| Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLINKA sliŋ3ka2, v. -er, slank slaŋ4k (slunko sluŋ3kω2), slunkit sluŋ2kit2, slunken sluŋ3ken2, äv. (numera nästan bl. i vissa trakter av Sv. o. Finl., bygdemålsfärgat, mindre br.) -ade (pr. sg. -ar Bureus Runa A 7 a (1644), Bergroth FinlSv. 71 (1928); -er PErici Musæus 2: 83 b (1582) osv. — ipf. -ade Forsius Fosz 497 (1621), Bergroth FinlSv. 71 (1928); ipf. sg. slank BtÅboH I. 9: 8 (1637) osv., pl. slunko Hoorn Jordg. 2: 2 (1723) osv., konj. slunke Arvidi 80 (1651; möjl. pl. ind.), Boivie SvSpr. 185, Bil. (1820) osv. — sup. -at Hertzberg Päivärinta 3: 278 (1886), Enström Gråbacka 279 (1929); slinkt Strindberg Hems. 128 (1887); slunkit Murenius AV 9 (1637) osv. — p. pf. slunken Wallius Bielke 78 (1623) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING, -ARE (se avledn.); jfr SLINK, sbst.1
I. intr.
A. i fråga om förflyttning med svängande l. haltande l. slängande rörelser l. (svängande l. slängande o.) snabb förflyttning l. (snabbt) glidande samt i anv. som ansluter sig härtill.
1) förflytta sig l. fara (i väg) med haltande l. slängiga l. (mjukt) svängande rörelser o. d.; glida; samt i vissa anv. som nära ansluter sig härtill.
a) om person l. djur, utan l. med bl. svagt nedsättande innebörd: med mjukt svängande (l. slingrande) l. slankiga rörelser (snabbt) förflytta sig (krypa l. gå l. springa o. d.) l. ta sig (ngnstädes); glida (se d. o. 2); smita (med rörelsebetecknande innebörd); äv. i utvidgad anv. (med svagare tanke l. utan tanke på kroppens rörelser): snabbt (o. omärkligt) l. som hastigast l. i förbigående ta sig l. fara (ngnstädes), kila, ”sticka”, smita. H. Maria i Suensböle trolofuades för 2 åhr (sedan) medh Anders Larss(on) i Lomparby, sedhan haf(uer) han åtras och slunckit esomåfftast emellan Suerige och Ålandh. Murenius AV 9 (1637). På det man i tijdh Landboens Fattigdom betaga skall, måste han till den ändan hållan så mycket flijtigare widh Åkerbruket .., ingalunda gifwa honom tillfälle där ifrån en tijdh och annan att slinka, uthan (osv.). Rålamb 13: 104 (1690). (Lat.) clanculum & furtim abire, (sv.) slincka sin wäg. Ihre (1769). Han .. såg i det svaga månskenet fullkomligt tydligt .. (sömngångerskan) med viga rörelser klifva ned utför en stege, som .. var rest mot taket. Derefter slank gestalten öfver gården. Topelius Vint. I. 2: 36 (1867, 1880). Att man .. sett en mansperson, klädd i svart slängkappa .. slinka om hörnet .., och (osv.). Alving Bellm. 193 (1907). Som piskade hundar slunko matroserna i väg. Östergren (1941). Han slank inom dörren och reglade ordentligt om sig. Lindgren MästBlomkv. 78 (1946). — särsk. (†)
α) slinka in (i l. på ngt; se SLINKA IN 1, 1 slutet). (Min vän har sagt att han) wil ändteligen samma afton giöra mig ett besök, och rätt som jag wäntar honom, får jag höra, huru han slunckit på annat ställe, läst något gammalt lappri, om intet han fått Awisorne; rökt en pipa (osv.). Kling Spect. Aaa 4 b (1735). (Sv.) Han slank i kammaren, (t.) er schlich in die Kammer hinein. Lind (1749). Bellman (BellmS) 10: 60 (1787).
β) i det bildl. uttr. slinka med ngn, hänga sig på ngn, åka snålskjuts med ngn. Hvarföre icke taga .. (en agent i Wien uteslutande för Sveriges räkning) hällre, än slinka med andra? Bark Bref 1: 94 (1703); möjl. särsk. förb.
b) om person l. djur, med dominerande tanke på sättet att röra sig, i sht pejorativt: (med slängiga l. slankiga rörelser) driva l. stryka l. smyga l. ”ränna” omkring l. fram o. tillbaka; i sht förr särsk. (om person) i speciellare o. mer l. mindre oeg. anv., dels: driva omkring sysslolös l. dra benen efter sig, dels i fråga om kringfarande l. ”kringrännande” med skvaller o. d.; i sht förr äv. dels: linka (omkring), dels: ragla l. stappla; äv. oeg. l. bildl.; jfr c, 2, 3, 7. Dieffuulen slincker kring om oss såsom itt rytande Leyon. PErici Musæus 2: 83 b (1582). En Räff kom igenom it hol in vthi en rijk mans gård effter hönsen slinkandes. Balck Es. 189 (1603). De, som löpa kring och buga, / Slinka hijt och tijt hvar dag, / Uppå andra sqvallra, liuga, / Äro nu mäst till behag. OGyllenborg Vitt. 56 (1705). (Sv.) Slinka hit och tit, (fr.) chanceler. Möller (1745). Huru ofta ser man icke med grämelse i Strasburg och flera orter en hurtig och käck Swensk Officerare slinka på et träben, bära en förkroszad arm uti lifstidslångt skärp, eller ock (osv.). Rothman Skäl 19 (1765). Slinka med sqvaller. Ahlman (1865). Första natten gick jag och slank häromkring. Östergren 3: 523 (1928). Han .. kunde inte hindra sig från att se med föräldrarnas ögon: det grumliga, halkande, slinkande hos henne. Trotzig Svek. 36 (1966). — jfr EFTER-SLINKA. — särsk. (†)
α) långsamt följa (efter ngn) l. hänga (efter ngn), komma ”dinglande” l. dragande bakefter. Slinka .. (dvs.) follja långsamt efter. Spegel GW Reg. (1685). (Sv.) Slinka efter en (fr.) être aux trousses de qlcn, être toujours pendu à la ceinture de qlcn. Weste (1807); möjl. särsk. förb.
β) i uttr. slinka efter ngt, stryka l. smyga (omkring) o. snoka efter ngt. (Sv.) Hwad slinker du efter? (lat.) Quid sectaris? Sahlstedt (1773). Heinrich (1828).
