| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
1) gnida, gno, stryka, skrubba o. d.; särsk. i fråga om bearbetning av ngt vid tvätt l. skurning o. d.; dels tr., dels abs. o. intr. (särsk. i uttr. skubba mot ngt). (Lat.) Scalpo .. (sv.) Klåå, skubba, skrapa. Tiderus GrLat. 111 (1626); jfr a. Skieppets rengiörande, spolande, skrapande, skubbande, skurande, swablande (osv.). Sjöregl. 1741, 4: C 2 b. (Aspträ) Luddar sig då det skubbas. Rothof 25 (1762). Skubbas den (dvs. boken) mycket med armarna, så får den hundöron. Mellin Nov. 2: 600 (1832, 1867). (De i Aden boende kvinnornas) gång var snarlik kamelers, med en obehaglig rullning af höfterna och ful skubbning af knä mot knä. Lundgren MålAnt. 2: 23 (1872). Att göra fröet (från barrträdskottar) fritt från fjällen (vingarne) sker genom att skubba det mellan händerna tills fjällen äro sönder. Skogsvakt. 1893, s. 110. Moster stod vid en balja .. och skubbade och gned av alla krafter. Lagerlöf Liljecr. 147 (1911). — jfr AV-, UT-SKUBBA. — särsk.
a) gnida (ngt) l. stryka mot (ngt) så att det skaves l. slites; äv. i uttr. skubba hål på ngt, gm att gnida osv. få hål på ngt. Wäxa Grenar på Trän nedföre, så bindt them tilhopa rätt vpföre, at icke några Grenar wäxa krokota vthi annor Trä, ther igenom the i stormwäder skubba och skafwa hwar andra, at the fördärfwas. IErici Colerus 1: 52 (c. 1645). Då han skrifvit sitt namn och sandadt det med himmelsblå sand, bad han mig akta passet, att det icke skubbades. Svanberg RedLefn. 214 (1882). Östergren (1940: skubbat hål på byxbaken). Låt inte möblerna skubba mot varandra! Dens. — särsk. ss. vbalsbst. -ning, om ett slags skada på träd; i ssgn BARK-SKUBBNING.
b) (†) i uttr. skubba ovanpå, (med plog) skrapa l. kratsa l. dyl. på ytan av marken (o. icke tränga djupt ned). Broocman Hush. 2: 58 (1736).
c) betecknande gnidande l. strykande l. skrubbande i syfte att åstadkomma lindring vid klåda l. en allmän känsla av välbehag o. d.
α) med obj. betecknande (viss kroppsdel hos) annan levande varelse än den subjektet betecknar. Intet är .. nöysammare, än när .. (vissa lärde) sins emellan .. med inbördes heder och lof hwarannan uphöija, samt som åsnorne inbördes skubba hwars annars klådige rygg. Lundberg Paulsson Erasmus 130 (1728). (Stoet) Belle var tacksam om jag skubbade henne på ryggen. Silfverstolpe Boleslawski PolskRytt. 314 (1933).
β) med refl. obj. l. med obj. betecknande kroppsdel hos den varelse subjektet betecknar l. i motsv. abs. anv.; särsk. i uttr. skubba sig resp. ngt mot, äv. på, förr äv. vid ngt; numera oftast i fråga om gnidande osv. av ryggen l. (någon av) sidorna l. axlarna mot ngt. Balck Es. 7 (1603: sigh ther widh skubba). Landsm. 2: XL (i handl. fr. 1722: på). (De båda kannstöparna) likna nu de skabbiga hästarne på skånska slättbygden, der ej finnas träd eller gärdesgårdar; de nödgas skubba sig mot hvarandra. KLilljebjörn Hågk. 50 (1838). Det ansågs såsom ett godt förebud (för resan) .. om ett svin till afsked skubbade sig mot vagnens hjul. LoF 1873, s. 97. (Den lättjefulle) Umballa, / .. Han låg i soln som alla / Och skubbade sin rygg. Heidenstam Vallf. 12 (1888). Det såg ut som om en ungtjur hade legat där och skruvat sig runt, runt och bökat och blundat och skubbat i slö belåtenhet. Fridner Idriess AustrDjung. 145 (1938). — jfr AXEL-SKUBBNING. — särsk. (numera bl. tillf.)
α’) i fråga om handlingen att klia sig, särsk. på armen l. handen l. i huvudet, ss. tecken på otålighet l. nervositet l. förlägenhet l. villrådighet l. betänksamhet, äv. glädje, hos primitiva folkslag äv. ss. artighetsbetygelse; jfr dels KLIA 2 a, KLÅ, v. 1 b α, dels f. Sättia händren i sin sida, / Skubba sig och fingren wrida / Är Præceptores proprium. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 92. Intet skubbande på armen eller klånad bak örat, när jag begär en nödig handpenning. Dalin Arg. 2: 426 (1734, 1754). Smulgråt skubbar och klår sig i Hufwudet: wisar sig mycket ängzlig. Modée HåkSmulgr. 61 (1738). Tre g:r har han skubbat sin högra armboge och 3 g:r den vänstra. Ett Tecken då han är öfverglad. Kellgren (SVS) 6: 144 (1785). Äro (på Fidjiöarna) de som mötas af någorlunda samma rang, så stiger den som vill vara artigast något åt sidan, gör en liten bugning, skubbar sig med högra handen på venstra armen eller tager sig om skägget. Samtiden 1873, s. 144.
