| Publicerad 1983 | Lämna synpunkter |
SPARKA spar3ka2, v. -ade (UUKonsP 1: 181 (1631) osv.) ((†) pr. sg. -er Törnewall D 4 a (1694: bortsparker). — imper. sg. spark Schultze Ordb. 4764 (c. 1755), Bellman 5: 286 (c. 1780)); äv. SPARKAS spar3kas2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.).
I. icke dep.
1) (häftigt) stöta till l. slå ut med foten l. fötterna l. utdela en spark (se SPARK, sbst.1) l. flera sparkar (särsk. för att träffa ngn l. ngt l. slå sönder ngt); äv.: (hastigt) svänga med benen i luften, ofta liktydigt med: sprattla; ofta med bestämning inledd av prep. på l. efter l. (e)mot; äv. med obj. betecknande person l. djur (se d) l. fot (se e); äv. bildl.; jfr SPJÄRKA. Rånaren sparkade brutalt på den liggande. Han sparkade efter hunden. Schroderus Dict. 252 (c. 1635). (Som exempel på Vespasianus’ förmåga att göra underverk berättas,) at han kom ens lår til retta i thet han allenast sparkade på honom. Swedberg SabbRo 146 (1704, 1710). Ulla snarka, / Frös och sparka, / Täcket öfver hufvud drog. Bellman (BellmS) 1: 105 (c. 1775, 1790). Har en ifrig hund gått Elgen för nära och försökt styrkan af hans sparkningar, vågar han sig icke mera inpå honom. Svederus Jagt 167 (1831). Hur hon (dvs. en badande flicka) sprattlar nu och sparkar med de knubbigt nätta fötter, / hur hon sträcker ut den ene och den andre trinde armen. Rydberg Dikt. 1: 103 (1878, 1882). De sparkade på dörren / allt med stålskoddan fot. Fatab. 1911, s. 218 (c. 1885). En häst som sparkade mot väggen i sin spilta. Malm Roberts Arund. 54 (1939). Hon gick långsamt tillbaka med blicken mot marken och sparkade i torvorna som om hon sökte något under dem. Johnson DrömRosEld 39 (1949). — jfr AV-, FRAM-, IN-, KULL-, NED-, SMÅ-, TILL-, UPP-, ÖVER-SPARKA m. fl. — särsk.
a) om häst (l. åsna o. d.): slå bakut; äv.: ha för vana att l. visa benägenhet att slå bakut, sparkas (se II); äv. i uttr. sparka bakut (äv. bildl.: sätta sig på tvären l. vara envis l. oresonlig o. d.). Schroderus Dict. 252 (c. 1635). Ehuru förnuftet efter all förmögenhet sträfwar och arbetar emot .. (vredens o. begärelsens) anfall, .. så sparka ändå desze sammansworne wåldswärkare motspändigt bakut. Lundberg Paulson Erasmus 33 (1728). Lyfter din häst framdelen, så luta din kropp fram åt; slår han bak ut, hoppar han, sparkar han? så för din kropp tilbaka. Ungern-Sternberg Bourgelat 95 (1752). Hästen sparkar bakut. SvHandordb. (1966).
b) närmande sig l. övergående i bet.: krafsa (se KRAFSA, v. 1); i sht om höns o. småfåglar. En liten smula snö, allenast en fogel sparkar deri uppå högden, blir snart en Snö-båll vid fallandet. Björnståhl Resa 2: 15 (1773). Sparka och riva som hönsen. Östergren (1944).
c) i resultativ anv.