γ) vistas l. hålla till (på dåliga ställen o. d.); umgås (i dåliga sällskap o. d.). Slinka i elaka sällskap. Nordforss (1805). (Sv.) slinka på liderliga ställen: (fr.) hanter .. les mauvais lieux. Schulthess (1885).
c) [specialanv. av a o. b] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (springa omkring o.) uträtta småärenden l. tillfälliga göromål o. d.; anträffat bl. [sannol. delvis till SLINK, sbst.1] ss. förled i ssgr, i sht betecknande småärenden l. mindre l. tillfälligare göromål l. kläder som används när man uträttar l. person som uträttar sådana ärenden l. göromål o. dyl. l. tid under vilken man inte uträttar ngt ordentligt o. d., äv. betecknande maträtt: liten l. lätt (o. extra) l. dyl.
d) i fråga om rörelse som icke är l. (snarast) icke betraktas ss. viljestyrd: (snabbt o. lätt l. slankigt) glida (se d. o. 1), ”åka”; halka; äv. (i sht i särsk. förb.) i fråga om handlingen att nätt o. jämnt komma ur l. genom ngt o. d.: slippa l. smita (ur l. genom ngt o. d.); i sht förr äv.: förlora fotfästet, slinta; äv. bildl.; jfr 5, 7 b. Jagh fruchtar at .. then hala ålen Beijer-försten slinker oss vr henderen. Gustaf II Adolf 553 (1632); jfr a. Han Stälte een Octav, / Han meente deet skulle taga lag, / men pläckten för den gamble man, / slanck twefalt kring om Luthan. Visb. 3: 218 (1651; i bild). Jag wille draga .. (fostret) widare; men Fötren slunko uti Händerne på mig som en Åål. Hoorn Jordg. 2: 2 (1723). Är det inte sant, att mitt hemman och allt, hvad jag egde, på detta (bedrägliga) sätt kom i dina händer, fastän detta allt redan slinkat nedför din eländiga strupe, och samma väg har mången annans egendom gått. Hertzberg Päivärinta 3: 278 (1886). Låta ngt, tillfället slinka sig ur händerna. Östergren (1941). Rolf skulle ju gå upp och avlägga sin studentexamen denna vår. Det hade slunkit honom ur minnet i hastigheten. Sjöman Lekt. 300 (1948). — särsk.
α) i fråga om glidande på (det hala) underlaget: halka l. slinta l. åka l. (om släde o. d.) slänga (hit o. dit); jfr β, 7 a. Gossen skulle åka, / Spände för en kråka. / Ingen hade han som körde. / Än slank han hit, / Än slank han dit, — / Än slank han ner i diket. BarnkB 11 (1882). Risslan slinker hit och dit på den dåliga vägen. Sandström NatArb. 2: 210 (1910).
β) (†) i uttr. slinka till fall l. falls, slinta (l. vackla) o. falla; jfr α. Verelius 124 (1681: falls). Schultze Ordb. 4548 (c. 1755: fall).
γ) bildl. (jfr δ), ss. beteckning för (mer l. mindre) ofrivilligt yttrande; dels i sådana uttr. som tungan slinker på ngn l. ngns tunga slinker, tungan halkar för ngn, dels i uttr. ngt slinker ur munnen på ngn (l. ur ngns mun) l. (i sht) i de särsk. förb. SLINKA FRAM, SLINKA UR. DN(A) 1930, nr 1, s. 6 (: ur munnen). Ni får inte tala så där (om vad jag sagt). Då skrek Adèle: — Jag talar hur jag vill. Skall jag tiga jämt för att er förrädiska tunga slinker i väg så fort? Krusenstjerna Pahlen 3: 198 (1931). Östergren (1941: Tungan).
2) [eg. specialanv. av 1 b] (numera föga br.) ss. beteckning för att ngn (far omkring o.) uppsöker l. uppvaktar personer l. (ideligen) söker sig till l. uppehåller sig vid hovet l. dyl. o. uppträder servilt inställsamt för att vinna gunst l. få förmåner o. d.; ”ränna” omkring (ngnstädes) ss. gunstsökare o. d.; fjäska l. krypa; äv. ss. beteckning för att ngn gm att hålla sig framme på ett förnedrande sätt uppnår ngt o. d. (se den särsk. förb. SLINKA SIG TILL). Lagerström Molière Tart. 5 (1730). Ehuru litet jag kan döma af Physonomien, så ser jag dock, at han slinker i Trapporne för någon tienst. Dalin Arg. 2: 132 (1734, 1754). (Sv.) Slinka .. (lat.) obrepere, subrepere, adulari. Schultze Ordb. 4548 (c. 1755); jfr 1 a. Slinka i hovtrapporna. Dalin (1854).
3) [eg. specialanv. av 1 b] (numera föga br.) ”ränna” (efter ngn av motsatt kön; se RÄNNA, v. 9 a δ); ”ränna” l. vänslas l. lättfärdigt l. skamlöst l. kärlekskrankt umgås (med kvinna l. kvinnor); äv. utan efterföljande prep.-uttr.: kärlekskrankt kurtisera kvinnor o. d. Du måste wara betänckt uppå, huru du må kunna göra dig af med din kärlek, och afstå med dit slinkande hos en person som jag ärnar mig sielf. Lagerström Molière Gir. 88 (1731). Wallenberg (SVS) 1: 45 (c. 1765; i abs. anv., om man). (Sv.) Hon slinker efter karlar. (Fr.) C’est une garçonnière. Nordforss (1805). Tack Hilda lilla för ditt lilla bref, som så hjärteligen gladt din lilla Pappa .. . Jag längtar nu så mycket efter att få slinka med min lilla fästemö och pussa henne. AArmfelt (c. 1825) hos Rydström Armf. 156. Höjer skulle ta itu med .. (pigorna), och förbjöd dem slinka med herrarne, utan de skulle sofva om nätterna. Strindberg Skärk. 158 (1888).
4) [jfr 1 a, d] hanka sig fram, hanka sig igenom (ngt); numera bl. i de särsk. förb. SLINKA AV, FRAM, MED, i ssgn SLINK-FÖRE o. avledn. SLINKIG. Hurudant är Syftemålet, är det ej annat än att Slinka sin tid igenom Slinkomhejs så (osv.). CAEhrensvärd Brev 2: 92 (1795).
