| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRÄCKA skräk3a2, v.1 -er, -te, -t, -t, äv. (föga br.) p. pf. -ad (SvD(B) 1964, nr 184, s. 4 (i bet. II 1 d)); o. SKRÄCKAS skräk3as2, v. dep. -es l. -s, -tes, -ts; vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.); -ARE (†, Schultze Ordb. 4378 (c. 1755; i bet. II 1)).
II. tr. l. ss. dep., förr äv. refl., i fråga om skrämmande l. skrämsel o. d.; utom ss. senare led i ssgn AV-SKRÄCKA numera i sht i vitter stil, med ålderdomlig prägel.
1) tr.: injaga skräck hos (ngn) l. i (ngns sinne o. d.), skrämma, förskräcka (se d. o. 1); i sht förr äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: förskräckt. LPetri 2Post. 49 b (1555; t. orig.: schrecket). Had’ högheet Döden skräckt, / Woor’ inte thenne (dvs. Gabriel Oxenstiernas) Båhr med Sorge-swart betäckt. Lucidor (SVS) 376 (1674). Hwad Sinn’ och Anda skräcker, / Skier ey Händelse wijs; / Gud siälf sådant framräcker, / Det är hans eget Rijs. Dahlstierna (SVS) 356 (c. 1696). Skreck mig med Tin helga lag och Tin skarpa dundersLära. Kolmodin Rök. 9 (1728). (Sv.) Skräkkt .. (dvs.) Rädd, fruktande, (lat.) Territus, .. (t.) geschreckt. Schultze Ordb. 4378 (c. 1755). Hästars gnäggande ej skräcker / den som i kampens gny är inwigd. Ling Agne 12 (1812; klandrat i JournLTh. 1813, nr 41, s. 2). Gudasonen ej av skuggor skräckes. Runeberg Bröd. 49 (1931). — jfr AV-, TILLBAKA-, UPP-SKRÄCKA o. O-SKRÄCKT. — särsk.
a) (†) i uttr. skräcka ngn (i)från ngt (jfr c), skrämma bort ngn från ngt l. gm att skrämma förmå ngn att överge l. avstå från ngt, äv.: avskräcka ngn från ngt; äv. oeg. l. bildl. med obj. betecknande ngt sakligt; äv. i uttr. skräcka ngn att göra ngt, avskräcka ngn från att göra ngt. Vore bettre, att hvar man permoveredes till siöstäderne (för att avyttra sin spannmål) heller än därifrån skrecktes eller affhölles. AOxenstierna 6: 145 (1631). Om Bonden intet hoppades få något ymnigare igen aff sin Åker, än han sådde vth, så kastade han intet vth sin Sädh. Dherföre måste intet en miszwäxt skräckia honom dher ifrå. Grubb 329 (1665). Schück VittA 2: 81 (i handl. fr. 1681: skreckia .. att). Den hvila mödan andra ger, / Skall från er (dvs. de svartsjukas) bädd, för evigt skräckas / Af vakande bekymmers flock. Leopold 2: 54 (1801, 1815).
b) (†) i uttr. skräcka ngn till (att göra) ngt, gm att skrämma förmå ngn till ngt (resp. att göra ngt). Herr Lars Siggesson .. plundrade och brände menandes .. at skräckia Bönderna til lydno. Girs G1 199 (c. 1630). VDAkt. 1683, nr 213 (: till att).
c) (†) i uttr. icke o. d. låta ngt skräcka sig (ifrån ngt) l. icke o. d. låta skräcka sig (av ngt l. ifrån ngt), icke osv. låta ngt skrämma l. avskräcka sig (från ngt) resp. icke osv. låta skrämma l. avskräcka sig (av ngt resp. från ngt). EvEp. 1562, s. C 4 b (: ther ifrå). Hwar tu haffuer Gudz ord (ss. stöd för ditt handlande), ther lät tigh ock icke ifrå skreckia. PErici Musæus 1: 112 b (1582; t. orig.: abschrecken). Han (dvs. soldaten) måste .. warra manhaftigh .., och icke låta skreckia sigh hwar ähn dösens retzla .. honnom syntes hota. Gustaf II Adolf 64 (c. 1620). Then som rät Kristne Tankar / I stadigt Hierta bär, / .. Han låter Sigh ey skräcka, / Aff hwad hälst wara kann. Lucidor (SVS) 314 (1673). Lät hindren dig ei skräcka. Kolmodin QvSp. 2: 183 (1750).
