Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SJAJAS ʃaj4as, m.; best. -en, i best. anv. ngn gg äv. utan slutart. (Strindberg RödaR 329 (1879)); pl. -ar400 (Auerbach (1913) osv.), äv. -er400 (Auerbach (1913)).
Ordformer
(äv. sch-)
Etymologi
[ombildning av PAJAS gm anslutning till pejorativa ord på sj- (t. ex. SJATTE)]
(vard.) oduglig l. misslyckad l. karaktärslös mansperson, odugling l. stympare l. kräk o. d.; äv. övergående i bet.: skojare l. humbugsmakare; stundom äv. mera allmänt nedsättande: fjant o. d.; äv. i raljerande anv. (Sångaren Labatt) har ett par famöst starka toner i höjden, men är föröfrigt en förskräcklig Schajas. Edholm SeklSlut 125 (1878). Nej topp du gamle Schajas! / Se här min hand som vän. Strindberg Brev 3: 352 (1883). Hinke K. var en ung herre med fjantigt sätt och kvasieleganta fasoner, hvarför han .. erhöll öknamnet ”Schajas”. Hellander Teat. 13 (1898). Det hade så när lyckats ett par schajasar att genom lögner och förtal, som de prånglat ut vid dörr efter dörr, göra kål på avdelningen ”Små smulor” inom Stadsmissionen. SvD(A) 1934, nr 57, s. 8. — Anm. Ngn gg användes den förkortade formen SJAJ. LibKurir. 1950, nr 5, s. 3.
Ssg (vard.): SJAJAS-ROLL. Strindberg Brev 5: 58 (1885).
Avledn. (vard.): SJAJASA, v. (numera bl. tillf.) vara l. uppträda som sjajas; jfr pajasa. Strindberg Brev 10: 141 (1894). —
SJAJASAKTIG, adj. Östergren 5: 1198 (1938). —
SJAJASERI1004, äv. 0104, n. (numera bl. tillf.) sjajasaktigt uppträdande; skoj l. bluff l. humbug; jfr pajaseri. GHT 1896, nr 217, s. 3.

 

Spalt S 2791 band 25, 1968

Webbansvarig