5) [eg. bildl. anv. av 1 d] om tid, tidsavsnitt o. d.: snabbt l. omärkligt förflyta, gå; rinna i väg; äv. (o. numera företrädesvis) i förbindelser med betonat adverbial, vilka har bet.: gå, rinna iväg, särsk. dels i uttr. slinka i väg, dels i särsk. förb.; äv. opers. Natten slinker sin kos. Serenius B 3 a (1734). Dagarna slinka iväg, och så kommer den härliga söndagsmorgonen, då man får dra sig. Carlsson Stockh. 70 (1915). Min födelsedag! Den hemligheten hade tant Lotten förrått. Jag fyllde 27 år! — ”Kors vad tiden slinker.” Lagergren Minn. 5: 23 (1926). Hedberg Stopp 110 (1939).
6) [jfr 1 b α, d] (†) om sak: följa (på ngt) l. vankas. Ett wee är reda framskridit / Thet andra slinker snart. Bureus Nym. 8: 7 (1637). Kom Granne fölg mäy heem til en Bete Maat; / Ja lägger en Kalfwedantz för däy på Faat, / Där på kan skee slincker ett Stoop Ööl. Tidfördrijf A 4 a (c. 1695).
B.
7) i fråga om icke viljestyrd, slängande l. sladdrig rörelse.
a) om ngt som hänger i l. på annat sätt är löst förenat med ngt: hänga l. sitta löst o. slänga l. fara hit o. dit; ”ricka”; dallra; hänga sladdrigt, vara sladdrig; äv. i överförd anv., om ngt l. ngn som följer rörelserna hos ngt som slänger l. ”rickar” hit o. dit l. fram o. tillbaka (jfr 1); förr äv. med positiv innebörd: dingla l. fladdra l. hänga fritt o. d. Thet sargade benet slanck och hängde honom uthur laget. Sylvius Curtius 605 (1682). En wagn köres omkring .. derest en poike sitter högst up, fastbunden wid en stång, och slinker hijt och dijt när wagnen stöter mot stenar. SvBrIt. 1: 17 (c. 1700). Kindbenen slinka på honom af ister. Lind (1749). (Sv.) Håret slinker kring öronen, (lat.) Capilli propeudentes jactantur. Sahlstedt (1773). (Det är troligt att) wåra tofsar .. som slinka, men utan gny, äro Descendenter af .. (tidigare använda) tysta Klockor. 1Saml. 1—6: 420 (1774). (Sv.) Denna hästskon sitter och slinker. (Fr.) La fer de ce cheval loche. Nordforss (1805). Se gumman med käppen / och pipan på läppen / och tröjan som slinker och skor utan knäppen. Karlfeldt Hösth. 55 (1927). Strumpebandet slinker! Östergren (1941).
b) ss. beteckning för att ngt utan styrsel l. sladdrigt sjunker ihop l. (med bibet. av 1 d) glider (ngnstädes) l. (med bibet. av 1 d) för att ngt gm att vara ”rickigt” kommer snett l. för att ngt hänger l. sticker fram nedanför l. ur ngt o. d.; i sht i de särsk. förb. SLINKA FRAM, MED, NED. Thet farligaste för Fostret är, när (navel-)Strengen fölier thet springande Wattnet effter, och slincker fram för Barnets Hufwud utom Modren. Hoorn Jordg. 1: 244 (1697). Se huru .. (ledet) slinker på sned ideligen; jag är icke karl att öppna’t. Almqvist TreFr. 2: 119 (1842). Bååth EgilS 54 (1883).
II. tr.
1) (numera mindre br.) till I 1 a: ge sig av, ”sticka” i väg; vika av (i viss riktning). Vill Gud, så skall jag väl i sommar slinka af nedåt Skåne på ett ryck. HSätherberg (1862) i UrKorrCronholm 260. Karlarna kommo drifvande ned för gatan, stannade vid alla stugprång och sågo slött på den smala strimma af sjön, som lyste fram därigenom, tills de slunko af ned på bryggorna och ställde sig med ryggarna mot magasinen, där det var lä. NordRevy 1895, s. 16.
2) till I 1 d: glida l. slippa loss från (ngt); äv. bildl. (Om det nappar vid vinterfiske) slincker refwen straxt af den på satte qwisten (dvs. den i isen nedstuckna kvist över vilken den lagts). SmålHembygdsb. 1: 30 (1749). Nyblom Kvinna 71 (1948).
3) (numera mindre br.) till I (4 o.) 5.
a) om tid l. dag o. d.: slinka i väg. Bremer Brev 4: 383 (1865). Märkvärdigt, så tiden slinker af, när man sitter och språkar om gamla minnen. SD(L) 1904, nr 157, s. 2. Östergren (1941).
b) opers.: det (dvs. tiden l. utvecklingen o. d.) har sin (gilla) gång, det ”knallar o. går”; särsk. i svar på fråga hur det står till o. d. ”Jag håller den här krogen, som herrn ser”. ”Och det går bra?” ”Slinker af en dag i sender … hyr rättigheterna … mycket svårt den här tiden på året.” Blanche FlStadsg. 207 (1847). Hur mår du? (Svar:) åh, det slinker af. Schulthess (1885). Det slinker av .. (dvs.) tiden lider. Östergren (1941). —
SLINKA BORT10 4. särsk.
1) till I 1 a: snabbt (o. smidigt) fara i väg, ”sticka” l. kila bort; smyga l. smita bort. När han (dvs. räven) migh (dvs. vargen) bleff wahr, at iagh war så när, / Så slinckade han bort in vthi Skogh. Forsius Fosz 497 (1621). När han skal gå till scholen slinker han bort. Serenius U 1 b (1734). (Sv.) slinka bort .. (fr.) s’écouler .., s’esquiver. Schulthess (1885). Gierow i 3SAH LXXXI. 2: 38 (1973).
2) (numera föga br.) till I 5: slinka i väg. Tiden slinker bårt. Schultze Ordb. 4548 (c. 1755). Boëthius Levn. 112 (1854; om förmiddag). —
SLINKA EFTER10 32, äv. 40.
1) till I 1 a. Lindahl o. Öhrling (1780). Han slank efter mig in i rummet. Ahlman (1865). Han skulle just försvinna ut ur köket när fröken Sallgren slank efter honom och fick honom fatt i ärmen. Tavaststjerna Inföd. 242 (1887).