α) i resultativa uttr. l. (särsk.) förb. med obj.; äv. bildl.; särsk. dels i uttr. sparka ngt av ngt l. ngn, gm sparkar avskilja ngt från ngt l. bräcka ngt på ngt l. ngn, dels i uttr. sparka igång motorcykel o. d., gm att upprepade ggr hårt trampa ned startpedalen på motorcykel o. d. sätta igång motorn (äv. bildl. i uttr. sparka igång ngt, starta l. sätta igång l. organisera ngt), dels i sådana uttr. l. förb. som sparka ihjäl ngn, sparka ngn till döds. Sparka benet av ngn. Rätt nu sparkar jag i kras / Thenna port. Moræus Schonæus 450 (c. 1685). Weste (1807: Sparka ihjäl). Han sparkade sig lös ur tallriset och kom åter till skrindan, som låg med medarne i vädret. Engström Förbundsbr. 3: 125 (1834). Jan Anders öppnade dörren och började sparka snön af stöflarna. Geijerstam Aldrig 147 (1891). Steffen ModEngl. 178 (1893: till döds). Ibland blir .. (älgtjuren) stående på en fläck liksom vansinnig af ilska och sparkar stora fläckar af marken bar med frambenen. Knöppel SvRidd. 138 (1912). Tigande gick Tom och Phebe bort till motorcykeln, tigande sparkade han i gång motorn. Edqvist Eldfl. 140 (1964). Biörck var en ung ingenjör som var med och sparkade igång företaget men snart lämnade kompanjonskapet. TurÅ 1970, s. 67. — särsk. (†) i uttr. sparka ngn blått öga, sparka ngn så att han får blått öga. (Organistens tjänare klagade, att Samuel) sparkat honom blått öga, och elliest med hugg illa tracterat. ConsAcAboP 2: 284 (1661).
β) med resultativt obj.: gm sparkande åstadkomma (hål o. d. i l. på ngt). Der (dvs. på slagfältet) vändas ögon ut och in, der stönas, / Der sparkas hål i mullen. CVAStrandberg 5: 41 (1862). (Under färden över isen) behöfver (tjänaren) bara sparka en port i dem (dvs. i de tunna ”ishäckarna”) för kälken. Hedin Transhim. 1: 321 (1909). Så snart lastbilen kommit på betryggande avstånd från Långholmen sparkade internen hål på lådan och hoppade av flaket. DN(A) 1964, nr 192, s. 26.
d) med obj. betecknande person l. djur: ge (ngn l. ngt) en l. flera sparkar, utsätta (ngn l. ngt) för en l. flera sparkar, sparka på (ngn l. ngt); ofta i uttr. sparka (person l. djur) på l. i ngt (dvs. kroppsdel); stundom äv. med sakbetecknande obj.: sparka på l. i (ngt); jfr c α. Bli illa sparkad av en häst. Sparka ngn på benet. Anklagade een hustru Karin benämbd, Andream Laurentii Roslagium, för thz han henne på gathan tuå gånger sparkade. UUKonsP 1: 181 (1631). Sparkan i Rumpan och giör honom till Tullknecht. Celsius Ordspr. 1: 747 (1708). Sparka Fiolerna, / Bullra med stolarna; / Satan är kommen på baln. Bellman (BellmS) 1: 244 (c. 1771, 1790). Det skulle du ha för du sparka grisen i fjol. Granlund Ordspr. (c. 1880). I slutet på halvleken sparkade tyske vänsteryttern vår målvakt i huvet. DN(A) 1964, nr 280, s. 9. — särsk. i det refl. uttr. sparka sig i baken, i fråga om l. ss. namn på lek i vilken de deltagande skall sparka så att klackarna träffar baksidan av låret. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 117 (1949).
e) med obj. betecknande fot o. med adverbiell bestämning betecknande riktning. Björner Vols. 12 (1737). Sparksteg dansas på stället, så att fötterna växelvis sparkas framåt-uppåt ungefär en fotslängd med raka ben. Folkdans. 18 (1923).
f) (tillf.) i utvidgad anv., i uttr. sparka rekrytmarsch, med kraftiga fotisättningar avverka rekrytmarsch (se d. o. 1). Så började drillen, och många timmar fick man gå och sparka rekrytmarsch. Cederström Minn. 39 (1913).
