| Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SERUM se4rum, stundom32, n.; best. -et, i best. anv. äv. utan slutart.; pl. (om olika slag) sera (Hygiea 1900, 1: 618, osv.), äv. = (SvD(B) 1936, nr 14, s. 9, osv.).
om den flytande beståndsdelen i blod (l. motsvarande beståndsdel i lymfa l. mjölk o. d.) l. om vätska som finnes i sådana slutna kroppskaviteter som lungsäck, bukhinna m. fl.; numera oftast om den gulaktiga vätska som kvarstår när blodplasma befriats från det äggviteämne (fibrinogen) varur vid levring fibrin uppkommer, blodvatten, blodserum. Serum eller Wasslan är en oreen wätzska, som födhes i lefren igenom wärmen, af drycket och annor wåth spijss, sådh och suppor, som man wäther och lakar maathen medh. Forsius Phys. 221 (1611). Tå blodets watn eller serum stadnar i Körtlarna, förorsakas thär af Hårde Werkfulle Fresmor, Swulnader eller Bölder. Block Pest. 67 (1711). En sådan vätska, som finnes i bukhinnan, lungsäcken och andra slutna säckar af samma beskaffenhet, plägar kallas serum. Lovén Huxley 44 (1871). Om man jemför serum med plasma, sådant detta erhålles genom blodets afkylning och plasmats filtrering, så finner man qvalitativt taget blott en väsentlig skilnad mellan båda, och denna är frånvaron af fibrinogen i serum. Hammarsten FysiolK 89 (1883). 2NF 25: 190 (1916). Bergstrand SvLäkS 171 (1958). — jfr BLOD-, KRÄFT-, MJÖLK-, RETNINGS-SERUM. — särsk.
a) om (ett från nyligen sjuk individ l. från aktivt immuniserat djur erhållet) blodserum som innehåller motkroppar mot viss sjukdom l. visst gift o. dyl. o. som användes för att diagnostisera l. förebygga l. behandla denna sjukdom osv.; äv. om preparat berett av sådant serum. Serum mot difteri, stelkramp, ormgift. Sundberg Skyddsympn. 29 (1896). Han hade difteri .., och han och hans lekkamrat .. dogo. .. Det var före den tid, då serum kommit i bruk. Hallström Händ. 166 (1927). Statens bakteriologiska laboratorium .. tillkommer .. att bereda och tillhandahålla sera, vacciner och andra dylika bakteriologiska preparat. SFS 1937, s. 1183. TSvLärov. 1940, s. 12. jfr BLOD-, DIFTERI-, HÄST-, KOLERA-, KONVALESCENT-, MARSVINS-, ORMGIFTS-, PEST-, SCHARLAKANSFEBER-, SPETÄLSKE-, STELKRAMPS-SERUM m. fl.
B: SERUM-ALBUMIN. [jfr t. o. eng. serumalbumin] (i fackspr.) i blodserum förefintligt albumin. Blomstrand OrgKemi 273 (1877). —
(a) -BEHANDLA, -ing. [jfr t. serumbehandlung] i sht med. med avs. på patient l. sjukdom: behandla (se d. o. 5 e) gm seruminsprutning; i sht ss. vbalsbst. -ing. Serumbehandlingen mot difteri. Sundberg Skyddsympn. 28 (1896). Petrén EpidSj. 68 (1926). —
-DIAGNOS. [jfr t. serumdiagnose] med. o. veter. diagnos (se d. o. 1) varvid serum (se särsk. d. o. a) användes, serologisk diagnos. Hygiea 1896, 2: 369. —
-DIAGNOSTIK. [jfr t. serumdiagnostik]
1) med. o. veter. lära(n) om l. sätt(et) att använda serumdiagnos, serologisk diagnostik. Sundberg Mikroorg. 464 (1897).
2) bot. gren av växtsystematiken, som söker fastställa växters inbördes släktskap efter deras äggviteämnen, bl. a. gm jämförande studier rörande bildandet av motkroppar i blodserum på försöksdjur vid insprutning av äggviteämnen från olika växter i djurens blod. SvD(A) 1926, nr 256, s. 13. —
(a) -DOSERING. i sht med. om handlingen att bestämma storleken av dos(er) av serum; äv. övergående i konkret anv., närmande sig bet.: serumdos. FörhLäkS 1918, s. 348. Serumdoseringen hos oss .. är ung(efär) 1/4—1/3-del av den Bieska. SvLäkT 1935, s. 1330. —
(a) -GIVARE. person l. djur som lämnar blod för framställning av serum. Wirgin Häls. 3: 223 (1933). —
-GLOBULIN. [jfr t. o. eng. serumglobulin] (i fackspr.) jfr -albumin. Hammarsten FysiolK 37 (1883). —
(a) -INJEKTION. [jfr t. seruminjektion, eng. serum injection] i sht med. jfr -insprutning. Hygiea 1918, s. 12. —
(a) -INSPRUTNING~020. [jfr t. serumeinspritzung] i sht med. insprutning av serum. Lidforss SocJourn. 220 (1907). —
(a) -INSTITUT. [jfr dan. o. t. seruminstitut] institut för framställning o. kontroll av o. forskning rörande sera (o. vacciner). KemT 1906, s. 157 (om danska förh.). —
(a) -KONTROLLANT. person som har till uppgift att kontrollera tillverkningen av sera. SvD(A) 1920, nr 325, s. 5. —
-PROTEIN. [jfr t. serumprotein, eng. serum protein] (i fackspr.) jfr -albumin. NaturvForsknRådÅb. 1949—50, s. 19. —
(a) -PROV.
1) prov (se d. o. 1) som utföres för att undersöka beskaffenheten l. dyl. av serum l. vid vilket serum användes. Hygiea 1915, s. 1122.
-REAKTION. [jfr t. serumreaktion] med. reaktion (se d. o. 3) framkallad av serum (vid serumdiagnostik). 2NF 16: 1458 (1912). —
(a) -REKVISITION. rekvisition av serum l. sera. Jfr A. —
(a) -SJUKA. [jfr t. serumkrankheit] i sht med. efter seruminsprutning (särsk. upprepad sådan) stundom uppträdande sjukdomstillstånd med feber, utslag o. d. FoFl. 1913, s. 278. —
(a) -SPRUTA. spruta för seruminsprutning; äv. om den dos som rymmes i en sådan spruta l. ges vid en seruminsprutning. VaruhbTulltaxa 1: 542 (1931). —
(a) -TERAPI. [jfr t. serumtherapie, eng. serum therapy, fr. sérumthérapie] i sht med. terapi med hjälp av serum(behandling). SD 1895, nr 289, s. 5. Vaccin och serumterapi .. hava försökts mot kräfta. Svartz MatsmältnSj. 85 (1932). —
Spalt S 1996 band 25, 1967