Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SIDLÄNDE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2120), l. SILÄNDE l. SILÄND, n.; best. -et.
Ordformer
(si- (-ij-) 1538—1686. sid- (-ij-) 1561—1639. -lendh 1686. -lände (-le-) 1538—1639. -ländet (-le-), sg. best. 1542—c. 1585)
Etymologi
[fsv. silende; av omtvistat urspr.; sannol. ssg av SID, adj.1 6, o. LÄNDE, med en urspr. bet.: vidsträckt land; formen -länd sekundärt utvecklad ur -lände, sannol. till sg. best. -ländet. — Jfr SIDLAND, sbst.2]
(†) = SIDLAND, sbst.2 1. VarRerV 40 (1538). (Den sjöfarande) Drog sedan en stoor mijll vp åth en åå jn vdj thette sijlendet (: ther Wijborgz slott och stadh står opå:). BtFinlH 3: 412 (1558). Ehwar .. (ärkebiskop Trolle) bödh sigh till land i Roden .., mötte bönder honom med straffsliungor och andra ringa wärior, höllo honom doch daffert aff att han ingelunde kunde komma till sidländet. Svart G1 23 (1561). AktsamlKungsådreinst. 194 (1686).

 

Spalt S 2211 band 25, 1967

Webbansvarig