| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RYNKIG ryŋ3kig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. RYNKOT, adj.
a) om (kroppsdel hos) person l. djur: som är försedd med l. täckt av rynkor; vars hud uppvisar rynkor; om person äv.: som har rynkor i ansiktet; om hud: som ligger i rynkor. Een Grodha .. tänkte wedh sigh siälff, om hennes rynkiotta hudh bleffuo wäl vpfylt, så wille hon wäl bliffua så stoor som Oxen. Balck Es. 162 (1603). Een gammal kiäringh med innfallne och rynckote kindbeen. KKD 5: 178 (1710). Prinsessan blef så rynkig, att all hennes elakhet på långt afstånd kunde läsas ur ansiktet. Levertin Diktare 249 (1898). Ruin SjunknH 169 (1956). särsk.
α) [djurets struphud är rynkig] zool. i uttr. rynkiga salamandern, (det olmarna närstående) salamanderdjuret Necturus maculatus Raf., fårad olm. (Stuxberg o.) Floderus 3: 320 (1904). SvUppslB (1935).
γ) i utvidgad anv., om leende l. ålderdom o. d.: som kännetecknas av rynkor. En gammal snäll gubbes rynkiga leende. Söderhjelm Upps. 180 (1907). Du räds ej rynkig ålderdom / och allt vad ödet smider hop. Lindorm TalHj. 38 (1912).
b) om del av växt: som är försedd med rynkor, rynkad (se RYNKA, v. 1 b γ). VetAH 1801, s. 168. Rynkad tofsskivling .. Hatt .., utbredd, rynkig, särsk. i kanten. Ursing SvVäxt. Krypt. 374 (1949).
2) motsv. RYNKA, sbst.2 b; om tyg l. klädesplagg o. d.: som är försedd med skrynklor som uppkommit gm missöde l. ovarsamhet o. d., skrynklig; stundom äv.: som är försedd med avsiktligt (ss. dekoration l. dyl.) anbragta rynkor, rynkad (se RYNKA, v. 2). Verelius 241 (1681). I lifvet är .. (livrocken) utskuren och något rynkig, samt försedd med en lifgördel äfven lagd i veck. KonstNyhMag. 4: 28 (1822). Akta, så att duken inte blir rynkig! Östergren (1937).
Spalt R 3380 band 23, 1960