2) gm att sparka (i bet. 1) komma (ngn l. ngt som träffas) att röra sig l. förflytta sig (i viss riktning l. till l. ur visst läge o. d.); äv. utan obj. (se b); äv. bildl. (jfr 3). Sparka ngn utför trapporna (förr äv. ngn trapporna utföre). Elie syster hafr beskylt denna Sara att hon hafwer sparkat hööet aff de andres tegar in på sin teegh. ÅngermDomb. 20/7 1646, fol. 2. Hans lopp war likt en liten sten, som jag sparkar hit och dit med foten. Dalin Arg. 1: 152 (1733, 1754). Han sparkade honom trappan utföre. Nordforss (1805). Här gäller det att icke sjelf sparka ur vägen ett tillfälle som vår Herre gifver dig att vara gagnelig för en stor sak. Rydberg Brev 2: 32 (1864). Jag kom till Uppsala och var så folkskygg att jag inte vågade gå någonstans och äta utan levde på kaffe en bra tid. Sedan tog någon och sparkade i väg mig till Hushållsskolan. Ekelöf Utflykt. 83 (1947). Du ville ha tre tusen daler i pension, jag gav dig tusen och sparkade dig på dörren! Forssell Gal. 26 (1964). — jfr AV-, BORT-, FRAM-, IN-, KULL-, NED-, SMÅ-, TILL-, UT-SPARKA. — särsk. i fråga om bollspel (i sht fotboll).
a) med obj. betecknande boll (i sht fotboll); särsk. dels: (med jämförelsevis stor kraft) skjuta (bollen i viss riktning l. på visst sätt), dels: passa (se PASSA, v.1 IV 1) l. spela (bollen till medspelare), dels i uttr. sparka boll (äv. fotboll), spela fotboll (numera vanl. i fråga om fotbollsspel utan strängt iakttagande av reguljära fotbollsregler). (Eng.) To kick a Foot-ball, (sv.) sparka fot-båll. Serenius Gg 3 a (1734). Gå bort ifrån min åsyn .. / Bof, eller skall jag sparka dina ögon / Som bollar för min fot. Thomander Shakespeare AntCleop. 77 (1825). Att ”skicka” bollen, d. v. s. sparka den till en medspelare, som möjligen är i bättre läge att sparka fram den till motspelarnes qvarter, tillmätes (osv.). Balck Idr. 1: 137 (1886); jfr SPARKA FRAM 3. (En halvback) måste vara säker på bollen, kunna sparka den med hvilken fot som hälst och i hvilken ställning, han än må befinna sig. IdrB 1: 60 (1905). När bollen af motståndaren sparkats utöfver mållinjen, och en platsspark (place kick) således följer, så skall denna tagas af målvakten, ty därigenom besparas backarne onödig ansträngning. Zettersten Tait 75 (1906). Kom ihåg, att det mången gång är bättre spela bollen till en back eller halvback än att sparka iväg den på måfå! Husén Fotb. 100 (1918). Pappa hade inte råd att låta Martin sparka boll. Höijer Solv. 152 (1954). Sjuåringen är motoriskt livlig med god kroppsbalans och därför är sysselsättningar som kräver osymmetrisk kroppsställning, t. ex. att sparka boll eller hoppa hage mycket populära. UtvecklBarnd. 51 (1967). — jfr BOLL-SPARKNING. — särsk. (numera knappast br.) i uttr. sparka bollen, utan adverbiell bestämning betecknande riktning l. sätt o. d.: sparka l. skjuta iväg l. bort l. i viss riktning o. d. Om, då en spelare sparkar bollen, någon af hans medspelare (osv.). Balck Idr. 1: 138 (1886). När flera medspelare springa samman för att sparka bollen, är icke samspel. NordIdrL 1900, s. 180. Auerbach (1913).
b) utan obj.: (med foten l. vristen) skjuta l. slå till bollen (i viss riktning l. på visst sätt); i sht förr äv.: spela, särsk. i uttr. sparka mot varandra; äv. med innehållsobj. betecknande mål (se α). De ”bakre” skola .. kunna sparka kraftigt och säkert. Balck Idr. 1: 137 (1886). Att sparka bakåt är (vid avspark) ej tillåtet. ReglFotb. 1903, s. 9. (Vissa spelare) äro absolut hjälplösa, när det gäller att sparka med vänstra foten. Zettersten Tait 58 (1906). Redan 1897 under Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas tävlingar i Stockholm sparkade två lag ur A.I.K. mot varandra. Jonason Fotb. 122 (1917). IdrIMar. 1935, s. 182. — särsk.
