 (1639). Hvad sorl jag hör! ack! ruska träden sakta, / Förmätna vind, och skäms at spela här. Wallenberg (SVS) 1: 318 (1771). Vinden ruskar stolparna. Andersson Sudr. 70 (1899). Allt är lugnt, sefiren tiger, / Men i löfvet lätt det ruskar. Snoilsky Goethe Vis. 29 (1901). Hellström i 3SAH LVIII. 2: 339 (1947; i bild).
b) (†) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., om (feber)sjukdom: som åstadkommer frosskakningar. Febris, eller Skelfwan. .. För denne ruskande och Tarmeskakande Siukdomen, är (osv.). Kempe Graanen 49 (1675).
3) om levande varelser: försätta (ngn del av sin kropp) i hastig rörelse fram o. åter, i sht i svängning l. vridning i sidled, skaka; i sht med avs. på huvud l. hår; om fåglar i sht med avs. på fjädrar l. vingar. Cupido .. gaf sig up mit i lufften, sedan han ruskad sina vingar. Ehrenadler Tel. 282 (1723). Vi finge se 2:ne Lejon, som ruskade sin mahn. Humbla Landcr. 484 (1740). Foglar ruska fjädrarne. Sahlstedt (1773). Hon .. ruskar på sina välondulerade lockar. Fogelström Vakna 41 (1949). — särsk.
a) i uttr. ruska på (ngn gg äv. med) huvudet l. (numera bl. tillf., skämts.) ruska på peruken, förr äv. ruska huvudet, hastigt o. upprepade gånger vrida huvudet fram o. åter i sidled (i sht ss. tecken på avböjande l. ogillande l. betänksamhet l. tvekan o. d.). Borg Luther 2: 78 (1753: ruskar hufvudet). De ruska väl på hufvudet, då det går öfver skred (dvs. till överdrift). Posten 1769, s. 415. Rydqvist (1833) i 3SAH LVII. 3: 133 (: ruska på perukerna). Jensen Mickiewicz Tad. 205 (1898: ruskar med hufvudet). Man kan inte annat än ruska på huvudet åt människornas dårskap att föra krig. Ruin SjunknH 79 (1956).
b) (†) i uttr. ruska på axlarna, (hastigt o. upprepade gånger) höja axlarna o. åter låta dem sjunka ss. tecken på liknöjdhet l. vägran att uttala sig o. d., rycka på axlarna. PForsskål (1761) hos Linné Bref I. 6: 147.
c) i bildl. anv., om träd o. d.; jfr 2 a. Ej aspen lätta kronan ruskar, / Knappt något löf sig rör. Arnell Scott Sjöfr. 199 (1829).
II. refl.: skaka sin kropp, i sht för att bli torr l. för att befria (ytter)kläder från väta l. snö l. damm l. dyl. l. för att motvärka frusenhet l. stelhet (ss. följd av vila o. d.) l. för att undkomma ur ett fasthållande grepp o. d.; äv. i uttr. ruska på sig, stundom för att angiva en mindre intensiv l. ihållande rörelse. En mächta modig tåpp (dvs. tupp), sigh ruskar gaal och rörer. Achrelius Mor. C 3 b (c. 1690). (Fåren) ruska på sig. Aken Reseap. 288 (1746). 22 (december). .. Gråkallt och mulit, att alla ruskade sig. Reenstierna Årstadagb. 1: 262 (1801). Gesandten (höljd av snö) ruskar sig. Atterbom LÖ 1: 11 (1854). Han ruskade sig som en våt hund och gick tyst ut farstuvägen. Hammenhög PoB 385 (1931). Jag försökte väcka .. (hunden), men hon bara ruskade på sej. Isaksson KvHuset 32 (1952). — särsk.
a) (†) i uttr. som ange att ngn skakar på kroppen av bekymmer l. förfäran l. skakar l. ryser av förskräckelse l. sorg o. d. Kiöt och blodh .. ryser och ruskar sigh (vid hemsökelse). SLaurentii Ridd. H 3 a (1622). Rijffuer edher i huffudhet och rusker edher i träghne och arbetesamme Bönder ock åkermän, Ty han (dvs. G. II A.) ligger nw och hwilar sigh, som haffuer hållit wård oc hegnat kring edher Åker oc Eng. Rudbeckius 4Pred. D 4 b (1634).
b) i oeg. l. bildl. uttr. som ange att ngn rycker upp sig ur liknöjdhet l. slöhet o. d. (numera nästan bl. i uttr. ruska på sig); i sht förr äv. i oeg. l. bildl. uttr. som ange att ngn gör sig beredd för strid l. anfall o. d. (eg. gm att skaka på kroppen för att uppliva l. värma sig). Dher Pösa och Swälla dhe Öÿar wedh Bellt. / och ruska sig som dhe mest förmåå / dee willia nu reesa moot Swerige i feldt. Visb. 1: 352 (1658). När .. ett upprop i tidningarna bringar .. (den finska trögheten) att ruska på sig. Söderhjelm Brytn. 258 (1901).
c) (numera bl. ngt vard., mera tillf.) i uttr. ruska på sig, i utvidgad anv.: (få omväxling i stillasittande gm att) komma ut l. vara ute o. röra på sig. Jag (är) ännu nog ung för att tycka mig efter ett halft års hvila behöfva ruska på mig. Dahlgren Herrgårdssl. 282 (i handl. fr. 1827). Frisk blir jag aldrig mer. .. kanske till själen, om jag kan komma ut och ruska på mig riktigt. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 281. Östergren (1936).