2) (numera föga br.) till I 1 b (α): komma traskande (l. linkande) efter l. i kölvattnet; förr äv. oeg. l. bildl. (om sak) dels: komma efteråt (ss. en följd l. konsekvens), dels (om rim l. versrad med tanke på rim o. d.): halta l. dyl. KyrkohÅ 1904, s. 195 (1595; bildl.). Den stingende Tiuren (dvs. runan t) fölier i rad (i en uppräkning av runor), / dän Nöduge (dvs. runan n) slinkar än ätte. Bureus Runa A 7 a (1644). Man ser som oftast mannen kommer och stöflar förut, och hustrun slinker efter. Murbeck CatArb. 6: 174 (c. 1750). SD(L) 1896, nr 474, s. 2 (om rim o. versrader). jfr efterslinka.
3) [jfr 1, 2] (†) i uttr. slinka efter med ngt, sannol. eg.: följa efter med ngt; anträffat bl. liktydigt med: därpå intaga l. dricka ngt. Kiäringars (sed är:) Niusa og rökia Tobak, i Boken Bibere läsa, / Brän-Wjn supandes mäst, og slinka sen efter mä Öle. Warnmark Epigr. L 1 b (1688). —
SLINKA EMELLAN10 032. särsk. till I 1 a; särsk. oeg. l. bildl., ss. beteckning för att ngn kortvarigt avbryter ngt för att göra ngt annat l. passar på att göra ngt annat i kortvarigt uppehåll i viss verksamhet o. d., sticka emellan med (ngt). Magasinet (som gjorts om till bankettsal var) fullt med bord intill bord så det var med nöd vaktmästarna kunde slinka emellan. Hedenstierna Jönsson 91 (1894). Får jag slinka emellan med ett telefonsamtal. IllSvOrdb. (1955). —
SLINKA FRAM10 4.
1) till I 1 a, b; i sht förr äv. refl., i uttr. slinka sig fram, (lyckas) ta sig l. komma fram. Allahanda folk som bredhe widh then rätta wäghen til Gudh och thet ewigha lijffwet slinka fram och ränna. PErici Musæus 3: 141 b (1582). Et hyggligt Folck (dvs. spåmän) slinker fram, / Folck af Wärd’ och sinrikt glam, / Folck af Konst och högt förstånd / Som kunna see i hwars Mans hånd’ / Hwad (osv.). Lindschöld Gen. A 3 a (1669). Det är bal i köpingen ..; en och annan petit maître slinker fram, väl ej med skägg på läppen som i Frankrike, men (osv.). Bergman VSmSkr. 234 (1845). Lodjurshanen strök ljudlöst nedför sluttningen, där den smidiga ryggen .. ormande slank fram mellan .. klippblock och .. enbuskar. Johansson RödaHuv. 1: 9 (1917). Ministerbilarna lyckades .. slinka sig fram mellan de av glädje och entusiasm tjutande bussarna och klämtande spårvagnarna. GHT 1938, nr 250, s. 8.
2) till I 1 d γ, om ord, hemlighet o. d.: undfalla ngn; (oavsiktligt) komma fram; äv. i uttr. slinka fram för ngn, undfalla ngn. Et ord slank fram för honom. Sahlstedt (1773). Bevars väl, ingen anledning att idealisera mannen i det här fallet! Han älskar också skvaller — där slank ordet fram. SvD(A) 1934, nr 263, s. 12. (Sv.) Sanningen slinker fram (fr.) la vérité lui .. échappe. Hammar (1936).
3) (numera mindre br.) till I 4: hanka sig fram, reda sig ”på ett ungefär”; dels om person, dels opers. Schröderheim Skr. 302 (1790). Arbetslös var han (efter sjukdomstiden), alltför klen under långa tider att kunna hugga i med grovarbete. Han fick slinka fram en dag i sänder. Koch GudVV 2: 17 (1916).
4) (mindre br.) till I 5: (utan att man tänker på det) glida l. gå fram (mot ngt), slinka i väg. Ja, å hur dä va å tiden slank fram emot jul, så börja dä på te si allt svårare .. ut för oss. Sparre FimpSt. 119 (1915).
5) (numera mindre br.) till I 7 b: hänga l. sticka fram. Här stack en rockkrage upp med sin hängare, här slank ett byxben fram. Strindberg Hems. 42 (1887). —
SLINKA FÖRBI 10 04. särsk.
1) till I 1 a, d; äv.: (lyckas) ta sig l. komma förbi l. undkomma l. undvika (ngt l. ngn); äv. bildl.; äv. abs. Gen. Major Hummerhielm blef utsänd med 1,200 man att kiöra .. (Smigielski) mellan koo och kiör-gård. Men han slank förbij. KKD 8: 226 (1706). Ser du den svarta fruntimmers-dominon, som just i ögonblicket slank förbi oss? Crusenstolpe Tess. 3: 141 (1847). Det går rakt på stenen, omöjligt att vända mer … Nej, båten slank förbi stenen, så nära, att man med utsträkt hand kunnat snudda vid den. Arkadius Pakkala 71 (1895). Vargen med den blodiga käften slinker .. förbi i snårens mörker. Quennerstedt Tal 1902, s. 1. Han slank behändigt förbi alla svårigheter. Janson CostaN 2: 219 (1910). Fåhræus LäkH 2: 56 (1946). särsk. om fel o. d.: passera (utan att observeras). Söderhjelm Upps. 86 (1907).
2) (numera föga br.) till I 5, om tid o. d.: passera l. förflyta (utan att man märker det l. fortare än man tror). (Vi) blefvo .. eftermiddagen så muntre och glade, at det bar til at dantza, efter der var både artig musiqve och hielperåd med fruentimmer .., och på det sättet slank söndagen förbi. Tilas CurrVitæ 222 (1756). Det är bara ett år han blir borta … och huru snart slinker icke ett eller halfannat år förbi …! Zeipel Set. 1—2: 329 (1847). Dalin (1854). —
SLINKA I10 4. särsk.
1) till I 1 a: snabbt (o. smidigt) klä sig i (ngt), snabbt (o. smidigt) fara l. krypa i (ngt). Man slank hastigt och lustigt i den kära jägarhabiten. Knöppel Vildm. 112 (1915).
