Publicerad 1962   Lämna synpunkter
RÖKVACKA rø3k~vak2a, förr äv. RAUCHVACKA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(rauch- 1828. rök- 1855 osv.)
Etymologi
[av t. rauchwacke, biform till rauhwacke, av rauh (i t. dial. äv. rauch), skrovlig (se RUG), o. wacke (se VACKA); bärgarten är stundom rökfärgad, varför ordet i t. anslutits till rauch, rök (se RÖK, sbst.2), o. i sv. till RÖK, sbst.2 — Jfr RÅ-VACKA]
(numera mindre br.) geol. råvacka; jfr RÅT-VACKA. JernkA 1828, Bih. s. 15. Den egentliga zechstenen betäckes .. af rökvackan och dolomitaskan, den förra en kristallinisk kornig dolomit, den senare ett löst aggregat af små dolomitkristaller. Nathorst JordH 744 (1893). 2SvUppslB 24: 1063 (1952).

 

Spalt R 4406 band 23, 1962

Webbansvarig