| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMÅSTAD små3~sta2d, vard. äv. ~sta2; best. -staden, vard. äv. -stan; pl. -städer.
liten stad, i sht om stad som icke tillhör de i riket största städerna (o. icke är huvudstad); ofta (o. i sht ss. förled i ssgr) ironiskt l. förklenande, med tanken särskilt riktad på den andliga begränsning l. trånghet l. den skvalleraktighet o. skandallystnad som ofta tänkes känneteckna (invånarna i) en sådan stad; motsatt dels: storstad, dels (i fråga om ä. förh.): köping; äv. oeg. l. bildl.; jfr PROVINS-STAD. Alle thenne städher (i landet Basan) woro faste medh högha murar, portar och bomar, föruthan andra ganska monga småstädher som ingen mwr hadhe. 5Mos. 3: 5 (Bib. 1541). Stoore tuls och lille tuls upbörderne i alle småstäderne syntes mycket vähl kunna ståå under een persons förvaltningh heller inseende. RARP 15: 166 (1686). Man ägde (i Arboga) ett fritt och behageligt umgängessätt, och som aldeles intet smakade småstad. Kellgren (SVS) 6: 90 (1779). Motala Köping, redan jemngod med mången Svensk småstad, anlades 1823. Thomée IllSv. 240 (1866). Danmark är en småstad. Men den missunsamhet och småaktighet och dumhet, som kan trifvas i en småstad, kan naturligtvis icke tåla, att (osv.). Rudin Kierkegaard 145 (1880). Franska småstäder hafva i regeln 60—80,000 bebyggare, ehuru de anses fasligt landtliga af dem som bo i Bordeaux, Lyon eller Marseille. Lewenhaupt Pyren. 74 (1914). I småstäder .. vet alla allt om alla. Hedberg VKind. 141 (1954).
-ANDA. anda (se ande VIII 1 b, 5 a) som kännetecknar l. anses känneteckna (invånare i) småstad. PedT 1949, s. 47. —
-ARBETE~020. särsk. konkret, om arbete (se d. o. 11) som anstår l. kännetecknar hantverkare i en småstad. Backman Dickens Pickw. 1: 151 (1871). —
-ARTAD, p. adj. som har karaktär av l. liknar en småstad; särsk. ss. adv.: på sätt som utmärker l. har karaktär av l. för tanken till en småstad osv. Agrell Bunin MitjKärl. 27 (1931). —
-BO. invånare i småstad; äv. mer l. mindre bildl.; i sht i pl. Fischerström Mäl. 53 (1785). Ibsen har möjligen något kvar av haugianen och småstadsbon. Fröding Eftersk. 2: 183 (1898, 1910). —
-BORGERLIG. som anstår l. kännetecknar l. kännetecknas av småstadsborgare. JournLTh. 1812, nr 259, s. 3. —
-FASON. i pl., om fasoner (se fason 6) som anstår l. kännetecknar (invånare i) småstad. Dalin FrSvLex. 2: 343 (1843). —
-GATA. Valerius 2: 125 (1811). En intressant gammal stad, full av lustiga motsatser, med småstadsgator bredvid storstadspaläer. Carlsson HelaSthm 1 (1911). —
-GENI. ironiskt l. förklenande, om person med viss, men begränsad l. måttlig l. icke helt övertygande begåvning. Lagerlöf Top. 107 (1920). —
-HOV. om småstadsmässigt hov (se hov, sbst.4 1); äv. bildl. Ahnfelt KröntRiv. 1: 309 (1887). Krusenstjerna Fatt. 2: 414 (1936; bildl.). —
-HYGGLIGHET~102, äv. ~200. (numera bl. ngt vard.) om hygglighet (se d. o. 2) som tänkes känneteckna invånare i småstad. Atterbom Minn. 192 (1817). —
-HÅLA. (numera bl. ngt vard.) om småstad som är l. uppfattas ss. en håla (se håla, sbst. 2 b). Hultin Minn. 92 (1872). —
-IDYLL. om småstad som är l. uppfattas ss. en idyll (se d. o. 2) l. om idyll i småstad. Söderberg Förvill. 84 (1895). —
-MANER. ironiskt l. förklenande, om maner (se maner, sbst.1 2) som kännetecknar l. antas känneteckna invånare i småstad. Topelius Dagb. 4: 371 (1840). —
-MIN. (numera föga br.) min som kännetecknar l. anses känneteckna invånare i småstad. Dalin FrSvLex. 2: 343 (1843). Dens. FrSvOrdb. 767 (1872). —
-MÄSSIG. som liknar l. erinrar om l. anstår l. kännetecknar (invånare i) småstad. NordT 1881, s. 431 (om uppfattning). Lundström MTvål 167 (1891; om föräldrar).
-POESI.
1) litt.-vet. poesi (se d. o. 3) kännetecknad av l. med motiv hämtat ur småstadens miljö. TurÅ 1956, s. 97.
2) (tillf.) om poesi (se d. o. 5) som vidlåder l. förknippas med småstad l. -städer. TurÅ 1962, s. 251. —
-POET. litt.-vet. person som skriver småstadspoesi (se d. o. 1). SMalmström i 3SAH LXXV. 3: 209 (1967). —
-SKVALLER. skvaller som förekommer i småstad l. kännetecknar l. anses känneteckna livet i en småstad. Berndtson (1880). —
-SKÖNHET~02 l. ~20. särsk. (skämts.) ironiskt l. förklenande, om kvinna l. ung flicka som är bosatt i småstad l. vars utseende anstår l. anses anstå en småstad. Topelius Vint. II. 1: 71 (1850, 1881). —
-TON. (†) småstadsanda; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Rademine Knigge 1: 92 (1804). Må .. småstads-tonen i wettenskaperna engång tystna. SvLitTidn. 1814, sp. 468. Törneros Brev 1: 219 (1825; uppl. 1925). —
-TREVNAD. om trevnad som kännetecknar l. anses känneteckna en småstad. Johnsson UtGuide 228 (1938). —
-TYP.
2) (vard.) nedsättande, om manlig individ som uppfattas ss. småskuren o. bigott o. d., småborgare. Edlund Chandler Syst. 18 (1950). —
Avledn.: småstadsaktighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara småstadsaktig. Wallin Bref 215 (1849). Wrangel Forskn. 280 (1917). —
SMÅSTADSLIG. (tillf.) som är l. erinrar om en småstad. Häggqvist Ferlin 118 (1942) (: den småstadsliga ankdammen).
Spalt S 7767 band 28, 1979