| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRUBB skrub4, sbst.3, n. (Düben Boileau PoëtBr. 8 (1722) osv.) ((†) r. l. m. Lind (1749), Möller (1807)); best. -et.
(ngt vard.) motsv. SKRUBBA, v. 2: skrubbande, (skarpt) klandrande; företrädesvis konkret(are), koll.: skrubbor; i sht förr äv. i uttr. taga ngn i skrubb, taga ngn i upptuktelse, läxa upp ngn; jfr SKRAPA, sbst. 3, SKRUPENS. Änckan är helt ostadig .. och behöfwer ganska väl skrubb. VDAkt. 1706, nr 288. Han full af harm i wackert skrubb mig tar. Düben Boileau PoëtBr. 8 (1722). Hwad har jag icke skrubb af Doris ofta fått, / För det at jag ibland har utan puder gått? OStrand (1762) i SkrVSocLd 30: 111. (Skolgossen) tog .. emot lärarinnans tillrättavisningar och led skrubb och snubb utan att höja ett ord till försvar. Nilsson HistFärs 151 (1940).
Spalt S 5011 band 26, 1973