2) (mindre br.) till I 1 d α: halka l. slinta o. falla i (se falla i 1). Råka slinka i från båtbryggan. Östergren (1941). —
SLINKA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. särsk. till I 1 a, d; äv.: smita ifrån l. klara sig undan (ngt); äv. oeg. l. bildl.; äv. abs. Kan jag slinka ifrån, så kommer jag något senare på qvällen. Blanche Bild. 4: 26 (1865). Inom alla samhällsklasser anses det ingalunda för någon skam att slinka från ”exercisen”. KrigVAT 1903, s. 10. Som fiskaren sa till ålen, som slank ifrån honom: ”Se, vad jag var snäll som släppte dig!” Andersson Kal. 32 (1906). Slinka ifrån betalningen. SvHandordb. (1966). —
SLINKA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. till I 1 a, d; särsk. med avs. på kontroll, bevakning o. d.: (snabbt o. smidigt) ta sig igenom (utan att bli fast); ofta mer l. mindre bildl. (om person l. sak), särsk.: (nätt o. jämnt l. med smal marginal) klara sig igenom (examen o. d.); ofta abs. Falske Mynt och Breef Förfalskare komma i Dagz liuset, oc dock lijkwäl slinka någre igenom, men lära intet ungå Straffet, när the blifwa fulmogne. Voigt Alm. 1687, s. 14. 2RARP 15: 103 (1746; om fel, vid granskning). Qvartermästaren .. slank igenom till pomrarens däck. Topelius Fält. 3: 129 (1858). Efter många misslyckade försök slank (han) igenom i kameralexamen. Blanche Bild. 4: 69 (1865). Vi slunko genom gluggen (i staketet) och kommo ut i (terrängen). Lieberath 15År 127 (1935). Röd styrka hade ordnat sin bevakning för väl för att någon fientlig torpedbåt skulle kunna slinka igenom. VFl. 1938, s. 200. —
1) till I 1 a, d: med glidande rörelse l. snabbt o. smidigt fara in (i l. genom ngt); glida in; äv. med särskild tanke på undgående av upptäckt l. framgångsrikt passerande av kontroll o. d.: (snabbt o. smidigt) ta sig l. komma in (utan att upptäckas l. stoppas). Han slank in på festplatsen utan att lösa biljett. Som .. (handen som man för in i livmodern) är eij så dryg som Barnet, som är dädan kommit, så slinker hon i småningom, utan stort beswär in. Hoorn Jordg. 2: 17 (1723). Hur det var, slunko rublarna in i hans gamla skinnpung. Topelius Fält. 4: 72 (1864). (Flickan) slank in i badstugan, från hvars glugg hon hade fri utsigt öfver vägen och gården. Dens. Vint. II. 1: 302 (1881). Snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål som en skotända. Strindberg Hems. 74 (1887). Slutligen, 7 min. före tid, slank bollen in i ena hörnet af Djurgårdens mål. NordIdrL 1901, s. 312. Likt två bleka missdådare slunko de in i salen. Krusenstjerna Fatt. 3: 165 (1937). Då Bice återvände, slank en liten kolsvart kattunge med henne in genom dörren. Heerberger Dag 149 (1939). Under reportagefärderna ådagalade Mac ofta en djärvhet, som .. överraskade .. . Utan att bråka slank han in på något vis genom polis-, militär- och andra slags spärrar. UrDNHist. 2: 389 (1953). särsk. ss. beteckning för att ngn (mera) i förbigående går in i affär o. d. för uppköp l. gör ett besök ngnstädes: i förbigående gå in; titta in; i sht förr äv. övergående i bet.: hålla till (ngnstädes). Jag hörer, at tu ofta slinker in i spel- caffe- och hore-hus. Scherping Cober 1: 301 (1734). På kajen mötte jag kapten Björn. Vi slunko in på Grand Hotel och fingo ett glas punsch. Strindberg Giftas 1: 278 (1884). (Sv.) Jag slinker väl in då jag går förbi, (eng.) I’ll pop in when I pass. Björkman (1889). Biktfäder har vi inga. Vi får nöja oss med att slinka in på krogen, och det är grogglaset som blir vår biktfader. Karlzén BlåNov. 199 (1951).
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. (om person l. sak): tränga l. lista l. smyga sig l. komma in (i ngt). Okallat Predica, och slincka in i Kyrkiona, såsom alment falske lärare .. göra. PErici Musæus 2: 127 a (1582). Det är .. otroligt, hur svårt det är att ha någon aktning för sig själv när man ger akt på, hur lätt man vill slinka in i ett kryphål. Benedictsson Dagb. 2: 98 (1886). Det gick förundransvärt lätt att slinka in i deras (dvs. arbetarnas) språk. Siwertz Sel. 2: 114 (1920). Främmande föreställningar hade slunkit in någon bakväg i grosshandlarens hjärna. Beijer BritaGrossh. 149 (1940). Det är elva mil till närmaste samhälle, där det finns en mekanisk industri, varest pojken skulle kunna ha en liten chans att slinka in. Men vad skall han i så fall leva av? GHT 1945, nr 54, s. 3. Glad blir han inte (över ombytet av samtalsämne) men han slinker in på sidospåret. Hedberg DockDans. 81 (1955). särsk. om väg l. stig: gå l. vika av in (i ngt). Slutligen slinker stigen in i en grotta, som (osv.). Hedin Bagdad 798 (1917). (Han) leder cykeln upp mot bron. Nu förvandlas gatan där nere till en smal väg som slinker in mellan höga plank, staket och skjul. Fogelström Vakna 16 (1949).
3) (†) till I 2; refl., i uttr. slinka sig in hos ngn, nästla l. (gm kryperi) ställa sig in hos ngn. Nordforss (1805). Lindfors (1824). —
1) till I 1 a (o. d); särsk. betecknande att ngn gör sällskap med ngn: kila med (t. ex. in på ett näringsställe); i sht förr äv. betecknande att ngn följer med l. ansluter sig till ett sällskap o. d. utan att egentligen höra dit l. vara accepterad: hänga sig på, ”åka” med på snålskjuts o. d. (jfr 2). Endoch tu (som helst vill avstå från nöjen) nu kunde swincka (dvs. slippa ifrån); / Annan gång skal tu med slincka. Chronander Surge C 2 a (1647). Vulcanus slank där mäd åg koxa äfter Fröja. VSocLdÅb. 1947, s. 61 (1692). Slinka med, (dvs.) följa med, utan att egentligen tillhöra sällskapet; följa med på snålskjuts. Dalin (1854). Öfverlastade personer mottagas icke i herberget. Dock kan icke undvikas, att ofta mer eller mindre druckna slinka med in. VL 1898, nr 35, s. 2; jfr 2. Han kände ett (kafé) alldeles i närheten, och betalningen (för att han visade oss dit) skulle vara efter behag. Det lät ju ganska billigt, tyckte vi, och slunko med. Bergdahl Antip. 138 (1906). Får jag slinka med? SvHandordb. (1966). särsk. (†): umgås (i dåligt sällskap); jfr slinka, v. I b γ. Lindfors (1824). Meurman (1847).
