| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRIK skri4k, n. (Schultze Ordb. 4400 (c. 1755) osv.) ((†) m.? Holmström Vitt. 220 (1688: En skrijk; möjl. beroende på anslutning till ett därmed korresponderande en suck i samma versrad)); best. -et; pl. =.
1) motsv. SKRIKA, v. 1: skrikande o. d.; oftast konkretare, om enskilt fall av skrikande osv., rop; jfr SKRI, sbst.1 1. — jfr FLICK-, KVINNO-SKRIK.
a) motsv. SKRIKA, v. 1 a; i vissa fall utan bestämd avgränsning från b. Ett högt, himmelshögt, gällt, genomträngande, skärande, jämmerligt, hemskt skrik. Ge till, ge upp, utstöta, upphäva ett skrik. Man hörde de sårades skrik från slagfältet. Under glada skrik störtade de badande barnen ut i vattnet. Stiernhielm Harm. 10 (1668). Et skrik i nödfall har .. waret om icke stamordet til alla språk, åtminstone åldermor til de renare ljuden. GbgMag. 1759, s. 174. Under större delen av första levnadsåret kan barnet endast medelst skrik underrätta sin omgivning om, att .. något är i olag. Jundell Barn. 2: 106 (1927). (Han greps av) panik, förnimbar .. genom oartikulerade skrik. Hallström Händ. 80 (1927). Skriket från dem som träffats av slagen .. ökade oväsendet. Hellström Malmros 57 (1931). — jfr BARN-, GALL-, GLÄDJE-, ILL-, JÄMMER-, KLAGO-, MORD-, NÖD-, RÄDSEL-, SMÄRT-SKRIK m. fl. — särsk.
α) med en av prep. av inledd bestämning som betecknar anledningen till skrikandet l. de omständigheter som föranleda det; särsk. i sådana uttr. som skrik av ilska, fasa, rädsla, förfäran, smärta, förtjusning, glädje. På Bygden höres roop, och skrijk och skrij af Frögd. Stiernhielm Fägn. 99 (1643, 1668). SvHandordb. (1966).
β) motsv. SKRIKA, v. 1 a δ, om störande l. bullersamt skrikande, ungefär liktydigt med: skrål, skrän, stoj, oljud; i sht i förb. med ord med bet. ’skrål’ l. ’larm’ l. ’oväsen’; jfr SKRI, sbst.1 1 a β. När Bröllop om Söndagen anställes, .. så måste sådant ske .. utan skiutande och trummeslag, och all annan otilbörlighet; såsom förargeligit swalg och fråszerj, skrik och rop, kif och trätor, eeder, swordom och slagsmål. Schmedeman Just. 1145 (1687). Det var som vanligt skrik och bråk och skratt och svordomar i kasernvakten. Hedberg VackrTänd. 281 (1943). — jfr GAT-, NATT-SKRIK.
γ) (numera bl. tillf.) = SKRI, sbst.1 1 a γ. Hör du trummornas gny! / Hör du härarnes skrik! Sätherberg Dikt. 1: 25 (1862).
δ) (†) i uttr. kasta skrik på ngns barn, gm signeri åstadkomma att ngns barn blir skrikigt. KultHM 3: 76 (i handl. fr. 1706).
b) motsv. SKRIKA, v. 1 b; särsk. dels om en allmän opinionsyttring l. protest l. klagan o. d. (i sht förr äv. i uttr. allmänt skrik l. allmänhetens skrik o. d.), dels i anv. motsv. SKRIKA, v. 1 b β, γ, δ, ζ, ι; jfr a. Man hörde försäljarnas skrik på gatorna. Skrik på hjälp. Folkets skrik efter bröd och skådespel. Det blev ett väldigt skrik i tidningarna i anledning av den föreslagna skattehöjningen. (Det) är .. mig kunnigt, huru swårt det är, at göra sig fri från wissa fördomar, som genom allmänt skrik i många år blifwit inrotade. Posten 1769, s. 874. Lärde och Lagkloke män .. blefvo .. (under häxprocessernas tid) ofta förvillade af allmänhetens skrik. Schönberg Bref 2: 354 (1778). Jag har .. aldrig deltagit och tänker ej heller att hädanefter deltaga i det moderna skriket mot Academien. Tegnér Brev 2: 32 (1818). (Man ansåg) att Norige hade den mest demokratiska författning i Europa. .. Nu uppstod skriket, att vi ej borde dröja ett ögonblick att tillegna oss Brödernes förlyckligande institutioner. Palmblad Norige Bih. 6 (1847). Öfverdrifvet var .. skriket om den oerhörda orättvisa, som uppstått därigenom, att minoritetens kandidater gingo in såsom riksdagsmän (då majoritetens vallista blivit kasserad). De Geer Minn. 2: 291 (1892). SvHandordb. (1966). — jfr KLAGO-, MARKNADS-, NÖD-, TIDNINGS-SKRIK m. fl. — särsk.
α) (numera föga br.) allmänt, ryktesvis skeende omtalande av ngt, (allmänt) rykte; jfr β o. SKRI, sbst.1 1 b β, ROP 8. Cavallin (1876). För en undersökning, som toge alla faktorer i beräkning, skulle .. (pietismen) icke stå sig så illa, som skriket vill låta förstå. PT 1881, nr 7, s. 3. Skrik gör ulfven större, än han är. Landgren Ordspr. 152 (1889); jfr Östergren (1939).