β’) i uttr. skubba sig i kläderna o. d., klia sig gm att åstadkomma att kläderna gnida mot kroppen. Sahlstedt (1773). Sandberg GHusH 3 (1897).
d) refl., betecknande att ngn stryker sig mot ngt för att befria sig från ngt. (När draken bitit sig fast) rusar .. (elefanten) åstad och sig förbittrad skubbar / Moot alla Stenarna, moot alla hwasza Stubbar / At han må blifwa qwitt .. (sin) Börda. Spegel GW 223 (1685). Mörten .. utwäljer (vid lektiden) hälst stenbotn, hwaremot han kan skubba sig. Gyllenborg Insjöfisket 38 (1770).
e) refl., särsk. i uttr. skubba sig mot, äv. på, i sht förr äv. med ngn, betecknande att ngn stryker sig mot ngn för att komma i kontakt med l. röra vid denne (stundom ss. uttryck för smeksamhet) l. befinner sig så nära ngn att han icke kan undgå att röra vid l. stöta emot denne o. d.; stundom oeg. l. bildl., närmande sig l. liktydigt med dels: vara tillsammans med ngn i sällskaplig samvaro, dels: umgås l. ”frottera sig” med ngn; jfr f o. GNIDA I 1 e α. Om jag altid feck se höra och skubba mig på dig hvad jag vore lycklig. CAEhrensvärd Brev 1: 250 (c. 1795). Man har sett .. (lejonet) under fångenskapen blifwa så tillgifwet sin wårdare, att det slickat hans händer, skubbat sig emot hans kläder, insjuknat när han en längre tid warit borta (osv.). Holmström Ström NatLb. 1: 103 (1851). Där (dvs. på fartyget) skubbade vi oss med kassörer och förtroendemän. Lewenhaupt Reddy 42 (1907). Jag .. kannstöpte i litteraturpolitik, skubbade mig mot genierna (osv.). Siwertz Ämbetsm. 99 (1912). Han hade kommit bort från den traditionella sällskapliga trevnaden, då alla sitta och skubba sig mot varandra. Krusenstjerna Pahlen 4: 250 (1933). — särsk. (†) betecknande att ngn vid en tillställning med gäster tränger sig alltför nära l. ”hänger över” gästerna (vid måltid) l. dyl. Q(vinnors) skubbning .. (dvs.) stående upp öfver främmande, när de spisa. NorrlS 1—6: 96 (1798); jfr Därs. 119. Den elaka seden hos kvinnfolket att skubba sig. Därs. 105 (1799).
f) [jfr c β α’, e; delvis sannol. utgående från 2] (†) refl., i uttr. skubba sig efter l. för ngt, betecknande ett otåligt l. ödmjukt l. inställsamt beteende l. ”krumbuktande” hos ngn som ivrigt söker att få l. uppnå ngt; jfr GNIDA I 1 e β. Kexél 2: 148 (1780: efter). Du där .. Som står .. och skubbar dig för supen. Bellman (BellmS) 6: 82 (1787). (Vissa personer) borde icke finna så underligt att författarn (till ett verk) .. något krusar och skubbar sig för dess utgifvande. Atterbom Bref 279 (1826).
g) om sak, med refl. obj.: gnida l. stryka sig; äv. med försvagad bet., väsentligen bl. betecknande att ngt rör vid l. når fram till ngt. Der molnets kant sig skubbar / Mot hafvets blåa färg, / Der ligger Borgå, gubbar! Sehlstedt 5: 216 (1874). Martinson Kap 7 (1933).
2) (numera bl. vard.) refl. l. i uttr. skubba på sig, flytta (något litet på) sig (särsk. gm att vrida på sig l. vända sig o. d.), skruva (på) sig o. d.; jfr 3. Achrelius Mor. C 1 a (c. 1690). Emedlertid begynner det (dvs. spädbarnet) på at blifva oroligt, får sömnlösa, ligger ock skubbar sig af ock an (på grund av en hudsjukdom). VetAH 1743, s. 27. CFDahlgren 5: 85 (1833: skubbade på sig). (Gossen) skubbade sig försiktigt en smula närmare dörren. Oterdahl Skram 221 (1919). (Ngn) Skubbar sig oroligt på sin stol. Östergren (1940).
