| Publicerad 1976 | Lämna synpunkter |
SLAPPRA slap3ra2 l. SLAPRA sla3pra2, om person f.||ig., om sak r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
2) motsv. SLAPPRA, v. 3: sladdrande l. pladdrande mun; särsk. i sådana bildl. uttr. som bränna upp slappran (på sig), bränna slappran sin, gm oklokt tal (i sht förtal l. skvaller) skada sig själv (jfr BRÄNNA, v. I 5 i δ slutet); förr äv. i uttr. bränna ngn slappra, tysta ngns sladdrande tunga. Brasck Apg. K 3 a (1648: The Christne skal man .. bränna slapra). Lind (1749: på sig). Granlund Ordspr. (c. 1880: Bränna opp slapran). Det (lär) visst bero på … nää, jag vill nu inte bränna slapran min … — Säj ut som det är till, du, uppmanade Pelle. Enström Gråbacka 242 (1929).
3) [sannol. med tanke på att det lösa trästycket l. bokstampen avgav ett slafsande ljud; jfr SLAPPRA, v. 1] (†) trästycke utgörande styrlist för nött bokstamp. Holmkvist BergslHyttspr. 85 (i handl. fr. 1716). Rinman (1789).
Spalt S 6457 band 27, 1976