Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SCHIIT ʃii4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(äv. shiit, sjiit)
Etymologi
[jfr t. schiit, eng. shiit, fr. schiite; bildat till arab. šī‛a, (schiiternas) sekt, efter mönster av sådana ord som HAMIT, ISMAELIT, ISRAELIT. — Jfr SCHIISM]
medlem av en muhammedansk sekt vars lära 1502 upphöjdes till statsreligion i Persien o. som (i motsats till sunniterna) endast erkänner koranen ss. rättslig auktoritet; särsk. i pl. om denna sekt. ConvLex. 3: 608 (1825). Från shiiterna härstamma flera andra sekter, ss. ismaeliter, assasiner och druser. 2SvUppslB 25: 989 (1953).
Avledn.: SCHIITISK, adj. [jfr t. schiitisch, eng. shiitic] som tillhör l. utgör l. har avseende på schiiterna l. schiiternas sekt. Dalin FrSvLex. 2: 452 (1843). Perserna .. anse att kalifatet ärves av Mohammeds efterkommande och erkänna sina persiska shaher som den shiitiska religionens högsta beskyddare. Rosen InshAllah 130 (1935). —
SCHIITISM, r. l. m. [jfr t. schiitismus, fr. schiitisme] = schiism. NF 14: 1137 (1890). Schiitismen är .. nästan lika gammal som Islam. Hedin Bagdad 564 (1917). TySvOrdb. 2044 (1932).

 

Spalt S 1401 band 24, 1965

Webbansvarig