3) (numera bl. i vissa trakter, vard.) utöva tryck mot (ngn l. ngt) l. puffa l. stöta till (ngn l. ngt) för att rubba honom resp. det ur sitt läge l. flytta honom resp. det (ett litet stycke) åt visst håll; skjuta (ngn l. ngt åt visst håll); äv. bildl. Tessin Bref 2: 167 (1754). Ett .. stort fel, som kallas bona sadel, bestående i en skubbning af sätet framåt liksom för att dermed befordra galoppens fattning och underhåll, bör .. undvikas (vid ridning). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 104 (1836). Jan Carlson .. ville nödvändigt skubba anklagelsen på annat folk si — än på Matts, och än på (någon annan). Almqvist Skälln. 104 (1838). Om granborren, fullständigt avrundad som den är baktill, i en vågrät håla skulle försöka att skubba borrmjölet bakåt, skulle detta blott flyta ut på ömse sidor om djuret. Trägårdh Skogsins. 148 (1939).
4) [jfr med avs. på bet. GNO I 8, SJAVA 3] (vard.) springa; (hastigt) ge sig av l. sätta i väg; i sht förr äv. refl.: skynda sig. Landsm. 1: 611 (1880). ”Kalle! .. Kom den här vägen! Skubba dej!” .. ”Kalle, sno dej, får’ru si på ballongen!” Sandberg GHusH 49 (1897). Kom så skubbar vi, så vi inte blir inblandade (i slagsmålet)! Engström KaapAfr. 297 (1937). (Sedan man slutat att röka) orkar man mycket mer .. (skubba i skogen till exempel). DN 1971, nr 33, s. 25.
5) [jfr 4] (vard.) ss. springpojke (l. springflicka) l. bud i expressbyrå o. d. (springande l. gående l. cyklande o. d.) uträtta ärenden l. forsla varor från en affär till dess kunder; äv. med innehållsobj., i uttr. skubba ärenden. (Teaterdirektören säger till en pojke, som söker tjänst som statist:) ”Och så kan du få skubba ärenden, om du är kvick och vaken.” Åter ett rop 65 (1913). Typografminn. 142 (1952).
6) (i vissa trakter, vard.) skolka (från skola l. tjänst o. d.). Landsm. XVIII. 8: 37 (1900; skolpojksuttryck från Halmstad). Björseth Gbgsspr. 41 (1958).
1) till 1: gnida l. gno l. skava av (ngt); särsk. refl., i uttr. skubba ngt av sig l. skubba av sig ngt, gm att skubba sig (mot ngt) göra sig av med l. fri från ngt l. komma ngt att falla av (jfr skubba 1 d); äv. oeg. l. bildl. (Valen) skubbar dhem (dvs. lössen) vthaff sigh, emoth Ijsen eller Klipporne. RelCur. 355 (1682). Hästen skubbade af sig grimman. Weste FörslSAOB (c. 1815). (Carl v. Schwerin) sade mig att han ännu ej läst till Nattvarden, och således .. måste skubba hedendomen af sig. Tegnér (WB) 7: 278 (1832). Så hade pållen (dvs. leksakshästen) .. tappat båda öronen och skubbat af färgen litet här och hvar. Beskow Sag. 117 (1903). jfr avskubba.
SKUBBA EMOT10 4 l. MOT4. (numera bl. tillf.) till 1: komma (ngt) att stöta emot (ngt så att det stryker l. gnides mot detta). (Flickan lagade så) att trycket (dvs. avtryckaren på geväret) i en blink skubbades emot en af Jans stora messingsknappar, hvarpå skottet brann af. Almqvist Skälln. 87 (1838); möjl. icke särsk. förb. —
SKUBBA IN10 4.
1) (numera bl. i vissa trakter, vard.) till 1 e, i uttr. skubba sig in (i en klunga o. d.), under skuffande o. d. tränga sig in (i en klunga osv.). Larsson Hemmab. 22 (1916).
SKUBBA SÖNDER10 40.
2) (numera bl. tillf.) till 1, 3, refl., i uttr. skubba sönder sig, gm att skubba en kroppsdel nöta sönder sitt skinn. Fröding ESkr. 2: 96 (1892). —
SKUBBA UNDAN10 32, äv. 40. särsk. (i vissa trakter, vard.) till 3: skuffa undan (ngn l. ngt). Segerstedt Händ. 131 (1926). —
SKUBBA UT10 4. (vard.) till 4: springa ut; i sht förr äv. refl., i uttr. skubba sig ut, skynda sig ut. Hedenstierna Marie 236 (1896; refl.). —
2) (i vissa trakter, vard.) till 6: skolkare; ”maskare”. MP 1949, nr 114, s. 6. särsk. om fackföreningsmedlem som icke betalar sin fackföreningsavgift. Lo-Johansson Stat. 2: 118 (1937). SvD(A) 1962, nr 287, s. 5. Anm. Ordet är tidigast anträffat ss. okvädinsord med oviss bet. (möjl.: älskare, horkarl; jfr skubba 1 (c α, e)) i nedan anförda språkprov. (Tjänaren) hade skällt .. (matmodern) för tjuv .. och ”wijst henne till Skubbaren sin i Jämpteland, som skulle wara länszman i hammardahl”. NorrlS 14: 90 (cit. fr. 1668; rättat efter hskr.).
Spalt S 5220 band 27, 1974