β) (†) om förhållandet att vara allmänt omtalad l. känd för l. ha ord om sig att vara sådan l. sådan l. göra så l. så l. ha det l. det anseendet l. (mer l. mindre klart pregnant) om gott l. dåligt anseende; särsk. i uttr. komma i skrik, komma i ropet l. i vanrykte, vinna skrik om sig, bli omtalad o. vinna anseende, hava skriket för sig, ha gott anseende o. d.; jfr α o. SKRI, sbst.1 1 b γ. Lindfors (1824: komma i skrik; i fråga om gott l. dåligt anseende). Det är af skriket en läkare profiterar mest. Bergman VSmSkr. 77 (1825). Runeberg BrWalter 126 (1864: vinna). Hafwa skriket för sig. Cavallin (1876).
γ) (†) övergående i bet.: skryt; jfr SKRIKA, v. 1 b κ, o. ROP 7 a. Det är mycket skrik, men ingen duglighet. Lindfors (1824).
δ) (numera bl. tillf.) motsv. SKRIKA, v. 1 b ν: skrikande; utan bestämd avgränsning från c. ÄSvBiogr. 7—8: 25 (1809). Peppargren (skriker henne i örat). Hon ska gå och se efter Marie! Susanna. Det var ett fasligt skrik … jag är väl inte stendöf heller. Säfström Sönd. 7 (1866). Noreen VS 3: 40 (1905).
c) motsv. SKRIKA, v. 1 d: skrikande; jfr b δ. Kellgren (SVS) 5: 363 (1791). Detta är ej sång, det är skrik. Weste FörslSAOB (c. 1815). Fastän det icke fanns en aning av melodi i hans gälla skrik, var han själv utom sig av förtjusning över sin sång. Malmberg Åke 21 (1924).
2) [jfr 1 b] om vad som är på modet (inom ett visst område); företrädesvis [jfr t. der letzte schrei; efter fr. le dernier cri] i uttr. (det) sista skriket, senaste modet; jfr SKRI, sbst.1 2. DN 23/11 1924, Söndagsbil. s. 5. Det här är sista skriket i skiddräktsväg. SvD(A) 1930, nr 6, s. 8. Allt tyder på att svenska möbler just nu hålla på att bli sista skriket bland de amerikanska arkitekter, som inreda newyorkmillionärernas hem. Därs. nr 87, s. 7. Vacuumtorkade grönsaker från Trönninge utanför Halmstad är det sista skriket på den svenska marknaden. Därs. 1933, nr 37, s. 3. Det sedvanliga ”skriket” var våren 1940 turbanen. SvDÅb. 18: 228 (1941).
3) motsv. SKRIKA, v. 2 (o. med motsv. bruklighet), om ett djurs skrikande l. frambringande av ett läte som mer l. mindre liknar ett skrik (i bet. 1 a); oftast konkretare, om enskilt fall av sådant skrikande osv.; jfr SKRI, sbst.1 3. Höra fick man der (dvs. på näset) tillik’, / Foglesång och skrik, / Nächtergals Musik. Runius (SVS) 2: 250 (c. 1710); möjl. ssg. Björkegren 282 (1784). För naturvännen är det nogsamt bekant, hur öronslitande .. fågelungars skrik efter mat och uppassning kan vara. Gellerstedt Hult 13 (1906). Inget ljud hörs utom bäcksorlet och fjällvråkarnas tunna skrik högt uppe ur himlen, under Tjuoltas tusen meter höga klippvägg. Selander LevLandsk. 113 (1955). — jfr FÅGEL-, MÅS-, PÅFÅGELS-, SJAKAL-, SVAL-, UGGLE-SKRIK m. fl. — särsk. [jfr t. viel geschrei und wenig wolle] i det ordspråksliknande talesättet mycket skrik men litet ull o. i varianter av detta; jfr SKRI, sbst.1 3 slutet, samt ULL o. VÄSEN. Nog är det skrijk, men lijtet ull, sa Hin Håle, när han grep till Swijnet. Celsius Ordspr. 1: 482 (1708). ”Mycket skrik, men lite ull” — sa’ fransosen rakade grisen. Holmström Sa’han 58 (1876). Mycket skrik för lite’ ull. Cannelin (1904).
4) (numera bl. tillf.) motsv. SKRIKA, v. 3, om ett ljud som kommer från ett föremål l. en massa (t. ex. av sand) o. dyl. o. som mer l. mindre liknar ett skrik (i bet. 1 a) l. om frambringandet av ett sådant ljud; jfr SKRI, sbst.1 4. Presten .. hörde sanden gnissla på trädgårdsgången .. (under hustruns steg) och sandkornens skrik trängde in i hans samvete (eftersom hon bett honom skona den person han just ämnade tillrättavisa). Strindberg SvÖ 1: 191 (1882).
5) (mera tillf.) bildl., motsv. SKRIKA, v. 4, om åstadkommande av en effekt (av annat slag än ljud) som mer l. mindre liknar effekten av ett skrik (i bet. 1 a); särsk. motsv. SKRIKA, v. 4 b β, om skrikande l. rop efter l. pockande på ngt. Det outförda, ”bisaken” (som konstnären negligerat), skriker äfter fulländning, och detta skrik plågar och stör åskådaren. Wulff SvRim 16 (1898).
(1 a, b) -FYLLD, p. adj. om lokal, tillställning o. d.: fylld av skrik, genljudande av skrik. Han levde i en skrikfylld, trasgrann fest. Johnson Timans 43 (1925). Dahlin SvartL 40 (1934). —
(1 a) -LÖS. (tillf.) om ångest o. d.: som icke får l. kan få sitt uttryck i skrik, tyst, stum; jfr ord-lös 1 b. Johnson Timans 14 (1925).
Spalt S 4856 band 26, 1973