| Publicerad 1971 | Lämna synpunkter |
SKINKA ʃiŋ3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (HovförtärSthm 1557 A, s. 16, osv.) ((†) -er TullbSthm 27/4 1581, OxBr. 11: 819 (1645)).
1) svinlår; företrädesvis om lår av slaktat svin, särsk. ss. maträtt; äv. ss. ämnesnamn; stundom äv. i utvidgad anv., om motsvarande parti hos annat fyrfota däggdjur (t. ex. hund, häst); äv. bildl. Mager, fet skinka. Kokt, rökt, rimmad, sockersaltad, stekt, spicken skinka. En skiva skinka. Smörgås med skinka. Helstekt skinka med äppelmos och katrinplommon. VarRerV 27 (1538). (Asarna hade) en stoor Skinka, som hwar dag steektes, den de mättades af, och om qwällen war Skinckan lijka heel. Rudbeck Atl. 1: 554 (1679). Exc. Wetterstedt och Lagerbjelke äro .. Vitterhetens gäsmunkar som väl kunna fördragas i sista rätten. Men (G. F. af) Wirsén är idel skinka och soliditet. Tegnér Brev 4: 91 (1826). Af rökta fläskskinkor värderas i synnerhet nordtyska och westfaliska, hos oss s. k. Lybska skinkor. Almström Handelsv. 526 (1845). Under den fortgående afveln (av ett visst slags svin) har man stadigt haft till mål att söka få djur med kraftigt utvecklade skinkor. SD(L) 1895, nr 181 B, s. 2. De skulle ha bräckt skinka och spenat (till middag). Söderberg AllvLek. 8 (1912). Sparre Björkhag. 66 (1914; hos hund). Han klappade märren på skinkan. Ahlin GillGång 155 (1958). — jfr BJÖRN-, DELIKATESS-, FLÄSK-, GRIS-, HAMBURGER-, JUL-, RULL-, SVIN-, VILDSVINS-SKINKA. — särsk. ss. senare ssgsled, i utvidgad anv., om kött (av svin l. annat djur) som påminner om skinka; se BOG-, LAX-SKINKA.
2) (vard.) om var o. en av de två köttiga delarna av människans bakdel (se d. o. b), klinka (se KLINKA, sbst.4 1). Han braverar med låret, och stuszar med skinckorna. Celsius Ordspr. 2: 324 (1709; om utfattig person med trasiga kläder). Den 3 febr. (var K. XIII) mera matt än gårdagen, och som liggsår uppkommit på dess båda skinkor eller sätet, hade han däraf stor plåga. MoB 1: 47 (1824). Herrn, som endast sitter med ena skinkan. Svanberg RedLefn. 82 (1882). Den blå klänningen stramade till över höfterna och skinkorna när hon gick och det gråvita dammet yrde om hennes nakna fötter. Wahlöö Lastb. 39 (1962).
3) [sannol. ombildning av SINKA, sbst.1] (numera bl. i skildring av ä. förh.) = SINKA, sbst.1 2. Läroverkspojkarna (i Halmstad) kallades (på 1890-talet) med öknamnet skinkor, som antages vara förvanskning av sinkor, folkskolepojkarna brackor. Wigforss Minn. 1: 33 (1950).
-BESTICK. sammanfattande, om skinkkniv o. skinkgaffel (utgörande ett bestick). Östergren (cit. fr. 1934). —
-FAT. (skink- 1738 osv. skinke- 1549—1670) [fsv. skinka fat] (stort) fat avsett att servera skinka på; äv. med inbegrepp av därpå upplagd skinka. BtFinlH 3: 239 (1549). Skicka skinkfatet, är du snäll? Östergren (1939). jfr (oeg.): När katten slickar skinkfatet (id est sig bak) och sätter up foten komer främmande, dit ifrån, som han pekar med foten åt. Törner Vidsk. 96 (c. 1740). —
-GAFFEL. gaffel att (vid uppskärning fasthålla o.) servera skinka med. SvD(A) 1925, nr 338, s. 10. —
-KITTEL. (skink- 1824 osv. skinke- 1673) kittel för kokning av skinka. BoupptSthm 1673, s. 661 a. jfr: Koppar .. l. brennewijnspanna l. Skin (sannol. felaktigt för Skink l. Skinke) Kittel. Därs. 1669, s. 1133. —
-KROKETT. kok. GodMat 123 (1938). jfr: Ägg- och skinkkroketter (dvs. kroketter på ägg o. skinka). Åkerström PrinsKokb. 57 (1929). —
(2) -KÄLKE. [möjl. ombildning av skinn-kälke] (vard.) = skinn-kälke; särsk. i uttr. åka skinkkälke. TurÅ 1946, s. 292. —
(2?) -LABB. (†) slag (av handen) i baken? Löpa med en stackot kåppa, / Altid rädder, buga, båcka / Och skinklabben få stundom / .. Är Penalers proprium. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 95. —
-MJÄLTE. [jfr t. schinkenmilz] med. mjälte kännetecknad av amyloiddegeneration (o. därigm till utseendet påminnande om en rökt skinka). SvUppslB 18: 1156 (1934). —
-MUSSLA. [jfr t. schinkenmuschel] (†) om (till formen om en skinka påminnande, i varma(re) hav levande) mussla tillhörande släktet Pinna Lin. l. släktet Isognomon Link. Oldendorp 1: 134 (1786). VetAH 1793, s. 174. Rebau NatH 1: 717 (1879). —
-PANNA. (skink- 1706 osv. skinke- 1632—1714) (numera bl. tillf.) jfr panna, sbst.1 1, o. -kittel. ArvskifteSthm 25/4 1632. —
-SKAFT. (numera bl. tillf.) om skinkben; jfr skaft, sbst.1 5 j δ. Lind (1749). särsk. bildl., om illa upptacklat fartyg. Gosselman SNAmer. 2: 44 (1833). —
-TÅG(ET). (skink- 1830 osv. skinke- 1629 osv.) hist. = korv-tåg(et). JMessenius (1629) i HB 1: 173. —
-VURST. [jfr t. schinkenwurst] (numera föga br.) av skinka l. rökt salt fläsk gjord rulad formad likt en medvurst; jfr rull-skinka. Fatab. 1956, s. 65 (1872). TLev. 1914, nr 38 A, s. 3.
-TÅG(ET), se A.
Spalt S 4088 band 26, 1971