Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SELENIAT, n.; pl. -er (Berzelius i FKM 6: 101 (1818), Dens. Brev 13: 92 (1827)).
Etymologi
[bildat till selenium (se SELEN) med det i namn på salter vanliga suffixet -at (jfr KARBONAT, NITRAT, SULFAT)]
(†) selenat. Berzelius Brev 13: 92 (1827). Dalin (1871). jfr: Biseleniatet (av kalium) anskjuter trögt. Berzelius i FKM 6: 104 (1818; om selensyrlighetens sura kaliumsalt, KHSeO3). —

 

Spalt S 1820 band 25, 1967

Webbansvarig