Publicerad 1981 | Lämna synpunkter |
SNÄSA snä3sa2, v. -er, -te, -t, -t; i sup. äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) snäsit snä3sit2; förr äv. SNESA, v. -er, -te, -t, -t; förr äv. SNÄSAS, v. dep. (sup. -at Murenius AV 520 (1662). -it Törngren Jepson LadyNoggsMedl. 42 (1912: snäsi’). -t Modée HåkSmulgr. 4 (1738) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ERI, -NING; -ARE (se avledn.).
skarpt, ohövligt o. kort l. bryskt svara l. tilltala (ngn) l. (i sht) tillrättavisa l. klandra (ngn) l. på sådant sätt avfärda l. avspisa (ngn); äv. med sakobj.; äv. utan obj.; äv. ss. anföringsverb: i snäsig ton yttra; äv. i (det äv. med huvudtrycket på åt uttalade) uttr. snäsa åt ngn, snäsigt åthuta ngn; förr äv. ss. dep. Rondeletius 52 (1614). Almoso gif med lust; och snäs en fattigan icke. Nicander Syr. 3 (1759). Förbannade sed, / At snäsas och träta. Envallsson AllaNögda 30 (1782). Jag får ej bruka vissa ord — hvarför? / Hvar fråga snäses blott. Atterbom LÖ 2: 41 (1827). Detta (dvs. att eleven icke påverkats av lärarens undervisning) anmärkes här såsom ett fel af Läraren, som derföre mera än en gång borde snäsas. UrKorrCronholm 176 (1864). Stafva fräste och snäste derute i kök och skafferi. Hedenstierna FruW 67 (1890). Neander 70År 29 (1929: åt). Hedberg Blomb. 97 (1953; ss. anföringsverb). — jfr AV-, BORT-, TILL-SNÄSA o. O-SNÄST. — särsk.
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: snäsig. Jag väntar icke af tankelättjan, eller af den snäsande fördomen, att de skola finna dessa föregående anmärkningar grundade. Leopold 3: 347 (1794, 1816). ”Hvem kan hjelpa det”, sade gubben i snäsande ton. CFDahlgren 5: 148 (1833). ÅbSvUndH LIX. 2: 118 (1940; om förmaning).
b) ss. vbalsbst. -ande l. -ning, om handlingen att snäsa; ss. vbalsbst. -ning äv. i konkret(are) anv., om (i skrift utformad) enskild avsnäsning; snäsa l. snubba. Verelius 236 (1681: Snäsande). Der til med, hörde iag stadigt, snesningar för Gen: Majorerne och öfwerstarne wancka. HH XXXIV. 2: 237 (c. 1715). Skulle man icke mota Olle i grind och hålla en snäsning i beredskap som skulle täppa munnen på lushundarne! Strindberg Brev 4: 251 (1884).
c) bildl. Fienden, framtågade .. obehindrad … Nu skall han likväl vara snäst, tör ock hända tvungen att åter tänka på sin reträtt. Ekman Dagb. 208 (1790). Ur skon framkikade en tå, / Förgäfves snäst utaf det bistra vädret, / Den kunde ingen fristad få / Utaf för detta öfverlädret. Lenngren (SVS) 2: 104 (1794).
d) ss. vbalsbst. -eri, särsk. konkret(are): snäsigt yttrande o. d. SvLittTidskr. 1971, nr 2, s. 13 (i pl., konkret(are)).
SNÄSA TILL10 4. ge (ngn l. ngt) en snäsa, kort avspisa (ngn l. ngt) o. d.; äv. ss. anföringsverb; jfr snäsa av. Sahlstedt (1773). (O. v. Fieandt) Tog en perla förrn han for, / Snäste till sin yngre bror, / Gaf vid ån en örfil redan, / Rökte friskt i Perho sedan. Runeberg 2: 73 (1846). Cygnæus 3: 253 (1861; med sakobj.). Du är dum! snäste hon till. Siwertz Sel. 1: 101 (1920). jfr tillsnäsa. —
Spalt S 8348 band 28, 1981