| Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKEVA ʃe3va2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) ge (ngt) skev form l. ställning, göra skev; äv.: vrida l. förskjuta (ngt) från parallellt läge; äv. med saksubj.; jfr 3 f. Kouser för Taljornes ihakande, hvilka skjefvas efter bultarne i Bog og Skjägg. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 146 (1796). (Till) Allmänna beting för sadelfasthet (räknas) .. En vinkelrät sits; ty minsta oskickliga vridning af höfter och axlar skefvar ryttarns hängning. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 59 (1836). Vingarne äro skefvade så, att de vid basen göra nära 90 graders och vid periferien omkring 40 graders vinkel mot ventilatorns rörelseplan. 3SvLäkSH 1: 309 (1866). Skevning (av kalandervalsar) .. (dvs.) förskjutning av valsarna i en kalander i viss vinkel sinsemellan. TNCPubl. 30: 103 (1958). — jfr FÖR-SKEVA. — särsk.
a) tekn. ge (vägkurva l. körbana i vägkurva) en från ytterkanten mot innerkanten sluttande form, dosera; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Medan man i ena (väg-)distriktet .. någorlunda jämngott skevar kurvorna, vinnlägger man sig i ett annat distrikt i första hand om att bredda .. vägarna. Norrskensfl. 1927, nr 152, s. 7. I kurvorna skevas den yttre körbanan mot mittremsan. LD 1958, nr 121, s. 5. En skevad brofarbana. TT 1969, s. 400.
b) (i sht förr) med avs. på profiljärn med två flänsar: böja så att vinkeln mellan flänsarna blir trubbig l. spetsig (äv. i uttr. skeva ngt i vinkel); äv. abs.; jfr SKEVRA, v.2 1. Samtliga spantens bredare flänsar äro vinkelräta mot fartygets medelplan; detta åstadkommes genom skefning eller förändring af vinkeln mellan spantjernens båda flänsar. Engström Skeppsb. 36 (1889). En maskin för skefning af spant. TT 1895, M. s. 92. (Från Domnarvet) skulle vi vid ett tillfälle hava vinkeljärn .., som skulle skevas i vinkel (ca 120° mellan flänsarna). Därs. 1942, Skeppsb. s. 76.
c) (numera mindre br.) sjöt. med avs. på segel, = SKEVRA, v.1 2; äv. abs. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Skevning .. (dvs.) manöver av seglen så att vinden blåser längs deras plan. IllSvOrdb. (1964).
d) (numera mindre br.) sjöt. med avs. på åra, = SKEVRA, v.1 3; äv. abs. Ekbohrn NautOrdb. 254 (1840; med hänv. till skifra). Att skefva under vattnet, i st. f. först sedan åran lemnat vattnet, händer lätt vid oriktig fattning. Balck Idr. 2: 597 (1887). Då årorna, såsom vanligen är fallet på örlogsbåtar, under rodd uppbäras i roddluckor l. roddklykor, ”skefvas” de alltid under hvarje årtag. 2NF 23: 570 (1915). IllSvOrdb. (1964).
e) flygv. under flygning ställa (skevroder) snett mot färdriktningen l. (i fråga om ä. förh.) ge (bärplan) skev form (så att flygplanet vrider sig kring sin längdaxel); äv. abs.: (utföra manöver med tillhjälp av skevroder i syfte att) bringa flygplan att vrida sig kring sin längdaxel; jfr SKEVRA, v.2 2. LD 1911, nr 199, s. 2. Om den transversella jämvikten störes, d. v. s. om (flyg-)maskinen .. bringas att luta över åt ena sidan, återställes jämvikten genom skevning antingen av bärplanen själva eller av ett par .. skevningsplan vid ytterändan av vingarna. Den förra metoden är den gängse vid monoplan, den senare vid biplan. Thulin o. Malmer Flygm. 62 (1916). (Flygaren) har .. skefvat för hastigt, hvarvid påfrestningen blifvit så stark, att skefningsrodret brustit i listen vid högra vingen. SDS 1919, nr 130, s. 7. 2SvUppslB (1953). — särsk. ss. vbalsbst. -ning övergående i konkret anv., ss. sammanfattande beteckning för ett flygplans anordningar för skevning. Skevningsstagen äro i allmänhet förbundna med samma styrspak som höjdrodret, så att en rörelse framåt eller bakåt av denna spak kommenderar höjdrodret och en rörelse åt sidorna skevningen. Thulin o. Malmer Flygm. 62 (1916). Forsslund MänVing. 42 (1932).
