| Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
SMÄRTA smær3ta2, v.1 -ade ((†) pr. sg. -er Kolmodin Dufv. 123 (1734)). vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE.
a) med saksubj.: vålla smärta; äv. med obj. betecknande (kroppsdel hos) person l. djur; äv.: värka l. göra ont (dels om sår l. kroppsdel o. d., dels opers.). Min undfångne svåra blesseur i högra armbogan .. och at blifva afklädd in på blodiga lintyget, vet Gud smärtade mig nog, men mistningen af mine 2:ne k. söner ännu mera. Dahlberg Lefn. 97 (c. 1755); jfr 2 a. Såret smärtar. Nordforss (1805). Krämpor den (dvs. kallvattenkuren vid en källa) botar af hundrade slag, / Som länge de sjuke ha smärtat. Sätherberg Dikt. 1: 296 (1859, 1862). Om en tand smärtar vid insprutning af 41—43° vatten, men ej för vatten af lägre temperatur, så (osv.). Lenhardtson Tandl. 200 (1897). (Birgitta) bar en tagelklädnad närmast kroppen och om livet ett knutigt rep, som smärtade vid varje rörelse. Grimberg SvFolk. 1: 393 (1913). Tacka vet jag att sitta vid ratten, .. när man får gripa hårt om rattekrarna så att det smärtar i fingrarna. Rogberg Två 15 (1929). — särsk.
α) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som vållar l. är förenad med smärta, smärtsam (se d. o. 1); om sår l. kroppsdel o. d. äv.: som värker, värkande; jfr β. Smärtande Rodna. Haartman SciagrMorb. 82 (1779). Sabelfana (springer upp, ehuru med smärtande ansträngning). Cygnæus 10: 309 (1854). Trots deras utmattade kroppar och deras smärtande lemmar arbetade de sig envist uppåt och uppåt. Gripenberg Powell SällsHemv. 106 (1930). Djupa, smärtande sår. Östergren (1942).
β) (i sht i vitter stil) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (äv. i p. pr., i anv. motsv. α); särsk. dels i bilder som betecknar tillfogande av psykiskt lidande (jfr 2 a), dels övergående i bet.: skada (ngt). Trogne Predikanter och lärare måste besynnerligen kläda werldenes smärtande skott. Bælter Christen 155 (1743, 1748). Blommornas lif ju far / När frosten dem smärtat. Bäckström Dikt. 22 (1870). En tagg hade tryckts in i hans hjärta, den satt kvar och smärtade. Janson Lögn. 246 (1912). År 1925 voro nationernas sår ännu inte läkta utan smärtade fortfarande. HågkLivsintr. 14: 439 (1933).
b) (numera föga br.) om person l. djur.
α) vålla (kroppsdel o. d.) smärta. En Myra krossad af den hand den smärtat. Thorild (SVS) 1: 449 (1782). Djuren öfwerlemnades till .. (människans) föda, men ej till att smärtas med en grymhet, som snart kunde urarta till grymhet mot medmenniskor. Ödmann AnvSkrift. 85 (1822).
β) i bild betecknande psykiskt lidande: lida smärta; jfr c. Medan hon satt så och smärtade under gamla och nya sår, fick hon plötsligt en känsla af att icke vara ensam. Wägner Wisb. 190 (1913).
c) (i vitter stil) i pass. övergående i deponentiell anv., om person(s kropp): lida smärta, plågas, pinas; jfr b β. (Egil) fick .. se, att en kvinna låg sjuk på tvärbänken. Han sporde Torfinn, hvem den kvinnan var, som smärtades så svårt. Bååth EgilS 193 (1883). Hur än kroppen smärtas, såren bränna. Ekelöf Ros. 31 (1917).
a) med saksubj.: vålla smärta; särsk. med obj. betecknande person l. persons sinne l. hjärta o. d. (Sv.) Det smärtar honom högeligen, (lat.) ea res magno ipsum dolore afficit. Pfeif DeHabitu 244 (1713); möjl. till 1. Jag hafwer twärt mot Tin budordz-wäg gått: / Thet smärter mitt hierta. Kolmodin Dufv. 123 (1734). Denna förlust (dvs. förlusten av svärdet Risa-Nöt) smärtade den unga Hieltens sinne. Mörk Ad. 1: 62 (1743). Han höll före, att intet smärtar så som att i sorgens dagar draga sig till minnes den lycka som for. Lindqvist Dagsl. 1: 135 (1898). Jag tänkte ofta på min döde bror, men hågkomsten av honom smärtade mig inte som förr. Moberg DinStund 261 (1963). — jfr FÖR-SMÄRTA. — särsk. (i vitter stil) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som vållar l. är förenad med smärta, smärtsam (se d. o. 2), smärtfylld. Jag hade intet begrepp om den smärtande rörelse jag skulle känna, då jag sade mig, at han war en annans. Riccoboni Catesby 58 (1761). På djupet går det smärtande minnets verkningsradie! Edfelt Slagf. 67 (1952).
b) (numera föga br.) om person: vålla (ngn) smärta, bedröva (ngn); förr äv. dels refl., i uttr. smärta sig av ngt, sörja över ngt, dels i fråga om övervinnande av smärta (i ssgn FÖR-SMÄRTA). Smärta dig ej längre af de öden dig öfvergått. Björn Besynn. 85 (1792). Smärta icke din far med ens antydningen om minnen, dem kanske äfven han kämpat bittra strider att begrafva. Idun 1888, s. 61. Du smärtar mig med ditt beteende. Cannelin (1939).
c) (i vitter l. högre stil) i pass. (äv. i uttr. vara l. bli smärtad), närmande sig l. övergående i deponentiell anv., om person(s sinne l. hjärta o. d.): lida smärta, plågas, pinas (äv.: sörja); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om person(s sinne l. hjärta o. d.): bedrövad, sorgsen (förr äv. om persons hållning l. sätt att tala o. d.: som vittnar om smärta). Det var hännes öde at denna dagen blifva smärtad. Chenon Heywood 2—3: 214 (1773). Skrif, att på denna mull, som här, / Camillas aska inneslutit, / En smärtad mor sin klagan gjutit. Leopold (SVS) 1: 226 (1783). (Din sorgsenhet) väcktes endast, efter du annars är smärtad. Björn Besynn. 29 (1792). Pierre stöder sig emot et bord i en smärtad ställning. Dens. Calas 67 (1794; i scenanvisning). Armonville. .. likväl kan jag ej antaga ert förslag. Charlotte. (hastigt.) Ej antaga det? — (med smärtad ton.) Kan då er stolthet ej förnedra sig til den ringaste förställning, äfven då det gäller er välfärd! Meissner SmVSkr. 3: 95 (1801; klandrat i JournSvL 1801, s. 75; t. orig.: Mit schmerzhaftem Ton). Djupt smärtades Kristian öfwer förlusten af sin älskade. Fryxell Ber. 2: 241 (1826). Fröding Reconval. 87 (c. 1908).
Spalt S 7848 band 28, 1980