| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MJÄLTE mjäl3te2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. MJÄLTA, r. l. m. l. f.; best. -an.
1) hos människan o. ryggradsdjuren (utom lansettfiskarna), benämning på ett för blodomsättningen betydelsefullt organ i övre vänstra delen av bukhålan. Vandrande mjälte (med.), mjälte med abnorm(t) läge o. rörlighet. VarRerV 6 (1538). (Han) vtaf ifver lopp, at mielten måtte brista. Kolmodin QvSp. 1: 519 (1732). Mjälten den hugger meij. Bellman (BellmS) 4: 165 (1771); jfr MJÄLT-HUGG. Det är hett och gassigt och värmen tar på kapten Lillies mjälte. Lidman TGSilfverst. 192 (1910). Att spå ur mjelte (vid slakt). Norlind AllmogL 506 (1912). — jfr BI-, MALARIA-, SKINK-, SPÄCK-, SVIN-, TUBERKEL-MJÄLTE. — särsk. (†) om mjälten betraktad ss. säte för tankar l. känslor; i uttr. lätta mjälten, roa, förströ, underhålla. (Berömmaren) kan lidas i Societeten af det skäl at hans närvaro lättar mjelten. LBÄ 2—3: 49 (1797). AGSilverstolpe Skald. 1: 178 (1801).
2) [elliptiskt för MJÄLT-GRÄS l. MJÄLT-ÖRT] ormbunken Scolopendrium officinale (Ehrh.) DC. (som förr användes ss. läkemedel mot mjältsjukdomar), hjorttunga; förr äv. innefattande (l. förväxlad med) ormbunken Ceterach officinarum Willd. (med samma medicinska anv.). Franckenius Spec. A 4 a (1659). Rudbeck HortBot. 28 (1685).
-ANSVÄLLNING~020. [jfr t. milzanschwellung] ansvällning av mjälten, i sht vid infektiösa akuta sjukdomar. ASScF 6: 16 (1858, 1861). —
-BRAND, se d. o. —
(jfr 2) -BRÄKEN. [jfr dan. o. nor. miltbregne] ormbunken Scolopendrium officinale (Ehrh.) DC.; jfr -gräs. Hartman ExcFl. 165 (1866). —
(1, 2) -ESSENS. (†) farm. tinktur på mjältgräs (förr använd ss. medicin mot hård mjälte). Aken Reseap. A 5 a (1746). —
-FÖRSTORING. [jfr t. milzvergrösserung] sjuklig förstoring av mjälten. Hammarsten FysiolK 530 (1883). —
(jfr 2) -GRÄS. (mjält- 1639—1893. mjälte- 1638—1812) ormbunken Scolopendrium officinale (Ehrh.) DC., hjorttunga; förr äv. innefattande (l. förväxlad med) ormbunken Ceterach officinarum Willd. o. växten Chrysosplenium alternifolium Lin. Franckenius Spec. A 4 a (1638). Därs. D 3 a (1659). Roberg Beynon 70 (1697).
-HUGG. folklig benämning på huggande eller stickande smärta i vänstra sidan (där mjälten har sitt säte), som bl. a. orsakas av häftig löpning o. som förr antogs bero på därigm framkallade förändringar hos mjälten, håll; jfr -styng. Möller (1807). Broman Männ. 2: 48 (1925). —
-PLÅSTER. (mjält- 1649—1885. mjälte- 1652—1739) [jfr t. milzpflaster] (†) plåster (av odört) mot sjukdom(ar) i mjälten. Wollimhaus Syll. Z 7 b (1649). Schulthess (1885). —
-PULPA. [jfr t. milzpulpe] anat. om den lösa vävnad som finnes i mjältens inre. Holmgren HvitBlodcell. 60 (1861). —
-SIKTIG. (-sichtig 1680—1718. -sychtig 1702) [jfr t. milzsüchtig] (†) = -sjuk 1. Hiärne Suurbr. 89 (1680). Lindestolpe SuurbrFr. 33 (1718). —
-SJUK. (mjält- 1700 osv. mjälte- c. 1613—1739)
1) (numera bl. tillf.) i eg. anv.: som lider l. plågas av sjukdom i mjälten. Forsius Min. 129 (c. 1613). Dalin (1853).
