Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SARKOM sarkå4m, n.; best. -et; pl. = (2NF 22: 884 (1915) osv.), äv. (numera knappast br.) -er (Hygiea, Wretlind Läk. 8: 73 (1900)).
Ordformer
(förr äv. sarcom)
Etymologi
[jfr t. sarkom, ä. eng. sarcome (eng. sarcoma), fr. sarcome, nylat. sarcoma; av gr. σάρκωμα till σαρκοῦν, göra köttig, till σάρξ, kött (jfr SARKO-). — Jfr SARKOMATÖS]
patol. elakartad svulst bestående av talrika omogna celler av bind- l. stödjevävnad. Hygiea 1840, s. 371. Mjukt sarkom i bakre delen af hjernens högra parietallob. UpsLäkF 1869—70, s. 193. Strandberg HudSj. 137 (1924). — jfr HUD-, JÄTTECELL-, LYMFO-, MJÄLT-, OSTEO-, PENIS-SARKOM m. fl.
Ssgr (patol.): SARKOM-CELL. cell ingående i sarkom. Ahlbom Strålbeh. 120 (1939). —
-CYSTA. sarkomatös cysta. FörhLäkS 1864, s. 234. —
-FALL. Hygiea 1909, s. 745. —
-STRUKTUR. om struktur hos sarkom. LbKir. 2: 209 (1922). —
-SVULST. FörhLäkS 1881, s. 265. —
-TUMÖR. Svartz MatsmältnSj. 224 (1932).

 

Spalt S 1186 band 24, 1965

Webbansvarig