| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄNK ʃäŋ4k, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar (Henel 1729 154 (1730: Mundskiänckar) osv.) ((†) -er 1Mos. 40: 1 (Bib. 1541), Norrmann Eschenbg 2: 180 (1818: Munskänkerne)).
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) motsv. SKÄNKA, v. 1: person (i sht hovman l. tjänare hos högt uppsatt person) med uppgift att skänka i drycker (i sht öl, vin o. andra rusdrycker) l. ansvara för detta arbete o. anskaffning o. förvaring av drycker (i sht förr äv. om servitör på krog o. d.); företrädesvis om munskänk (se d. o. 1; äv. i uttr. överste skänk); numera företrädesvis i ssgn MUN-SKÄNK; jfr 2. VarRerV 29 (1538). (Lat.) Pincerna .. (sv.) Skenck, källareswen. Linc. Iii 5 b (1640). Ekeblad Bref 1: 222 (1653: öffuerste skencken; vid svenska hovet; rättat efter hskr.). När Kocken steeker åth Skiäncken, så giälleret Herrens Wijnfaath. Grubb 578 (1665). Skänken skulle hafva upsikt på Konungens (dvs. E. XIV:s) win och drycker, at de woro goda och icke fattades. Dalin Hist. III. 1: 619 (1761). Ingen mera / det mjöd ville smaka, som konungens skänkar / i skinande bägare slogo. Ling Tirf. 1: 44 (1836). Östergren (1940; med uppgift att ordet förekommer ”nästan blott som sista ssgsled”). — jfr BRUNNS-, KAFFE-, MUN-, VIN-, ÖVER-SKÄNK.
2) (†) motsv. SKÄNKA, v. 5: person som yrkesmässigt utskänker drycker (i sht öl o. vin o. andra rusdrycker), krögare l. värdshusvärd l. källarmästare o. d. The tilförordnede skencker (skola) widh straff haffwe och holle rät måt medh kannor och stoop. PrivSvStäd. 3: 328 (1576). Schultze Ordb. 4167 (c. 1755). — jfr BRÄNNVINS-, KAFFE-, MUN-, VIN-SKÄNK.
Spalt S 5853 band 27, 1975