| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRIA skri3a2, förr äv. SKRIGA, v. -ade (Mat. 27: 23 (NT 1526) osv.) ((†) pr. sg. -er Visb. 1: 321 (c. 1640), Rosenfeldt Vitt. 99 (c. 1690: Skrijer; i rimställning)). vbalsbst. -AN (numera bl. arkaiserande, Brahe Kr. 6 (c. 1585), Blomberg Bab. 185 (1928), IllSvOrdb. (1964; angivet ss. ålderdomligt)), -ANDE; -ARE (se avledn.).
1) (numera i sht i vitter stil) om person, = SKRIKA, v. 1; äv. med innehållsobj. (betecknande skrik l. yttrande l. sång o. d.); äv. med subj. betecknande röst o. d.
a) = SKRIKA, v. 1 a; särsk. i fråga om högljutt klagande l. jämrande skrik, i sht förr äv. högljudd gråt; stundom äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. om jubel o. d.: som tar sig uttryck i skrik; utan bestämd avgränsning från b. Tå Herrans förbundz Arck kom j läghret, skriyadhe hela Israel medh stoort skriyande, så at thet skall j markenne. 1Sam. 4: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: hov .. upp ett stort jubelrop). När the andre thet såge att blodet (vid avrättningen av de upproriska dalkarlarna) begynte rinna, kom annadt liudh i skellona, fruchtade sworlige om liffuet, begynte skrija oc gråta. Svart G1 118 (1561). Almqvist Amor. 2 (1822, 1839; i p. pr., om jubel). (Jag) ser .. ett litet barn ligga framför mig, sprattlande och skriande. Carlstedt Her. 1: 113 (1832). (Den sjuke, som var besatt av en oren ande) vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar. Mark. 5: 5 (Bib. 1917; NT 1526: ropandis). Inför blodbadet grips människorna av fasa, störtar på knä, skriar överljutt och (osv.). Moberg SvH 2: 388 (1971). — jfr HIMMELS-SKRIANDE. — särsk.
α) (numera bl. tillf.) i uttr. skria sin smärta, gm högljutt, klagande rop ge uttryck åt sin smärta. Lundegård Prom. 1: 185 (1893).
β) (numera bl. tillf.) = SKRIKA, v. 1 a δ. Svart G1 32 (1561). Ropar och skriar någor, af öfwerdåd, på almänna wägar, gator och gränder .. böte fem daler, hälften til angifvaren, och hälften til the fattiga. MB 21: 8 (Lag 1734). En mycket stor skara drog under vildt skriande öfver Norrbro. Reuterdahl Mem. 275 (1860).
γ) (numera bl. tillf.) i fråga om uppgivande av härskri. Hären war vthdraghen, och hadhe skickat sigh (dvs. ställt upp sig i slagordning), och the skriyadhe j strijdhenne. 1Sam. 17: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: hov hären .. upp sitt härskri). Melin Dikt. 1: 3 (1888).
b) = SKRIKA, v. 1 b; jfr a. Thå skriyadhe the .. och sadhe, Lät korszfesta honom (dvs. Jesus). Mat. 27: 23 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). (De båda i Köln fängslade evangeliska lärarna blevo dömda o. brända på bål) Störste parten beskylte här före Theologos, som predikade och skrijade, at man medh the ogudhachtigas vthrootande skulle blijdka Gudz wrede. Schroderus Os. III. 1: 85 (1635). Ej är världen så ond som så mången tror, / som det skrias och klagas i skrift och tal. Kilian Hamm. 59 (1901). Nog, tig då —, skriade pastorns ihåliga röst, — vi ha hört nog. Ossiannilsson Slätt. 283 (1909). Han har rymt, han har rymt! skriade modern. Stiernstedt Spegl. 25 (1936). Rådet skriade bestört: det var icke tillfrågat. Edqvist MännÖ 55 (1971). — jfr AN-, TILL-, UT-SKRIA o. HIMMELS-SKRIANDE. — särsk.
β) i uttr. skria efter ngn, = SKRIKA, v. 1 b β. Han skriar äfter mig på gatorna. Schultze Ordb. 4400 (c. 1755). Lägg järnhänder på folket, som skriar därute efter Karl Knutsson. Heidenstam Svensk. 1: 259 (1908).
