Publicerad 1976 | Lämna synpunkter |
SLANK slaŋ4k, adj. -are. adv. -T.
1) slak l. slapp l. slankig; dels i uttr. slank ärenpris, om växten Veronica scutellata Lin. (som har slaka, nedhängande skott), dyveronika (jfr DY-ÄRENPRIS a), dels (o. numera nästan bl.) ss. ssgsförled. Lilja SkånFl. 21 (1870).
2) lång o. smal (i sht förr äv. i utvidgad anv., om skog: som består av långa o. smala träd); numera vanl.: behagfullt l. graciöst lång o. smal (om person ofta liktydigt med: smärt l. finlemmad); äv. i utvidgad anv. (särsk. om livsföring: som medför slank figur). Slank som en vidja. En slank figur. Den slanka linjen, se LINJE 2 b. (Skogvaktaren skall öva uppsikt) på det ingen slank skog ell(er) timmer ämbne komma att skadas. GBonde (1747) hos Trolle-Bonde Hesselby 188. Almqvist Går an 19 (1839; om krigare). Stå de (präntade bokstäverna) icke höga, stolta, smala, schlanka? Dens. TreFr. 1: III (1842). Hela båtfören var ofta, då vi rodde hem, full af fina, pelsmagade gåsfoglar med slanka halsar. Wetterhoff Skog 1: 118 (1883). En älfva med slank flickgestalt och stora trolska ögon. Forsslund Djur 199 (1900). Så slanka som ungmölemmar / jag loggians pelare skar. Österling Fackl. 53 (1913). Maggördlar. .. För yngre herrar, som vilja bevara en slank och elegant figur. SvD(A) 1916, nr 81, s. 9. De långa, slanka benen. Högdahl Fleuron Kattung. 103 (1920). Experter på effektiv, slank livsföring med moroten som bas. DN(B) 1957, nr 350, s. 2. jfr VIDJE-SLANK.
(1) -MÅRA. (†) växten Galium uliginosum Lin. (som har svaga, nedliggande skott), sumpmåra. Lilja SkånFl. 90 (1870). —
(1) -STARR. bot. benämning på vissa starrarter.
b) (mindre br.) växten Carex tenuiflora Wahlbg (som har spensliga, svaga strån), tågstarr. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 711 (1901). Lyttkens Växtn. 1367 (1913).
SLANKHET, r. l. f. [jfr d. slankhed, t. schlankheit] egenskapen att vara slank. Levertin 23: 109 (1888).
-tal. [jfr t. schlankheitsgrad] (i fackspr.) inom hållfasthetsläran: tal som anger förhållandet mellan provstavs knäcklängd o. dess tröghetsradie. Elfman ElemHållf. 61 (1933). —
SLANKIG, adj.1, l. SLANKOT, adj. (-ig c. 1755—1847. -ot 1750) (†) (lång o.) smal, tunn. (Haren) Har slanckota men therhos starcka ben, som i alla delar til snält löpande äro beqwäme. Orrelius Diurr. 17: 2 (1750). Meurman (1847).
Avledn.: slankighet, sbst.1, r. l. f. (†) egenskapen att vara smal l. tunn. Lindfors (1824). Meurman (1847). —
SLANKOT, se slankig.
Spalt S 6439 band 27, 1976