Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SEXT säk4st, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) mus. det sjätte tonsteget från en viss ton (denna medräknad) i diatonisk följd uppåt l. nedåt; intervall omfattande sex diatoniska steg; jfr SEXTA 1. Liten, stor, överstigande, förminskad sext. Londée Kellner 32 (1739). UB 2: 469 (1873; om intervall). Genom en sext uttrycker frågan en förundrad ängslan (hos mig dock väsentligen blott öfverraskning). Noreen VS 2: 443 (1910). I de autentiska tonarterna är kvinten dominant utom i III tonarten (där den senare utbytts mot sexten). Hellerström Liturg. 335 (1932).
2) (i sht om förh. inom romersk-katolska kyrkan) tidebön som läses l. sjunges (omkring) klockan tolv på dagen. KyrkohÅ 1905, s. 157. Prim, ters, sext och non kallades de smärre tiderna (horae minores) i motsats till de övriga större tiderna (horae majores). Hellerström Liturg. 157 (1932).
Spalt S 2056 band 25, 1967