γ) i uttr. skria efter l. på ngt, = SKRIKA, v. 1 b γ. G1R 15: 544 (1543). (Den fattige) hör .. sit försmägtande Barn skria efter Bröd. Lanærus Försök 98 (1788). Det gamla Romas pöbel skriade på bröd och skådespel. Beckman Påfv. 70 (1880).
δ) i uttr. skria (e)mot ngn l. ngt, = SKRIKA, v. 1 b δ. LPetri Exorc. B 4 a (1562). Langlet Ung. 341 (1934).
ε) i uttr. skria om ngn l. ngt, = SKRIKA, v. 1 b ζ. G1R 7: 1 (1530). Hustru Gertrud, som beständigt skriar om sin oskuld. VDAkt. 1792, nr 89. Det är skratt, prat och diskuterande om tjurar och tjurfäktare (före tjurfäktningen). Utropare skria om sina varor. Holmström Pyren. 26 (1928). Vi skriade om mera trivsel och komfort i de lokaler, där de stora menigheterna samlas, och, si, man hörde oss. Form 1941, s. 40.
ζ) (numera föga br.) i uttr. skria på ngn, skrika på ngn (se SKRIKA, v. 1 b η). Naar thee skulle gaa aff byn, ropade oc skrigede thee med fult anskrii paa alla. JönkTb. 154 (1546). The ropade och skrijade vp i himmelen vppå Måns Nilson, at han så skendeligen skulle förråda them. Svart G1 172 (1561). VRP 1639, s. 787. jfr PÅ-SKRIAD.
η) i uttr. skria över ngn l. ngt, = SKRIKA, v. 1 b ι. G1R 16: 301 (1544). Undertecknad hör personligen ingalunda till dem som i tid och otid ondgör sig över ”den moderna ungdomen” och skriar i hmmelens sky över dess ”erotiska förvildning”. Selander Modernt 121 (1932).
c) [jfr a, b] (numera bl. tillf.) = SKRIKA, v. 1 c. Skria sig trött. Schultze Ordb. 4397 (c. 1755). Då har jag ingen annan tanke och afsigt än att söka skria mig till döds. Lidforss DQ 1: 336 (1890).
d) (numera föga br.) ss. beteckning för sång med användande av ett högt röstläge l. ett skrikigt sätt att sjunga o. d.: skrika (se SKRIKA, v. 1 b, d). Iagh hörer itt skriyande aff qwädedanszar. 2Mos. 32: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: det är sång jag hör). Fåfängt psalmer skria edra prester. Sjöberg (SVS) 1: 145 (1819). (Ontrus) började dansa i glädjen. / Skriande sjöng han. Runeberg (SVS) 3: 73 (1832).
e) (numera bl. tillf.) oeg. l. bildl., = SKRIKA, v. 1 e; äv. med subj. betecknande hunger. Hungern släcktes, / Fastän den skriat som Promethei gam. CVAStrandberg 4: 107 (1857); jfr 2. Hulda är så nätt i maten, sade de. Och den stackars flickan log, fast hennes mage skriade av hunger. Larsson i by Vår 77 (1927). Magen började att skria på mat. Adelborg Djung. 210 (1936).
2) om djur: frambringa ett läte som mer l. mindre liknar ett skrik (se d. o. 1 a); numera i sht i fråga om vissa djurs (t. ex. åsnans, hästens, ugglans, lommens, måsens, vipans, gladans, vråkens) specifika läte l. något av ett sådant djurs olika läten l. i anv. med nära anslutning till 1; jfr dels SKRIKA, v. 2, dels ROPA 10, TJUTA, VRÅLA, YLA. Theras hingstar skriya. Jer. 8: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: hingstars gnäggande). Såsom effther wattnett Kålla, / Hiorten skrier med högdt Liudh, / Altså och min siäll medh allo, / Ropar till tigh Herre gudh. Visb. 1: 321 (c. 1640). Linné Sk. XII (1751; om gäss). Bååth GrStig. 99 (1889; om räv). Tigerschiöld Dikt. 2: 56 (1891; om lom). Så mycket är säkert, att en åsna kan få alla övriga inom hörhåll att också skria. 4Brehm 2: 244 (1921). Genom sitt våldsamma skriande på mat röja .. (kråkungarna) sin vistelseort. Petre HbJäg. 162 (1931). En skur av pilar tog emot den första skaran av män som red i land .., hästar skriade och stegrade sig. Edqvist MannHem 283 (1969). — särsk.