III. intr.: vara försatt i skakning l. darrning, skaka, darra.
a) med sakligt subj. l. opers. (se δ). Genom den ruskning den starcka rörelsen (hos en maskin) förorsakar, .. skulle (väggarna) kunna taga skada. König Mec. 174 (1752); jfr I 2. Björkman (1889). Så tågom vi på gammal stråk / med stamp, så marken ruskar. Heidenstam NDikt. 156 (1915). Hela Angelas vävstol ruskade ju. Krusenstjerna Pahlen 2: 151 (1930). — särsk.
α) om (i sht stort o. klumpigt) fordon; stundom övergående i bet.: förflytta sig (skramlande l. slamrande) med skakiga o. ryckiga rörelser. (Järnvägs-)Vagnen ruskade dugtigt under natten. Wachtmeister MedelhSk. 2 (1884). Ett löjligt litet ranglande och ruskande tåg. Boberg IllRes. 187 (1935).
β) om träd, löv o. d.; stundom med särsk. tanke på det ljud som uppstår då vinden sätter träd o. d. i rörelse; jfr I 2 a. En Myrten-buska, / Som .. stod och Ruska. Dahlstierna (SVS) 388 (c. 1696). Med sina ruskande löf förfriskar (almen) de af sommarhettan utmattade djuren. Trozelius Rosensten 75 (1752). Den flyende ryssen hör träden ruska, då svenskarna äro i antågande. Lamm i 3SAH LVI. 2: 127 (1945).
γ) om kroppsdel; jfr I 3. Hans kropp svängde och huvudet ruskade när han resonerade. Pauli Ungd. 47 (1925). jfr ARM-RUSKNING.
δ) opers. (o. i denna anv. utan bestämd avgränsning från I 2). Hvad det ruskar och rycker i vagnen. GbgVBl. 1889, nr 8, s. 1. (Kråkan) slår sig ned på enbusken, så att det ruskar däri. Reuter Ber. 6 (1900).
b) med personligt subj.; särsk. om ngn som färdas på ett skakigt o. ryckigt sätt; jfr a α. Jag .. ruskade i den ohyggliga hyrvagnen på de ödsliga gatorna. Bremer Hem. 1: 107 (1839). I åtta timmar sitta och ruska på en liten resvagn. Flygare Hesse-Wartegg Ind. 301 (1907).
1) till I: gm att ruska komma (ngt) att falla ned l. lossna från ngn l. ngt; äv.: befria (ngn l. ngt) från ngt gm ruskning; äv. i uttr. ruska av ngn l. ngt ngt. Nordforss (1805). (Vi skola) ruska af den skorpan allt dess hår. Thomander 3: 365 (1826). (Man) ruskar av (strömmings-)skötarne. Arwidsson Strömm. 45 (1913). Regnkapporna ruskas av. VeckoJ 1957, nr 36, s. 14. särsk. i uttr. ruska av sig ngt l. ruska ngt av sig, gm ruskning befria sig från ngt; stundom äv. utan obj.: ruska av sig snön l. rägnet l. resdammet o. d.; äv. oeg. l. bildl. Vatne jag åf mej ruska. Envallsson SvenMaja 33 (1789; i vers). Sedan fältkamrern (som kommit resande i vagn) något ruskat af sig, kammat håret och tagit ett par nya stärkta löskragar på sig, gick han ner till majorskan. Wetterbergh SamhKärna 2: 74 (1857). Han tog en skogspromenad för att ruska av sig sin oro. Gustaf-Janson GodVänn. 310 (1955).
