Publicerad 1966   Lämna synpunkter
SEKANT sekan4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(äv. (numera bl. i bet. 2) sec-)
Etymologi
[jfr t. sekante, eng. secant, fr. sécante; av lat. secans (gen. -antis), p. pr. av secare, skära, besläktat med SAX, sbst.1 — Jfr DISSEKERA, INSEKT, PROSEKTOR, RESEKERA, SEGMENT, SEKATÖR, SEKTION, SEKTOR]
1) geom. rät linje som skär en kurva i en punkt l. (vanl.) två l. flera punkter. Rålamb 1: 95 (1690). Bergroth Geom. 9 (1876). TNCPubl. 12: 42 (1948). — jfr CIRKEL-SEKANT.
2) mat. trigonometrisk funktion som är det inverterade värdet av kosinus; äv. om linje vars längd anges av denna funktion. VetAH 1744, s. 162. Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 100 (1949). — jfr KOSEKANT. — Anm. I denna anv. förkortas ordet i skrift ofta sec.
Ssgr: (2) SEKANT-LINJE. [jfr t. sekantenlinie] (numera föga br.) mat. linje vars längd är den trigonometriska funktionen sekant. Sturtzenbecher (1805). —
(1) -SNITT. (numera föga br.) skogsv. snitt i trädstam parallellt med axeln. Cnattingius (1877, 1894). —
(2) -TABELL. mat. tabell över funktionen sekant. Dahlin MatVetH 87 (1875).

 

Spalt S 1744 band 25, 1966

Webbansvarig