d) (numera föga br.) i förb. med verbet skrämma, för att beteckna injagande av djupare l. större skräck än vad som betecknas med detta verb l. mer l. mindre tautologiskt. (Av en framhoppande hare) bleff Konung Månszes Häst, på hwilken han redh, skräckt och skrämder. Sylvius EOlai 100 (1678; lat. orig.: equo .. exterrito). Porath Pal. 1: H 1 b (1693: skräckia och skräma honom). Jag vill inte att någon av de riksdagskamrater som anslutit sig till (den kristna) ”gruppen” under senare tid skall betraktas vare sig som skrämd eller skräckad. MBoman i SvD(B) 1964, nr 184, s. 4.
e) (†) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: skrämmande, fasansfull. Lillienstedt Christus A 4 a (1694). De skräckande inbillningar, de faseliga drömmar. Nordenflycht (SVS) 3: 169 (1762). Nätternas skräckande makt. BEMalmström 6: 8 (1840).
2) ss. dep., förr äv. refl.: förskräckas (se FÖRSKRÄCKA 2); äv. med bestämning inledd av för l. över, betecknande orsaken till l. föremålet för skräcken l. rädslan. Petreius Beskr. 2: 51 (1614). Öfwer sälsam Diwr, som Markat’ eller Apa, / Skal tu (som är havande) ey skräckias stoort, ey effter them stoort gapa. Palmcron SundhSp. 349 (1642). Skräcken Er, J dödsens barn, / J, som lefwat syndsens trälar. Österling Lärops. 198 (1724). Skräckes du för helf’tis pin? / Jesu pina frid månd’ gifwa. SionSång. 1: 24 (1743). jfr (†): Att settia (riket) j ett sådant postur, att .. fegden icke behöffuer att skreckias före om den inthet ähr till att vndwijka. RARP 2: 147 (1634). — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ande, om (tillstånd av) skräck, förskräckelse. Sedhan the vthi första skräckiandet mehra obetänckt än medh ordning at skiuta sina Pijlar in på Fienden, hade them bortkastat, så (osv.). Schroderus Liv. 91 (1626; lat. orig.: inter primam trepidationem; t. texten: im aller ersten schrecken). Schultze Ordb. 4378 (c. 1755).
III. (i skildring av ä. förh.) tr.: gm tillförande av kallt vatten o. d. avkyla (färgbad l. panna med färgbad o. d.); jfr AVSKRÄCKA II. Sahlin SkånFärg. 188 (1928; om förh. på 1870-talet). Innan godset infördes i det kokheta färgbadet, sänktes dettas temperatur med något kallt vatten. Kallades att skräcka badet eller skräcka pannan. Därs. 208.
SKRÄCKA AV. (†) till II 1: avskräcka; anträffat bl. refl., i uttr. skräcka sig själv av, skrämma sig själv att avstå, avskräcka sig själv. CupVen. A 2 b (1669). jfr avskräcka. —
SKRÄCKA UPP10 4. (numera föga br.) till II 1: skrämma upp (ngn ur sömn o. d.). BEMalmström 6: 45 (1845). En torped .. (kan) när som helst skrämma upp de sovande (på fartyget) ur sömnen. Tegen ResHem 45 (1958). jfr uppskräcka.
SKRÄCKELSE, r. l. f. (Petreius Beskr. 2: 108 (1614), Schultze) l. n. (OPetri). (†) till II 1, 2, = förskräckelse 1, 2. Skreckelse stoor öffuer honom woro. OPetri 4: 457 (c. 1550); jfr förskräckelse 2 c. Fremmandes bijstånd (att tvinga de svenska ständerna att ge mig konungamakten vilket man beskyllt mig för) war .. förtagen, ty mäst alle wåre grannar hade i sinnet och förhänder detta rijket till at bekrijga, att i så måtto af ingen någon hielp för mig kunde förmodas, och rijksens ständer till skräckelse wara. Gustaf II Adolf 200 (1617). Hwad är för Skräkkelse såm nu min Sinnen ryser? LejonkDr. 87 (1689); jfr rysa, v. II 1. Schultze Ordb. 4378 (c. 1755). —
SKRÄCKLIG, se d. o. —
1) till II 1: skräckinjagande. Bort med Måhlningarna vhr Salen. The äro dels Hedniske, dels skräcksame, dels syndige, dels ganska förargelige. Scherping Cober 2: 196 (1737; t. orig.: furchtsame). Ekblad 161 (1764).
Spalt S 5146 band 26, 1973