a) (mera tillf.) opers. Det skriar av tärnor / kring strändernas berg. Ossiannilsson Ork. 53 (1907).
b) i uttr. skria för l. till l. mot ngt (särsk. oväder), gm sitt skriande båda ngt (osv.). Här .. (i barrskogen) skriar spillkråkan till olyckor. Strindberg SvFolk. 1: 28 (1881). Måsarna hade skriat till oväder. Hedberg SångSag. 113 (1903). Östergren (1939: för, till, mot oväder).
c) i numera obr. (l. bl. tillf.) anv. Then giööck alt mädh sit skriandhe, / gör lustigh alle man. Visb. 1: 174 (c. 1640). När Kycklingarna börja hacka sigh vth och skrija i Äggeskalen. Hildebrand MagNat. 164 (1650). Broman Glys. 3: 174 (c. 1730; om katt). Schultze Ordb. 4397 (c. 1755; om ko, får, hare, groda, gök, and, anka m. fl.).
a) (numera bl. tillf.) = SKRIKA, v. 4 a; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. o. ss. adv. Hans guldplomb i en af framtänderna skriade icke mot dagern. Tavaststjerna HårdT 46 (1891). En skriande röd yllehalsduk. Högberg Utböl. 1: 134 (1912). Lagergren Minn. 7: 217 (1928).
b) (utom i α o. β numera bl. tillf.) = SKRIKA, v. 4 b; särsk. i sådana uttr. som skria efter ngt, skrika efter ngt (se SKRIKA, v. 4 b β), skria om ngt, tydligt l. på ett omisskännligt sätt vittna om ngt, skria emot ngt, kraftigt vända sig l. starkt tala emot ngt. Dem Honom (dvs. Jesus) hafwa kär, Han in för domen friar, / Ehuru deremot synd, död och Satan skriar. Kolmodin QvSp. 2: 438 (1750). De invärtes djup, hvilka skria efter uppfyllelse, och hvilka ingen sådan kunna erhålla genom .. vetande. Wikner Pred. 285 (1875). Det goda .. gör intet bråk af sig. Det skriar icke likt lasten på gatorna. Beckman Främl. 77 (1885). (Mansur) fyllde skattkammaren upp till tak. .. Dock skriade många af dessa skatter högt om orättfärdighet, blod och plundring. Lindberg Hârûn 20 (1900). — särsk.
α) (i sht i vitter stil, fullt br.) i anv. med jämförelsevis nära anslutning till 1 a, b. Hagberg Shaksp. 1: 403 (1847). Hela hennes själ skriade i hämdbegär. Benedictsson Peng. 155 (1885). Vi (vilja) se till, hvad en själfförsörjande bildad och mogen kvinna .. kan behöfva och ha rätt till, sedan hon fyllt alla måste. .. Har hon rätt att hjälpa en fattig, att lindra en nöd, som skriar i hennes öra? Tenow Solidar 3: 66 (1907). — särsk.
α’) i uttr. skria mot himlen l. i höjden o. d., betecknande att ngt (särsk. ogärning l. ondska o. d.) är mycket upprörande l. himmelsskriande l. väcker stort uppseende l. ropar till himlen o. d.; jfr ROPA, 9 c, d. (Hertig Karl) hade .. öfvat otaliga wåldsamheter, hvaribland hans hemgång på Stegeborg; men framför alt hans Finska fälttåg skriade i högden. Dalin Hist. III. 2: 381 (1762). Ve öfver dig, folk af hela det stora Finland (sade profetissan), hvars synder skria mot himmelen och ropa om hämd! Topelius Fält. 3: 161 (1858). HågkLivsintr. 15: 290 (1934).