2) (†) till III b, = ruska i väg. Han fann .. för godt att .. ruska utaf i sin skramlande enbetskärra till kyrkoherden. Knorring Torp. 2: 178 (1843). Dens. Skizz. II. 2: 82 (1845). —
RUSKA FRAM10 4. (mera tillf.) särsk. till III b: i ett skakande fordon färdas fram (till en plats). Bremer NVerld. 2: 267 (1853). —
RUSKA I VÄG10 0 4. (mera tillf.) till III b: ge sig av l. fara i väg på ett skakigt (o. obekvämt) sätt; jfr ruska av 2. Han (satt) snart på en ny liten pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Strindberg Skärk. 13 (1888). —
RUSKA NED10 4 l. NER4. gm att ruska få (ngt) att falla ned. Arnell Moore LR 2: 47 (1830; om vind). Vinden .. ruskade ner röda äpplen ur fruktträden. Hallström Brilj. 113 (1896). jfr nedruska. —
RUSKA OM10 4. häftigt skaka (ngt), särsk. så att dess beståndsdelar komma i oordning o. d.; äv. med avs. på person: häftigt skaka; stundom äv. i uttr. ruska om med ngt l. ngn, ruska o. fara häftigt fram med ngt l. ngn. Det var min sextonde kärlek, / Den sof så djupt och tungt; / Jag ruskade väldigt om den, / Då steg den opp helt lugnt. Runeberg (SVS) 2: 249 (c. 1850; i bild). Jag ligger här uti min vackra hytt, / Der ångmachinen ruskar om min mage. Sehlstedt 2: 209 (1862). Omilt ruskade (vinden) om med både kålhuvud och rosenbuskar. Jensen Audoux MClaireAt. 183 (1922). jfr omruska. särsk. i utvidgad l. bildl. anv.; särsk. (med personligt l. sakligt subj.): göra (ngn) omtumlad l. ge (ngn) en chockartad upplevelse o. d.; ofta: mana (ngn) till eftertanke l. besinning l. taga (ngn) ur invanda föreställningar l. få (ngn) på nya o. bättre tankar o. d.; äv. med sakobj., stundom övergående i bet.: (häftigt) kritisera l. angripa (ngt) o. d. Som en örn uti ett dufvoslag / Jag ruskat om er i Corioli. Hagberg Shaksp. 1: 265 (1847). Jag skulle ruska om både frökenmoralen och den lumpna lilla ”immoraliteten”. VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 299. En betagande syn af mäktig storhet, som ruskar om ens själ ett slag. Skottsberg Båtf. 174 (1909). Epoken vi lever i har ruskat om oss ordentligt. .. Vi har blivit helt respektlösa, alla värden har förintats. Form 1950, s. 199. —
RUSKA OPP, se ruska upp. —
1) till I 1; med avs. på kudde: gm ruskning(ar) göra (kudde) högre o. mjukare (i det att stoppningen blir mindre hoppackad). Hon ruskade upp kuddarna. Idun 1957, nr 9, s. 43.
2) (†) till I 2: skaka om (ngn), göra (ngn) omskakad (o. opasslig). Resan har ruskat up mig mycket. Stenhammar Riksd. 3: 145 (1847).
3) till I 1, 2: gm ruskningar få (ngn) att resa sig l. att vakna; särsk. i uttr. ruska upp ngn ur sömnen l. ur hans sömn. Vilda Americaner, som efter deras tunga arbete såfvo så stilla och hårdt, at jag knapt kunde ruska up dem. Hoffmann Förnöjs. 150 (1752). Lagerlöf Holg. 1: 195 (1906). särsk. oeg. l. bildl.: gm skarpt (till)tal l. gm att ge chockartade l. stimulerande upplevelser o. d. rycka upp (ngn) ur liknöjdhet l. slöhet o. dyl. l. bringa (ngn) till eftertanke o. besinning; väcka; stimulera, liva (upp), muntra (upp); sätta fart på l. i, ”valsa om med”; äv. med sakligt obj. (betecknande själ l. samvete l. kropp o. d.); jfr ruska om slutet. Säkert ärna de / Ett utfall göra för att ge batalj. / Om ej så är ju staden svagt bevärad, / Vi kunna ruska opp dem vackert der. Hagberg Shaksp. 5: 112 (1848). (Att) slå sig lös och ruska upp själ och kropp från trälandet i lifvets trampkvarn. Adelsköld Dagsv. 3: 310 (1900). Peter Wieselgren hade .. med sin propaganda ruskat upp de spritlagda samvetena hos professorer och studenter. Bergman i 3SAH 51: 223 (1940).
4) [jfr 3] refl., i uttr. ruska upp sig, oeg. l. bildl.: rycka upp sig ur liknöjdhet l. slöhet; muntra upp sig, pigga upp sig; jfr ruska, v.3 II. Wetterbergh SamhKärna 2: 215 (1857). Du ska ut och ruska opp dig med oss ibland, — sade han, — och inte sitta hemma och kura. Strindberg TjqvS 1: 176 (1886). Att ruska upp sig till ansträngning. Verd. 1891, s. 99. —
RUSKA UT10 4. gm att ruska på (ngt) få (det) att falla l. sträckas ut. Han ruskar ut sit skägg. Wallenberg (SVS) 1: 77 (1767). —
RUSKA UTAV, se ruska av. —
RUSKA ÅSTAD10 04. särsk. (tillf.) i förb. ruska åstad en klocka, gm att skaka på en klocka få den att gå. Konstapeln ruskade denna låsta dörr som om det varit fråga om att .. ruska åstad en ojusterad klocka. Hedenstierna Marie 238 (1896).
B: (I 2) RUSKNINGS-APPARAT. (förr) om en av läkaren G. Zander († 1920) konstruerad massageapparat bestående av en stoppad sits vilken försattes i skakning gm maskinkraft o. över vilken patienten satt grensle, skakbräde. Engström Häckl. 90 (1913).
Spalt R 3088 band 23, 1960