| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKULT skul4t, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) (numera nästan bl. ngt vard.) övre l. översta del av huvud, hjässa; äv. allmännare: huvud. Arvidi 78 (1651; i uppräkning av rimord); möjl. till SKULT, sbst.2 Soldaten Marcus blef slagen baak på hufwudet och högra sijdan ett slagh på skulten så att han stupade införe åth gården och bloden gick både genom näsa och munnen. VRP 1685, s. 198. (Han hade) en liten mössa hvilande endast på den yttersta skulten af hufvudet. Kullberg Bref 1: 160 (1844). (Han) for med handen öfver pannan uppåt den nakna skulten. Strindberg Hems. 105 (1887). Se, hur han bockar sig, / se, hur det lockar sig / vänt öfver skulten på lelle Karl-Johan. Fröding Stänk 86 (1896). Han knäade så att hatten föll bakut på skulten. Strindberg Fagerv. 162 (1902). Jag låg i underslafen (i hytten) och min bror i den övre med en ventil alldeles bredvid sin ljuslockiga skult. Siwertz Ung 174 (1949). — jfr HUVUD-SKULT. — särsk. i utvidgad l. bildl. anv.; särsk. dels om översta delen av djurs huvud, dels om bergskrön; jfr 2—4. På skulten (på tuppen) satt en kam som på en Tysk Gesäll, / Fast denne rutig war som mönstret på en dräll. Livin Kyrk. 78 (1781). (Hunden) Murre stod iklädd nykammad päls och storöglad, röd rosett uppe på skulten. Fitinghoff Murre 136 (1926). En liten kalott av skog (växer) på Bergets relativt plana krön. Men skallig är dock skulten, ty skogen utgör blott en skyddande krans omkring hjässan, som är uppodlad. TurÅ 1937, s. 58.
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial.; eg. specialanv. av 1 slutet] (†) om slägghuvud; anträffat bl. i ssgn SLÄGG-SKULT; jfr 2.
4) [möjl. eg. specialanv. av 1 slutet] (†) om skulderhöjd (se d. o. 2); i ssgn AXEL-SKULT (Tholander Ordl. (1872)).
Spalt S 5323 band 27, 1974