Publicerad 1962   Lämna synpunkter
RÖM l. RYM, sbst.5, l. ROM, sbst.5, n.
Ordformer
(rohm 1559. rÿmm 1670. röm 1612—1613)
Etymologi
[av mlt. rōm, beröm, skryt, av fsax. hrōm; jfr mnl. o. holl. roem, fht. (h)ruom, mht. ruom, t. ruhm (ä. t. äv. rümb); till samma rot som föreligger i isl. hróðr, beröm, o. i ROSA, v.2 — Jfr BERÖM, RUMRIK, adj.2, RÖMMA, v.3, RÖMLIG, adj.2]
(†) beröm, skryt; anträffat bl. i uttr. [jfr t. ohne ruhm zu melden l. sagen] utan (allt) röm (att säga o. d.); jfr BERÖM 1, BERÖMMELSE 1 a slutet. Och haffve vij näst Gudz hiälp, uthann rohm ath seije, mhere ähnn udi otte och trättije åhr föreståett Sverigis rijke. G1R 29: 40 (1559). Utan röm att schriffua. OxBr. 5: 15 (1612). Alldenstundh iag fast uhtan alt Rÿmm bekiänner hafua giordt emot kyrkian och gudzhuuss effter min ringa och fattiga förmågha. VDAkt. 1671, nr 208 (1670).

 

Spalt R 4409 band 23, 1962

Webbansvarig