f) (†) bildl., i uttr. skeva ytan av ngt, behandla ngt ytligt (utan djupare inträngande), (endast) snudda vid (o. icke gå på djupet med) ngt; jfr SKEV, adj. 2. Det är bättre att au fond penetrera en sak än skefva ytan af flera. MHuss (1838) hos Dahlgren Släktprof. 1: 289.
g) med obj. ersatt av prep.-uttr., i uttr. skeva med ngt (jfr 3 a α, b β), ge ngt en skev ställning, vrida ngt i (en annan) vinkel. (Grammofon-)Skivan kom fram ur påsen som ett kolsvart tunnbröd. Hon skevade med den, svarvningen — musikspiralen — glänste i rummet. Martinson VägUt 161 (1936). Han skevade med hakan också, då han började (raka sig). Han skevade med hakan på rätt sätt, men ändå gjorde han ett jack uppe vid tinningen. Carlsson Oxnäset 71 (1947).
2) refl.
a) (†) om person: bära sig (egendomligt) åt (gm att ta snedsteg o. d.). När han förnam att han skulle stå plikt, kom han druken till kiörkan, swor och skefwadhe sigh på kiörke gårdhen som han hadhe warit wrsinnigh att folkett motte hålla honom. VDAkt. 1659, nr 337.
b) med saksubj.: få skev form l. ställning, bli skev, slå sig; särsk. om trä; jfr 3 (f). Konow (1887). Östergren (1939; om trä).
3) ha l. få skev form l. ställning; vara l. bli skev; inta en skev ställning; röra sig på ett skevt sätt l. i sned riktning; i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. närmande sig bet.: skev; jfr 2 b o. SKEVRA, v.2 3. Weste FörslSAOB (c. 1815). (Cirkel-)sågen (är) insatt mellan tvenne ringar på sådant sätt, att den kan inställas i en mera eller mindre sned ställning, hvaraf följden blir, att den, då den sättes i rotation, likasom skefvar eller svänger åt ömse sidor. TT 1871, s. 317. Halmen ruttnade på logtaket, stockarna skefvade i väggen, gärdesgården lutade. Heidenstam Skog. 148 (1904). Många skyttar träffade båda taflorna, andra satte den första pilen i taflan, den andra i jorden; för somliga skefvade pilen mot taflans träram. Hedin Transh. 1: 479 (1909). Små taxis .. med skevande framhjul. Ekelöf Utflykt. 111 (1947). Pappen på fel led (i bokbandet) — pärmarna skevar! Form 1950, s. 55. Taket uppbars av skevande bjälkar. SvHandordb. (1966). — särsk.
α) om person l. djur: föra ett ben l. sina ben snett (i sht med foten pekande inåt l. utåt) vid gående l. springande o. dyl. l. ta snedsteg l. ragla l. (stå o.) hålla ett ben l. sina ben snett (i sht förr äv.: vara skevbent); i sht i uttr. skeva med benen. (Sv.) Skefwa med benen. (Fr.) Avoir les jambes tortues. Être bancroche. Nordforss (1805). (Drängpojken som hämtar rakvatten) springer ut med sin kastrull, i det han på rolighet skefvar med benen och sätter tårna inför. Benedictsson Ber. 160 (1885). Tätt flaxande med sina små vingar och skefvande med de korallröda benen göra .. (lunnefåglarna) en sväng tätt förbi oss. Kolthoff DjurL 192 (1899). (På en teckning) hämtar en knölpåksbeväpnad käring helt resolut sin skevande make hem ifrån marknaden. Kjellin Troili 1: 71 (1917). Nästan varje dag (under sjukdomstiden) fick jag besök av mina kusiner, som stod och skevade med benen framför sängen, sneglade förläget på mig och (osv.). Törngren Gunnarsson Barn. 51 (1924).
β) om ben: vara skev l. röra sig på ett skevt sätt. Skinntorr var han, med skefvande spinkiga ben. Dahllöf Storstygg. 89 (1911). Hon har en stor mage som putar ut som en rund kula och ben som skeva. Krusenstjerna Pahlen 2: 136 (1930).
α) om öga l. blick: skela l. snegla (särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: skelande, skelögd, vindögd); äv. mer l. mindre bildl. Gamla materiens / Eviga tröghet / Hvilar med stirrande / Skefvande blickar, / På den sköna naturen. PoetK 1816, 1: 210. Hvarthän ögat skefvar / Åt ömse sidor, / Möter det öde sandsluttningar. Sehlstedt 1: 224 (1861). Det ena ögat skevade lätt, vilket gjorde det svårt att fånga hans blick. Ashton-Wolfe Spind. 52 (1930). SvHandordb. (1966).