2) i utvidgad anv.: melankolisk, tungsint, svårmodig, hypokondrisk resp.: som vittnar om dylik sinnesstämning; jfr -sjuka 2. Runius (SVS) 1: 176 (1707). Et mjeltsjukt misstroende. VetAH 1744, s. 271. Eric (XIV) var .. stundom mjältsjuk. HSH 3: 18 (c. 1800). Boskapens mjältsjuka drön. Karlfeldt FlBell. 23 (1918). särsk. bildl., om ljussken. (Månen) et mjältsjukt sken kring multna grafvar skickar. Lidner (SVS) 3: 247 (1791). —
-SJUKA, r. l. f. (mjält- 1697—1932. mjälta- 1538. mjälte- 1578—1755) [jfr dan. o. nor. miltsyge, t. milzsucht]
1) (numera bl. tillf.) sjukdom i mjälten. VarRerV 16 (1538). Itt herliget Plåster för Mielte-siuka. Lindh Huuszapot. 90 (1675). NF 19: 224 (1895).
2) (i sht förr) sjukdomstillstånd, yttrande sig i dålig matsmältning, nedslagenhet o. besvärligt lynne o. enl. äldre uppfattning härrörande från stegrad retlighet i underlivsnerverna; i sht ss. folklig benämning på melankoli (som troddes ha sitt säte i mjälten), tungsinthet, svårmod, trånsjuka, hypokondri; benägenhet att känna sig sjuk utan värklig anledning. Roberg Beynon 153 (1697). Fru Sigrid har tjocka svarta mjältsjukan. Dalin Vitt. II. 5: 128 (1738). Mjeltsjukan. Tegnér (WB) 5: 204 (c. 1826; titel på dikt). Det går genom min slägt en olycklig åder af mjeltsjuka. Därs. 7: 527 (1835). UVTF 26: 121 (1880). —
-SOT, r. l. f. (mjält- 1722—c. 1875. mjälte- c. 1710) (†)
1) = -sjuka 1. 2Saml. 1: 153 (1742). Tholander Ordl. (c. 1875). särsk. (†) om viss sjukdom hos svin. Wahrman Manski o. Wolstein 224 (1807).
-STYNG l. -STING. (mjält- c. 1740. mjälte- c. 1700) (†) = -hugg; äv. bildl. Ser .. (den falske) wänner såta, blida, / Må han dö af Miälte-sting. Runius (SVS) 2: 259 (c. 1700). Schulthess (1885). —
-ÅDER, förr äv. -ÅDRA, r. l. f. (mjält- c. 1645—1889. mjälta- 1578—1642. mjälte- 1642) [jfr t. milzader]
1) (†) anat. om åder som står i mer l. mindre direkt förbindelse med mjälten. Alla Blodådrorne sammanflyta uti en stor stam, som kallas mjältåder .., och öfvergår uti portådern. Sönnerberg Loder 453 (1799). Björkman (1889).
2) (†) genom vänstra armen utgående blodåder som förr brukade öppnas vid mjältsjukdom. BOlavi 70 a (1578). SvTyHlex. (1851). —
(jfr 2) -ÖRT. (mjält- 1734—1877. mjälte- 1638—1757) [jfr t. milzkraut] mjältgräs; förr äv. om Asplenium trichomanes Huds. o. A. ruta muraria Lin. Franckenius Spec. A 4 a (1638). SvBot. nr 131 (1804; A. trichomanes). Därs. nr 306 (1807; A. ruta muraria). Nyman FanerogFl. 95 (1873).
B (†): MJÄLTA-SJUKA, -ÅDER, se A.
-GRÄS, se A. —
-KRYDDA, f. [efter t. milzkraut] mjältgräs, hjorttunga. Linc. (1640; under scolopendrium). Westhius Fasc. (1690). —
-NÄSSLA. växten Lamium maculatum Lin. (trol. använd ss. läkemedel mot mjältsjukdom). Franckenius Spec. E 1 a (1659). —
-PLÅSTER, -SJUK, -SJUKA, -SJUKDOM, -SOT, -STYNG, -ÅDER, -ÖRT, se A.
D (†): MJÄLTS-SJUKDOM, se A.
Spalt M 1152 band 17, 1945