β’) (numera bl. tillf.) om en (gm mord l. avrättning o. d.) dödad persons blod, betecknande att ngns död utgör en ständig anklagelse mot ngn l. ropar till himlen (se ROPA 9 c); särsk. i uttr. skria till Gud emot ngn l. skria efter hämnd(en). (Biskop Innocentius) begynnar sitt Breeff medh thesse Ord: O Keyser, min Brodhers Johannis Chrysostomi Blodh skrijar til Gudh emot tigh. Schroderus Os. 1: 595 (1635). Thetta Blod är ei bortflutet. / Ty thet stiger vp til Gud / Med ett häftigt Klage-liud. / Efter hämnden ifrigt skriar. Scherping Cober 2: 107 (1737). Blodet skriar. Därs. 110.
β) (fullt br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: tydligt framträdande, iögonenfallande, omisskännlig, synnerligen stor; ofta med bibet. av egenskapen att vara beklaglig l. upprörande; särsk. dels om orättvisa, nöd, fattigdom, försummelse, äv. synd: upprörande, oerhörd, himmelsskriande, dels om saknad l. brist: kraftigt kännbar, synnerligen svår, dels om behov: som pockar på att tillfredsställas; ss. adv.: på ett tydligt framträdande sätt, iögonenfallande, synnerligen, upprörande o. d.; jfr SKRIKA, v. 4 b γ. Det rådde en skriande brist på livsförnödenheter. Nöden var skriande stor. Herr Simon. .. Besinnen dock hwad för en skriande synd det är, at förstöra äcktenskaps enigheten och giöra 2:ne Personer olyckelige, uti hela deras lefnad. Missförståndet 54 (1740). Vi kände en skriande saknad efter dig, gossen min. FLimnell (1874) hos Dahlgren Lyr. 144. Den skriande fattigdomen .. gör en mänska slö för allt tal om andliga, himmelska rikedomar. Beskow DeUnga 112 (1904). En skriande orättvisa. KyrkohÅ 1942, s. 44. Det skriande behovet av arbetskraft (i Schweiz). DN(A) 1964, nr 18, s. 14.
c) [jfr a, b] (numera bl. tillf.) i uttr. skria mot ngt, = SKRIKA, v. 4 c. Tavaststjerna Marin 80 (1890). De båda mot varandra skriande monumentalbyggnaderna. Östergren (cit. fr. 1930).
SKRIA FRAM10 4. (numera bl. tillf.) till 1 b: skrikande framsäga (ngt). Järta 2: 58 (1826). Bååth NordmMyst. 153 (1898). —
SKRIA TILL10 4.
SKRIA UPP10 4. till 1 b.
a) (numera bl. tillf.) gm skrik få (ngn) att vakna o. stiga upp; anträffat bl. i bildl. anv. Skriar månen, skria nattens stjernor / De dödliga ur deras sömn ej upp? Stagnelius (SVS) 4: 110 (c. 1818).
b) (†) i uttr. skria upp (ett land) i krig, driva (ett land) till krig gm högröstat tal l. kraftig propaganda l. dyl. Olycksfoglar, som med skryt och högmod skriat up hela landet i krig. JSerenius (1743) hos Wieselgren SvSkL 1: 354. —
1) (numera bl. tillf.) till 1 a, b, = skrika ut 1—3. Schultze Ordb. 4401 (c. 1755). Atterbom Minn. 48 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Han ville skria ut sin förtviflan. Hedenstierna FruW 121 (1890). Söderblom StundVäxl. 1: 49 (1909). särsk. (†) till 1 b, i uttr. skria ut ngn för ngt, utbasunera ngn ss. ngt; jfr skrika ut 3 c. Kempe Krigzpersp. 69 (1664).
1) till 1 a, b, = skrikare 1. Linc. (1640; under clamator). 2RARP 21: Bil. 22 (1761). Borde .. inte (bönderna i stället för att flytta från godset) ha låtit alla uppviglare och skriare löpt sina färde, när baron ville hava dem kvar? Blomberg Bab. 235 (1928).
2) till 1 b, = skrikare 2. En marknad utan skriare .., en bock utan skägg sällsynt är som tuppeägg. Ström SvenskOrdspr. 141 (1926).
Spalt S 4793 band 26, 1973