β) om person: skela l. vara vindögd; äv.: snegla l. kasta förstulna blickar; särsk. med bestämning inledd av prep. med, äv. på, betecknande öga (särsk. i uttr. skeva med, äv. på ögonen). Lind (1749). Ögonen se något förstälde ut, som dock torde härröra deraf at han skefvar med dem, i synnerhet det högra. VetAH 1784, s. 319. Han skefwar med ögonen åt sin grannes kort. Nordforss (1805). (Sv.) Skefwa på ett öga. (Fr.) avoir un oeil louche. Dens. Snellman Gift. 1: 60 (1842: på ögonen). Han kunde ej med fruntimmer som skefvade. Nylander Sjöfolk 2: 98 (1906). Hammar (1936). särsk. (numera bl. tillf.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: skelögd l. vindögd. (Kapten Svart) skall .. ha varit en fin junker, sade Petter, litet svartmuskig, litet skefvande, så att han icke såg folk i synen. Topelius Vint. II. 2: 98 (1882).
c) [jfr 1 b] tekn. o. skeppsb. om timmer l. profiljärn: ha en trubbig l. spetsig vinkel mellan två sidor resp. två flänsar; numera företrädesvis i α o. β; äv. i uttr. skeva (så l. så mycket) över l. under rät vinkel, ha en vinkel mellan två sidor resp. två flänsar, som är (så l. så mycket) större resp. mindre än en rät vinkel. (Två) kanters afstånd från hvarandra (på ett spantutslag) utvisar, hur mycket spantet skefvar öfver eller under rät vinkel på en distans = spantets tunning (dvs. tjocklek). Witt Skeppsb. 187 (1863). — särsk.
α) ss. vbalsbst. -ning, se f slutet.
β) ss. förled i ssgr betecknande redskap avsedda för uppmätning o. överflyttning av vinklar.
d) (numera bl. tillf.) i uttr. skeva från ngt, (på grund av sned riktning) förfela l. icke träffa ngt. (Sv.) Skefva från målet, (t.) das Ziel vorbey schieszen. Möller (1807).
e) bildl. (motsv. SKEV, adj. 2); jfr b α. Topelius Ljung 195 (1886, 1889). Här (dvs. då en präst börjat tala om kyrkans ställning) skefvade samtalet, ty Anders hyste för litet intresse för kyrkan, att kunna beklaga dess fall. Strindberg GötR 105 (1904). — särsk. opers.: gå på sned l. bli krångel. Själv ville .. (strejkbrytaren) upp (inom bolaget). Han visste att han måste visa gubben (dvs. förmannen som ogillade fackföreningen) att han slängt alla illusioner därvidlag. Konsten var bara att visa det utan att det skevade. Carlsson ÄlvTimm. 83 (1949).
f) [i vissa fall äv. att hänföra till 1 o. 2 b] ss. vbalsbst. -ning l. -ande, abstr. o. konkretare, om (antagande av) skev form l. ställning l. rörelse l. riktning; äv. motsv. b: skelning, skelande. Skefvande .. (dvs.) Skef riktning. Skelande. Weste FörslSAOB (c. 1815; betecknat ss. mindre br.). Lärostolen i ögonläkekonsten (vid Helsingfors universitet) tillträdde efter v. Becker K. R. Wahlfors .., som behandlat bl. a. .. skefningens orsaker. Finland 257 (1893). Den öppna platsen vester om slottet och Storkyrkan kommer att te sig mindre väl till följd af sin starka skefning, då vid dess ena sida stigningen blir 1: 10 och vid den andra 1: 21. SD(L) 1896, nr 532, s. 4. Däckslastens höga kubiska platå beskrev en löjlig och — för att vara av ett skepp — sjuklig skevning i rymden: vår slagsida hade ökat. Martinson Kap 23 (1933). Till de mest utmärkande mindre goda egenskaperna räknas träets benägenhet att svälla och krympa samt härmed sammanhängande kastningar och skevningar etc. HantvB I. 6: 37 (1938). Skevning .. (dvs.) ensidig lutning i tvärled av körbana. TNCPubl. 43: 167 (1969). — särsk. skeppsb. ss. vbalsbst. -ning, om förhållandet att vinkeln mellan två sidor av ett timmer l. två flänsar på ett (ss. spant använt l. till spant avsett) profiljärn är trubbig l. spetsig; äv. konkretare, om sådan trubbig l. spetsig vinkel; stundom äv. övergående i konkret anv., om det som bildar vinkeln; jfr c, 1 b. Wid .. Ransons Träens Båcht, Skiefning och Längd är en noga observance nödig. Rajalin Skiepzb. 18 (1730). Igenom fader Jöns’ ständiga undervisning kunde vi (lärlingar i skeppsbyggerikonsten) redan som timmermän nyttja skarfyxan, hugga en skefning ackurat efter mall och häfta en planka. Tersmeden Mem. 1: 34 (c. 1780). Skevningen, d. v. s. vinkeln, som den till bordläggningen nitade flänsen bildar mot spantplanet. Nilsson Skeppsb. 122 (1932). jfr UNDER-, UT-, ÖVER-SKEVNING.
