| Publicerad 1964 | Lämna synpunkter |
SAMOJED sam1ωje4d l. -oj- ((med) öp(pet) o Weste), i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 m. l. r., i bet. 3 r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er (Scherping Cober 2: 105 (1737) osv.) ((†) -ar Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 2 (1753)). Anm. Pl.-formen samieddi [efter ry. samojedy, pl.] användes i nedan anförda språkprov. På andra sidhan om thetta Landskap (dvs. Petjora) någhra hundrade mijlor längre norr, alt in til ijshaffuet, finnes många andre Landskap och folck, som Rysserna kalla Samieddi, thet är, thet folck som äter sigh sielfft. Petreius Beskr. 1: 67 (1614).
1) (manlig) individ tillhörande någon av de stammar som tala besläktade språk tillhörande den uraliska språkätten o. som förekomma spridda över ett område i norra Sibirien från Vita Havet till öster om Jenisejs mynning. Verelius 201 (1681). Samojeden äter ej salt, doch förtär rådt kiött. Linné Diet. 1: 110 (c. 1750). Till .. (den mongoliska rasen) höra Mongoler, Chineser .., Samojeder, Finnar och Lappar. Hartman Naturk. 160 (1836). Samojedernas skoglösa tundror vid Ishafvet. ASScF 4: Minnestal 1: 19 (1853, 1856). Samojederna äro kortväxta med krokiga ben, föga framträdande kindknotor, rak näsa, bruna ögon och svart hår. SvUppslB (1935). Rig 1957, s. 58. — jfr OSTJAK-SAMOJED. — särsk.
a) (mera tillf.) i utvidgad anv., i uttr. vara samojed i fråga om ngt, vara helt okunnig i l. obildad i fråga om l. sakna sinne för ngt l. dyl. Det finns flera av Napoleons finsmakande generaler — Napoleon själv var samojed i fråga om mat — som fått sina namn förknippade med franska maträttsnamn. Randel SpisSpett 211 (1927).
b) (i sht i vissa trakter, skämts.) oeg. l. bildl., om person från mellersta l. norra Sverige; jfr SAMOJED-PROFESSOR. Trollflöjten 5 (1941). Mången lappsjuk samojed / satte luvan käckt på sned / när din (dvs. Frans G. Bengtssons) sång flög in i Gyllne Fredens gränd. Taube BalladBlå 19 (1948). Så roligt att få se dig igen. Välkommen till civilisationen, beklagansvärda samojed. Nystrand PrinsKarnev. 10 (1961; yttrat vid karnevalen i Lund till person som rest ned från Sthm).
3) [jfr motsv. anv. i t.; plagget liknade sådana som bäras av samojederna] (förr) om (i sht av damer använt) ytterplagg med (kapuschong o.) långa vida ärmar. Gångkläder .. 1 Samoije g(amma)l. BoupptVäxjö (1805). En Samojed af Siden. DA 1824, nr 210, Bih. s. 1. Samojed .. (dvs.) ett slags fruntimmers öfverplagg med långa, vida ärmar. Dalin (1871). jfr: Betrakta henne (dvs. en lappkvinna) sjelf; hur hon med purpur bara / Och silfver stickat ut sin renskinns samojed. Franzén Skald. 4: 24 (1810, 1832). — jfr BARN-, SIDEN-SAMOJED.
-HUND. hund (spets) av arktisk, av samojeder bl. a. ss. draghund använd ras kännetecknad av långt, i allm. vitt l. gräddfärgat hår, lång svans o. upprättstående öron. Nordenskiöld Vega 1: 81 (1880). (Grönlandshunden) är världens nordligaste hund och nyttjas som slädhund i likhet med samojedhunden, vilken är vit el. gul, oftast med mörka fläckar. 3NF 10: 133 (1929). —
(1 b) -PROFESSOR. (tillf., skämts.) om professor vid universitet i mellersta l. norra Sverige. Pressjästen 1 (1930). —
-SPRÅK. samojediskt språk (tillhörande den uraliska språkätten). Castrén Res. 2: 32 (1845). I vepsiskan, sydlapskan och vissa samojedspråk .. (har) stadieväxlingen försvunnit och de kvarblifna spåren äro tills vidare .. oklara. 2NF 38: 460 (1926). —
SAMOJEDISERA, v. göra (ngn l. ngt) samojedisk(t) (i ett l. annat avseende). Ryska hustrur, vilka, dock att märka, genom omgivningens envishet språkligt blivit samojediserade. Donner Samoj. 37 (1915). —
SAMOJEDISK, äv. SAMOJEDSK, adj. (samojedisk 1795 osv. samojedsk 1815 (i vers)) [jfr t. samojedisch] som tillhör l. härstammar från l. utmärker l. har avseende på samojederna l. deras kultur l. språk; förr äv. i uttr. Samojediska viken, Karahavet. Samojediska Viken mellan Novaja-Semlia och Fasta landet. Djurberg GeogrSmndr. 4: 88 (1795). Samojediska studier. ASScF 4: Minnestal 1: 18 (1853, 1856). Finsk-ugriska språkfamiljen är besläktad med de samojediska språken .. och bildar tills(ammans) m(ed) dem den uralska språkstammen. 3NF 7: 465 (1927). särsk. i utvidgad l. oeg. l. bildl. anv., för att beteckna att ngn l. ngt i ett l. annat avseende liknar en samojed(s); numera i sht (skämts.) för att beteckna belägenhet l. hemvist (långt) norrut; jfr samojed 1 a, b. I den episka naturbeskrifningen var Ling likaledes lycklig, och när han då någon gång hade att teckna scenerier af vekare art, förmildrades äfven till en del hans annars nästan samojediska natursinne, och sjelfva hans vers flyter då lättare. Sturzen-Becker 1: 42 (1845, 1861). Det halvt samojediska Uppsala. Siwertz Tråd. 86 (1957). —
SAMOJEDISKA, äv. SAMOJEDSKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. (samojediska 1803 osv. samojedska 1877—1915) [jfr samojedisk]
1) kvinnlig samojed. Stuxberg Minn. 70 (1890). En svarthårig, vindögd liten samojedska. Donner Samoj. 13 (1915).
2) sammanfattande, om de närbesläktade språk som talas av samojederna. Man har upptäckt likheter emellan Samojediskan och Finskan. Leopold 6: 80 (1803). Rätt unga lånord i samojediskan, vilka inkommit från Jeniseiostjakiskan. Donner Sib. 80 (1933). särsk. (skämts.) i utvidgad anv., om språk som talas (långt) norrut; särsk. om svenska språket. Han kunde inte för sitt liv begripa, hur en fransman kunde intressera sig för vår ”samojediska”. Siwertz Förtr. 19 (1945).
Spalt S 846 band 24, 1964