2) till I 1 d; särsk.: (händelsevis l. av förbiseende) komma med (utan att höra hemma l. fylla ngn uppgift i sammanhanget); komma med på köpet; följa med på ett hörn; äv.: (händelsevis l. av förbiseende) komma med o. försvinna l. komma bort. Om man än skulle effter herragårdz lagh / Äta strömingh och wällingh huar eneste dagh, / Så slinker doch mölia och flesket medh. Rondeletius 43 (1614). Huru mången mager Vers har slunkit med på köpet och wunnit beröm .. för det Poeten fådh namn af god och förträffelig? Dalin Arg. 1: 5 (1732, 1754). Erik Gustaf är .. högeligen surprenerad af att finna sitt namn här (i Hamburg) så välbekant och sin person i sådant anseende, hvilket han ingalunda väntat. Vi fruntimmer få ju slinka med på köpet. ALGeijer (1846) i Solnedg. 3: 68; jfr 1. När räfven får in hufvudet, slinker alltid kroppen med. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 4. Jag (dvs. hushållerskan) kan inte be er stiga in. För skulle något .. slinka med eller eljest förkomma, så blir felet mitt. Bergman Patr. 23 (1928). I Stockholm hade det varit en stor transportarbetarkongress, där jag slunkit med. Kræmer Brantings 204 (1939). HT 1951, s. 287.
3) (numera bl. tillf.) till I 1 d, 4: gå an, få duga l. reda sig. Weste (1807). Det slinker väl med, (dvs.) får väl hållas till godo. Dalin (1854). (Sv.) det slinker väl med, (eng.) it will pass muster. Björkman (1889).
4) till I 7 b: slakt l. utan styrsel följa l. glida med. Han slogh Petter .., att Petter på golfwet omkull, och Wijnbladh slanck medh effter. BtÅboH I. 13: 75 (1638). —
I. intr.
1) till I 1 a. Det bär in genom en lång gata der presten aflemnas vid ett snyggt hus och löjtnanten slinker ner i en gränd. Centerwall Hellas 292 (1888). (Pojken) hade .. slunkit ned från trädet. Cavallin Kipling Gadsby 227 (1897). (När uttern) slunkit ned i en vak för att fiska, så lurar jägaren med ljustret vid hålet. Hedin Asien 1: 272 (1903). Han begagnade den allmänna förvirringen till att oförmärkt slinka ner i en lång packlår, som var halv med träspån. Siwertz Varuh. 344 (1926).
2) till I 1 d; särsk.: snabbt l. lätt glida l. halka ned (i ngt), särsk. om mat l. dryck: (lätt l. snabbt) gå l. åka l. rinna ned; i sht förr äv.: slappt sjunka l. glida ned. (Han) sade .. att kan schee, då som Sander slogh Eschill på munnen, att kappan slanck neder af axelen. BtÅboH I. 9: 8 (1637). Vijnet måtte vara gott, det slinker så snart neer. Lindschöld Vitt. 150 (1670). Det slank ned emellan hans fingrar. Ahlman (1865). När .. (den kraftiga dalkullan) satte spaden i jorden, var det som om den slunkit ner i lösa smöret. Gellerstedt Glänt. 16 (1909). (När hägern) lyfter huvudet blänker i näbben en fisk; han har gripit den på tvären, med ett par vana knyckar får han den i rätt läge och låter den slinka ner i krävan. Fatab. 1941, s. 102. särsk. (mera tillf.) i fråga om temperaturförändring (med tanke på dess utslag på termometern): ”åka” ned. (Tidigt på våren) kan kölden under hemskogens latitud ibland slinka ned något tiotal grader under noll. Ericson Fågelkås. 2: 39 (1907).
3) till I 7 b: slakt l. utan styrsel glida l. sjunka ned. Wetterstedt Mut. 277 (1832). Presidenten Sylvanders hufvud slinker ned på bröstet och han sjunker sanslös från soffan på golfvet. Crusenstolpe CJ III. 2: 369 (1846). Han .. blef dödfull och slank ner under bordet. Adelsköld Äfv. 131 (1892).
II. (mera tillf.) till II 1, tr.: låta (ngt) slinka ned (i bet. I 2). På fredag-lördag slinker gubbarna ner spritpaketet i portföljen så att det ser riktigt aktningsvärt och troskyldigt ut. Idun 1951, nr 2, s. 2. —
SLINKA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. särsk. till I 1 b; i sht mer l. mindre nedsättande: stryka l. ränna omkring. (Skådespelaren) föreföll mig just som en riktig spelevink, där han slank omkring hela kvällen i sin hvita pjärrotdräkt. Agrell Sthm 115 (1892). Som en råtta som söker ett hål har jag slunkit omkring i Stockholm. Krusenstjerna Fatt. 1: 35 (1935). —
SLINKA SIG TILL10 0 4. (numera föga br.) till I 2: fjäska sig till l. gm kryperi erhålla (ngt); gm att vara påhängsen l. hålla sig framme snåla sig till (ngt). Så länge detta påstod (dvs. bruket av titlar o. rangordning i ”trädlandet” Potu), woro de Törneträn få, som icke slunkit sig til någon heders-titel. Roman Holbg 77 (1746). Att Guden .. (Apollo under sin snabba färd med solvagnen) ej alltid kan se sig så noga omkring, att icke en del patrask stundom slinker sig till att åka bakpå, derpå ha vi tyvärr många exempel. Hedenstierna Kaleid. 217 (1884). Björkman (1889). —
1) till I 1 a, d; särsk. dels: (snabbt l. slankigt l. smidigt) smyga sig undan l. ge sig iväg från (ngt l. ngn), smita undan, dels: (snabbt l. slankigt l. smidigt) rädda sig l. komma l. slippa undan (ngt l. ngn); ofta abs.; äv. oeg. l. bildl. Medh stoor möda fick iag (dvs. målsägaren) hijt honom (dvs. ett vittne) denne gången, han slinker undan. UUKonsP 4: 59 (1651). Hon .. gör intet annart än till att fördröija tiden, och till at slinka wnnan (med avseende på vissa fordringar). Ekeblad Bref 2: 265 (1661; rättat efter hskr.). David slank .. undan knektarne, som lösgjort hans händer, ryckte ett rostigt björnspjut från väggen och ställde sig flinkt vid fogdens sida. Topelius Vint. III. 1: 26 (c. 1865, 1896). Brefpaketet .. hade .. slunkit undan spionerne. Svedelius SmSkr. 1: 274 (1872). Nöjd log alltjämt, nickade i takt till gnatet och bemödade sig att snabbt slinka undan, då .. (matmodern) visade sig i hans närhet. Janson Ön 141 (1908). Somliga lyckades slinka undan krigstjänsten genom att förebära sjukdom eller andra förhinder. Grimberg VärldH 10: 636 (1941). Rommel tycks ha slunkit undan trots Montgomerys upprepade försök att taga honom i ryggen. GHT 1943, nr 17, s. 6. Han trodde, att han skulle få göra lite som han ville, men det blev annat av. Allihop höll vi (dvs. arbetskamraterna) efter honom, så det dugde inte att slinka undan. Rallarminn. 244 (1949). särsk. (numera mindre br.) refl., i uttr. slinka sig undan, slinka undan, förr särsk. i uttr. slinka sig undan för ngt, slinka undan ngt. Möller (1790). Heinrich (1828).
