Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRUTTIG skrut3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. skruttig, usel, skrottig, skruttog (Finl.), skrynklig; jfr d. skrutten, skruttet, krokryggig; jfr äv. d. skrutrygget, nor. skruttrygget, krokryggig; avledn. av (stammen i) SKRUTT]
1) (ngt vard.) (i något avseende) undermålig l. mindervärdig l. dålig; skral l. skraltig l. skröplig (i sht av ålderdomssvaghet); jfr SKRUTEN, SKRUTTEN. Ett apotek är ett ställe, dit man vänder sig, när man mår som skruttigast. STSD 7/3 1937, Söndagsbil. s. 9. Är det ett sånt där gammalt skruttigt vandrarhem vi ska bo på? TurÅ 1956, s. 224. Varför ska en bli så här gammal å skruttig, kan hon säja mej de? SvD(A) 1964, nr 153, s. 16.
2) (föga br.) berusad, full; jfr SKRUTTA, sbst. 2. FoU 15: 71 (1902).
3) (i vissa trakter, i sht Finl.) skrynklig, tillskrynklad; jfr SKRUTTA, v. FoU 15: 71 (1902).

 

Spalt S 5036 band 26, 1973

Webbansvarig