Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SCHVEIFA ʃväj3fa2, äv. sväj3fa2, ss. förled i ssgn SCHVEIF-ORNAMENT äv. ʃvaj3f~ l. med mer l. mindre genuint tyskt uttal, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(schweif- 1833 (: Schweifhammare) osv. sweif- 1920 (: Sweifhammare .. Sweifhorn))
Etymologi
[av t. schweifen, göra buktig, skära l. såga l. klippa ut i båglinjer (mht. sweifen, sätta i svängande rörelse, fht. sweifan, förflytta sig snabbt), samhörigt med SVEPA. — Jfr SCHVEIF, SVEJF]
1) i fråga om att ge ngt krökta l. buktande linjer l. krökt l. buktande form; jfr 2; anträffat bl. ss. förled i ssgr.
2) [specialanv. av 1] (i fackspr., i sht blecksl.) gm hamring (för hand l. med maskin) slå ut l. vika in kant l. krage på (plåtföremål) l. i samband med sådan utslagning l. invikning sammanfoga (plåtrör o. d.). Schweifning. Invikning av en burkkant. .. Hammarslaget måste träffa något utanför beröringspunkten med den kupiga faffen, varvid en samtidig bockning och stukning av plåten sker. Andersson o. Evermark Jörgensen Plåtarb. 162 (1949). Schweifning kallas hamring, där man slår ut en krage eller kant på en plåt eller vidgar ett rör. Forsberg o. Gustafsson VerktMek. 77 (1953).
3) ss. förled i ssg betecknande ngt som kännetecknas av buktande linjer.
Ssgr (i allm. till 2): A: (1) SCHVEIF-FIL. [jfr t. schweiffeile] (†) fil för uppfilning av nyckelhål o. d. Almroth Karmarsch 315 (1839). —
-HAMMARE. [jfr t. schweifhammer] (i fackspr., i sht blecksl.) för schveifning avsedd hammare (se hammare, sbst.2 1); särsk. om sådan hammare med två rundade, långa o. smala slagytor. JernkA 1833, s. 584. —
-HORN. [jfr t. schweifhorn] (i fackspr., i sht blecksl.) vid schveifning använt horn (se d. o. 6 c η); äv. om städ med sådant horn (jfr horn 6 c ζ); jfr -stock. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 116 (om städ). Andersson o. Evermark Jörgensen Plåtarb. 163 (1949). —
-KANT. (i fackspr., i sht blecksl.) gm schveifning åstadkommen kant. Forsberg o. Gustafsson VerktMek. 82 (1953). —
-MASKIN. (i fackspr.) för schveifning använd maskin. Andersson o. Evermark Jörgensen Plåtarb. 163 (1949). —
(3) -ORNAMENT. [jfr t. schweifwerk] konst. ornament som kännetecknas av buktande linjer. Fornv. 1947, s. 175. —
-STOCK. [jfr t. schweifstock] (†) schveifhorn l. dyl. JernkA 1833, s. 587. Klemming Blecksl. (1848). —
(1) -SÅG. [jfr t. schweifsäge] (numera föga br.) snick. rundsåg, kontursåg. ÖoL (1852). WoJ (1891).
B: SCHVEIFNINGS-ARBETE~020. (i fackspr., i sht blecksl.) arbete bestående i schveifning. Andersson o. Evermark Jörgensen Plåtarb. 163 (1949).

 

Spalt S 1422 band 24, 1965

Webbansvarig