2) till I 5, om tid: (omärkligt) förflyta l. gå l. rinna undan, slinka i väg. Scholander 3: 106 (1862). Som .. (studenten) var en glad själ, hade han inte kunnat motstå sällskap. Nå, så hade det slunkit undan några terminer och nu var han hopplös. Beijer BritaGrossh. 173 (1940). —
SLINKA UPP10 4, äv. OPP4. särsk. till I 1 a. Jag smäktar som en katt / Som slinker upp för stegens pinne / Och stryker sen kring takets tinne. Rydberg Faust 104 (1876). Opp på grusgården slank i klarmorgonen en rödhårig pojke. Lo-Johansson Gen. 8 (1947). —
SLINKA UR10 4.
1) till I 1 a. Isynnerhet äggade den döde Kjartans goda vänner .. de andra att draga åstad till Löger, öfverfalla Bolle och leta efter de undangömda Osviverssönerna, tills de hittades, ty man trodde sig veta, att de ännu ej slunkit ur häradet. Bååth Gudrun 101 (1900); möjl. icke särsk. förb. (Törnskateungen) blev .. vidrörd, där han låg i boet — han slank ur och satte sig på kvist. Rosenius SvFågl. 2: 234 (1924).
2) till I 1 d; särsk. bildl. (jfr slinka, v. 1 d γ), om ord o. d.: halka över läpparna på (ngn), undslippa (ngn). FoF 1917, s. 172. (Jag) tror .. inte att det var hans mening att säga nånting. Det bara slank ur honom, som i misshugg. Gustaf-Janson Oskuld. 267 (1968). —
1) till I 1 a. Journalisten 1: 592 (1793). Lill-Joel slank ut och upp på loftet. Johansson Myrh. 61 (1918). Ut ur stubben slank en orm och ringlade ihop sig framför honom. Wohlfart-Miholic Berlič LavRosm. 97 (1928). Där (vid festen) är en pojke i hennes egen ålder, Loffe. .. Han har ännu inget större intresse för brännvinet, så de slinker ut i skogen tillsammans. Lundkvist Vindingev. 29 (1956).
2) till I 1 d (o. 7 b): glida l. fara l. komma l. slippa ut; i sht förr särsk. bildl. (jfr slinka, v. I 1 d γ), om ord. Jag såg mig före at eij röra wid armen (på fostret vid försöket att vända detta); ty om han hade slunkit ut, så hade han upfylt ingången. Hoorn Jordg. 2: 118 (1723). Et ord slank ut .. för mig. Lind (1749). Lennart kände sig som en atom, vilken .. drogs in i främmande system, där den virvlade med ett slag för att åter slinka ut i det tomma. Siwertz Eld. 84 (1916). (Påven) Johannes började snart ångra sig igen (sedan han av nödtvång avsagt sig påvevärdigheten år 1415), och ingen kunde gärna misstaga sig på att han hoppades att på ett eller annat sätt slinka ut ur nätet. Grimberg VärldH 6: 439 (1935); jfr 1. —
SLINKA ÖVER10 40.
1) till I 1 a; särsk. abs. När det var särskilt bråttom (i handelsträdgården) — då Selim brukade slinka över ett par timmar jämväl på kvällskröken. Lindqvist Herrgårdsh. 45 (1921).
2) till I 1 d (o. 7 b). (Tömmarna) ha .. slunkit öfver stänkskärmen. Lindqvist Dagsl. 3: 194 (1904).
3) i bildl. anv. av 1 (o. 2).
a) halka över (ngt) l. förbigå (ngt med tystnad). Hännes oskyldighet gjorde hänne ifrig uti de saker hvarom ej taltes och lät hänne slinka öfver dem som man hänne förebrådde. Chenon Heywood 2—3: 150 (1773). SvHandordb. (1966).
-ELEV. (numera föga br.) tillfällig l. praktiserande elev (som får uträtta sysslor av varierande art). (En pojke) kom .. som slinkelev ett år till ett gods. Rösiö Revolt 1: 265 (1904). —
(I 1 b) -FLICKA. [möjl. sammansatt med slinka, sbst.] (†) om (slarvigt klädd) flicka som driver omkring sysslolös. Bremer Hertha 130 (1856). —
(I 4) -FÖRE. (slink- 1737 osv. slinke- 1712) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) snöföre (i sht på hösten) som nätt o. jämnt räcker till för att ta sig fram med meddon. Spegel 445 (1712). OscarshP 1897, nr 98, s. 4. —
-GÖRA. (numera i sht i vissa trakter) tillfälligt l. tillfälliga göromål. Berndtson (1880). IllSvOrdb. (1955). —
-KLÄDER, pl. (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kläder för ”slinkärenden” l. ”slinkgöra” o. d. (motsatt såväl: vardagskläder, som: högtids- l. finkläder), kläder till ”slink”. Larsson i By Bergsm. 1: 56 (1915). —
-KRIMMER. (mindre br.) jfr -kläder. Slinkkrimmer är en mycket tät krimmer, melerad i bruna och grå melangefärger. Varulex. Beklädn. 162 (1945). —
(I 7 a) -LAV. (†)
1) laven Collema flaccidum (Ach.) Ach. (som sväller upp kraftigt i väta o. blir geléartad), klipplav. VetAH 1795, s. 15. Acharius Lich. 131 (1798).