SKEVA FRAM 10 4. till 3.
1) röra sig framåt på ett skevt sätt l. i sned riktning. Öfver fälten ljuda endast kråkornas krax, då de skefva fram i vinden. TurÅ 1897, s. 105.
2) (tillf.) tr.: gm skevande rörelser framställa (viss scenfigur) ss. icke (fullt) normal l. harmonisk. (Skådespelaren som framställde Karl VII av Frankrike) hade inte fallit för frestelsen att göra en krumelur. Kyligt, behärskat skevade han fram sin lille rädde, osäkre Dauphin. BonnierLM 1954, s. 229. —
SKEVA OMKRING10 04. (numera bl. tillf.) till 3; särsk. till 3 b α, om öga: kasta sneglande l. skelande blickar runt omkring. Eurén Kotzebue Orth. 3: 10 (1794). —
SKEVA OMKULL10 04. flygv. till 1 e: (utföra manöver med tillhjälp av skevroder i syfte att) bringa (flygplan) att luta i sidled. Söderberg PrFlygl. 1: 95 (1935). —
SKEVA UPP10 4, äv. OPP4.
1) flygv. till 1 e: (utföra manöver med tillhjälp av skevroder i syfte att) återföra (flygplan) från ett i sidled lutande läge till normalläge; äv. abs. Söderberg PrFlygl. 1: 96 (1935). Forsslund Segla 85 (1944; abs.).
2) till 3: röra sig uppåt på ett skevt sätt l. i sned riktning. (Fartygen) skevade upp mot strömmen på väg mot Vänern. Martinson Kap 52 (1933); möjl. icke särsk. förb. —
SKEVA UT10 4. till 3: ligga l. röra sig i sned riktning ut (från ngt). Vid olyckstillfället skefvade (ångaren) ”Gösta” ut ifrån (den starkare ångaren) ”Hornö” (med vilken den var hopkopplad), hvarvid förtöjningen brast. SD(L) 1897, nr 275, s. 4.
(3 c β) -MÅTT. [jfr t. schiefmass] (förr) = -mall. Fatab. 1927, s. 64 (1802; i bouppteckning efter snickare). —
(1 e) -RODER. flygv. om vartdera av de rörliga plan (vanl. ett på bakre, yttre delen av vardera vingen) varmed flygplan kan bringas att vrida sig kring sin längdaxel. Björkman Flygl. 271 (1945).
Ssgr (flygv.): skevroder-broms. om den större bromsande verkan som ett nedfällt skevroder har i jämförelse med den bromsande verkan som ett lika många grader uppfällt skevroder har. Björkman Flygl. 278 (1945).
B: (1 b) SKEVNINGS-JÄRN. (i sht förr) järnredskap använt för åstadkommande av önskad vinkel mellan flänsarna på profiljärn. Nilsson Skeppsb. 122 (1932). —
(1 e) -LINA. (numera bl. tillf.) skevroderlina; i fråga om ä. förh. äv. om lina för skevning av bärplan. Ångström Flygm. 2: 20 (1916; för skevning av bärplan). SDS 1919, nr 131 A, s. 3. —
(1 b) -MASKIN. (i sht förr) maskin använd för åstadkommande av önskad vinkel mellan flänsarna på profiljärn. HbVerkstTekn. 2: 174 (1944). —
(1 e) -STAG. (förr) stag för överförande av en till skevning syftande rörelse från manöverspak till skevroder l. bärplan; jfr -lina. Thulin o. Malmer Flygm. 63 (1916).
Spalt S 3848 band 26, 1970