| Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKEPTISERA skäp1tise4ra l. skep1-, äv. ʃäp1– l. ʃep1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (numera mindre br.) ha en tvivlande l. kritisk inställning, tvivla; äv. med sakligt huvudord betecknande reflexion o. d.; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: tvivlande l. tvivelsam o. d.; jfr 2. Det är bekant, att ingen poetisk åsigt af tingen någonsin kan finna sig tillfredsstäld med en dualistisk grund (för tillvaron), om den än kan synas tillfredsställande för en lägre skeptiserande förstånds-reflexion, hwilken på detta sätt will med ett Alexanders-hugg lösa den knut, som gör desz förtwiflan. SvLitTidn. 1819, sp. 21. Den bekanta tragiska .. historien om Laras sju barn, hwars factiska sanning Förf., på grund af de ur huset Laras stamgods .. honom meddelade urkunder, emot scepticerande historici på det tillförlitligaste bestyrkt. SvLittFT 1837, sp. 60. Skandinavismens undergång i och genom det olyckliga danska kriget hade beröfvat ungdomen tron på festtalet och derför gick den och skeptiserade. Strindberg Fjerd. 45 (1877).
2) [eg. specialanv. av 1] (numera föga br.) filos. betvivla l. mer l. mindre radikalt förneka möjligheten av objektiv o. allmängiltig kunskap. Förf. (till ”Förnuft och Uppenbarelse”) .. har troligen .. (på ett visst ställe i sitt arbete) velat uttrycka den dedicerade Scepticismens förkastlighet .. (men) talar .. såsom den blinde om färgen; ty på honom kan det tydligen märkas, att han mycket litet har allvarligen tviflat, och ännu mindre någonsin allvarligen scepticerat. Boström 3: 51 (1834); jfr 1.
Spalt S 3840 band 26, 1970