Publicerad 1978   Lämna synpunkter
SLÄGFRID, r. l. f., l. SLIGEFRÖ, n.
Ordformer
(sliefred 1751. sligefrö 1751—1885. slägfrid 1824—1885)
Etymologi
[sv. dial. slägfrid, slägfrö, sligefrö; jfr fd. sløkifritha (i ssgr, t. ex. sløkifrithu barn, frillobarn), slekæfrith (dan. o. nor. slegfred), frilla; jfr äv. lt. slegfred, av d. slegfred (se ovan); förra leden är identisk med SLÖKE, slyna, slampa, senare leden är bildad till roten FRILLA; formen sligefrö utgör ombildning av slägfrid med anslutning till FRÖ, sbst.1; med avs. på orsaken till växtens benämning se FRILLO-GRÄS. — Jfr SLIGEÖRT]
(†) växten Galium verum Lin., gulmåra; jfr FRILLO-GRÄS. Linné Sk. 272 (1751: Sliefred; från Sövdeborg i Skåne). Schulthess (1885). — Anm. Den i nedan anförda källor förekommande ssgn slagfredsviv (med bet.: frilla) är möjl. lån från d. slegfredviv, frilla, varvid formen slag- torde vara felaktig för släg- l. bero på anslutning till SLAG, sbst.1 (jfr att ordet äv. i sv. dial. sammanställts med SLAGSMÅL; se Rietz 630 (1866)). Afzelius Sag. 5: 79 (1843). SKL (1850).

 

Spalt S 7166 band 28, 1978

Webbansvarig