Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKVÄKA skvä3ka2, förr äv. SKVÄCKA, v. -er, -te, -t; vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (†) om människa: skrika; tala l. gråta högljutt; särsk. om spädbarn. De hafua .. hördt et barn skuäka eller gråtta. VRP 1631, s. 444. (Sv.) Sqwäka .. (dvs.): tala eller gråta högt. Spegel 476 (1712). Ihre (1769).
2) om djur: skrika l. pipa l. gnälla o. d.; frambringa sitt karakteristiska läte; numera bl. i vissa trakter, företrädesvis i a o. b. Schroderus Comenius 160 (1639; om and l. anka). När .. (haren) blifwer taghen, så sqwäkjer han. Därs. 204 (t. texten: qväcket). The små Diur måste högt skwäkia, / Ty födan blifwer them trångh. PolitVis. 348 (1650). Sqwäka som en mus. Serenius (1741); jfr 1. Holmberg 2: 84 (1795; om vaktel). — särsk.
b) om groda: kväka. SvNitet 1738, nr 21, s. 7. Tåssan / Sitter i mossan. / Sqväker och qväder / Om vind och om väder. Hebbe NSannsag. 36 (1884). Östergren (1940; angivet ss. mindre br.). Collinder SvOrdhjälp 164 (1968).
Spalt S 5433 band 27, 1974