2) (lav av) släktet Evernia Ach. (som har mjuk, vanl. nedhängande bål). Liljeblad Fl. 630 (1816). Dalin (1854). —
(I 7 a) -LED. (i sht i fackspr.) gm sjuklig förändring abnormt rörlig led (som ideligen vrickas), slapp led. Hygiea 1870, s. 73. SoldISjukv. 1942, s. 135. —
-RÄTT. (numera mindre br.) (lätt) bi- l. mellanrätt; liten l. lätt(lagad) rätt (som man tillfälligt bjuder på mellan ordinarie måltider). Nordforss (1805). Slinkrätterna inträffade icke i vederbörlig ordning (vid en värdshusmiddag). Wingård Minn. 2: 42 (1846). Hedenstierna Svenssons 163 (1903). Östergren (1941). —
(I 7 a) -SKÖT l. -SKÖTE. [möjl. till slinka, sbst.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slingersköt, slinka (se slinka, sbst. II 1). Arwidsson Strömm. 43 (1913; från Gästrikl.). —
-TIMME. (numera mindre br.) fritimme (varunder man inte vet vad man skall göra l. hinner göra ngt ordentligt); särsk. om håltimme. Östergren (1941). —
(I 1 b, c (o. 3)) -VANA. (numera mindre br.) vana att ”slinka”, vana att ”ränna” omkring (sysslolös l. med småärenden l. låtsasärenden). (Sv.) Hon har slinkvanan (fr.) elle court la pretentaine. Weste (1807). Dalin (1854). WoJ (1891). —
(I 1 b, c) -VECKA. (numera mindre br.) slankvecka. SöndN 1865, nr 44, s. 3. DN 1919, nr 283, s. 1. Östergren (1941). —
-ÄRENDE. (numera i sht i vissa trakter) mindre ärende (till grannar l. dyl.); äv.: föreburet ärende l. ärende som tillgripes ss. förevändning (för att få besöka ngn l. slippa göra ngt annat). Woro ey bättre haa Hustrw eena, / .. Så wore tu wist hemma stadeligh / .. Så förtogos många slinckärande, / Som tu taar tigh hijt och tijt i Lande. Chronander Bel. I 3 b (1649). (Han ville) under prætext att sticka eld på sin tobakzpijpa, giöra sig slinkärende uth, men (osv.). KFÅb. 1913, s. 317 (1711). (Sv.) I stället för att gå i skolen gör han sig slinkärenden. (Fr.) Au lieu d’aller chez son maître, il fait l’école buissonnière. Nordforss (1805). IllSvOrdb. (1955).
B (†): SLINKE-FÖRE, se A.
SLINKER l. SLINK, sbst.2, i bet. I m., i bet. II r. l. m. (slink 1733 osv. slinker (-ck-) 1681 osv.)
I. (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. nedsättande benämning på man.
1) till I 1 b, 2; dels: kringstrykare l. dagdrivare, dels om (lat) man som saknar fasthet o. d.: (ynklig l. inställsam) fjant o. d., dels: lismande l. krypande person l. gunstsökare (vid hovet). (Fsv.) Muslaguman .. (dvs.) Slinker, Löpare, som ingen stadig tienst hafwer. Verelius 177 (1681). Slink, Slinker, .. (dvs.) En lättjefull, ostadig och wispaktig karl; en lismare. Schultze Ordb. 4549 (c. 1755). Gack til Hofs och lär dig buga, / Gack til Könet, lät dig be, / Hos en Slinker lär dig ljuga, / Hos en Gunstling lär dig ge. Bergius Småsak. 2: 115 (1756). Med alt des prat och munnläder, är han ändå en slincker. Tilas Ant. 155 (1765). (Sv.) Slinker .. (t.) Herumläufer. SvTyHlex. (1872). (Sv.) Slinker .. (t.) Schleicher. Klint (1906). jfr hov-slinker.
2) till I 3: (efterhängsen) kurtisör l. älskare; karl som ”ränner” efter fruntimmer l. horkarl. Ja! hwad hiert-nupna ord .. / .. gaf du ej åt din slincker? Palmfelt Molière 73 (1738). NVedboDomb. Vårt. 1740, § 10 (ss. tillmäle till otuktig man). Dem, säger jag; hustrun min, och hennes slinker! Envallsson Klensm. 30 (1797). (Drängen) Vilgott, den kvinnfolkaskytten, han sov. Väck den slinken! Salje Låg. 26 (1971).
II. (†) till I (1 a o.) 7 a: (livlig) långdans, slängdans, slängpolska. SvFamB 1: 142 (1850; från Hälsingl.). IllSv. 2: 72 (1886). —
SLINKERI104, n. (numera föga br.) till I 2, 3: fjäskeri l. kurtis o. d. (Sv.) Slinkeri, .. (t.) die Schleicherey. Lind (1749). Fröken. Du skall förstå mig; och du skall höra på mig: Kristin. Nej jag förstår mig verkligen inte på såna här slinkerier! Strindberg Julie 72 (1888). —
SLINKIG, adj.
1) (numera bl. mera tillf.) till I 1 d α, 7 a, i uttr. slinkigt före, halt före; äv. (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 4: knappt l. dåligt före (jfr slink-före). På slinkigt före (dvs.) halt (före); dåligt, knappt (före). Östergren (1941).
2) till I 7 a: som slinker l. har benägenhet att slinka; slankig; sladdrig; slappt hängande; äv. i överförd anv., om klädmode: som kännetecknas av slinkiga kläder. Weste (1807). Far sitter framme vid bordet och läser en skrynklig tidning, som gått ur hand i hand, tills den blifvit slinkig och slö som en gammal riksbanksfemma. Benedictsson Folkl. 117 (1884, 1887). Allt för illasittande, slinkiga kläder. Östergren (1941). Det högra slinkiga benet hindrade honom att (osv.). Dens. Slinkigt och långt är modet just nu. (Bilden visar) Långblus i blank trikå, 5 färger. SDS 1969, nr 331, s. 17.
Spalt S 6604 band 27, 1977