α) (föga br.) i uttr. sparka mål, skjuta mål, göra mål. Äfven de bästa lag, ypperliga i mer än ett hänseende, bruka visa en svaghet i just detta, att sparka mål. Zettersten Tait 35 (1906).
β) sport. övergående i substantivisk anv., särsk. i uttr. sparka och springa, ss. beteckning för ett planlöst skjutande o. springande. Ingendera laget presterade något nämnvärt gott spel, utan det blev mestadels sparka och springa. IdrBl. 1924, nr 77, s. 11.
3) [eg. bildl. anv. av 2] (vard.) avskeda (ngn), focka (ngn), ge (ngn) sparken (se SPARK, sbst.1 e); äv. i sådana uttr. som sparka ngn ur l. från ngt, avskeda ngn från l. utesluta ngn från l. ur ngt l. skilja ngn från ngt. Rådsherrars sparkande ur Rådet. HSH 7: 292 (c. 1800). Några månader efter vårt första möte fick jag veta att han .. blivit sparkad från sitt regemente efter en tråkig historia med överstens fru. DN(A) 1932, nr 15, s. 6. (Jag) fick hand om artisterna, anställde och sparkade dom. Mezzrow o. Wolfe Dans 78 (1953).
4) (vard.) i fråga om att förflytta sig medelst fortskaffningsmedel som går på medar l. hjul (t. ex. sparkstötting l. sparkcykel): stående med ena foten på fortskaffningsmedlet o. med händerna gripande tag om tvärslån o. d. sätta ned den andra foten i marken o. med den skjuta ifrån, så att fortskaffningsmedlet glider l. rullar i väg; äv. tr., dels med obj. betecknande sådant fordon, dels med avs. på person: skjutsa (ngn l. ngt) på sådant fordon; äv. (i sht förr) i fråga om förflyttning på olika långa skidor, varvid den skidande använder den kortare skidan att skjuta ifrån med. TIdr. 1882, s. 15. Sedan affären slutligen blivit uppgjord, hoppade pappa Brofeldt bak på medarna och sparkade släden till sitt stadskvarter så att snön yrde. Lampén TLandsFinl. 87 (1918). PåSkid. 1928, s. 8 (i fråga om skidor). Åke tog fatt sparkstöttingen och började sparka. Hedberg Fria 89 (1933). Sparka sig tre mil på en gammal tralla. Östergren (1944). Jag kan sparka dig dit, om du vill. Dens. Wassing Dödgr. 189 (1958). — jfr FRAM-SPARKA.
5) (vard.) i uttr. sparka igång, äv. loss, sätta l. ”köra” igång. På onsdag sparkar allsvenskan i gång. SvD 12/4 1967, s. 20. Tills statsrådet .. sparkade loss och frågade om testamente och efterlämnad förmögenhet. Balderson Harps. 51 (1969). Filmen .. som nu sparkat igång, har (osv.). SmålP 16/1 1974, s. 13.
6) [sannol. utgående från 2 l. 3 l. ombildning av BARKA, v.2, under påverkan av SPARKA 2 l. 3] i särsk. förb. med bet.: förlöpa, gå; se SPARKA AV 4.
II. dep.: (ha för vana att l. ha benägenhet för att) utdela en l. flera sparkar l. sparka (se I 1 (a)); ge varandra sparkar; förr äv.: sprattla; äv. bildl. Sparkas som en fisk. Lind (1738). (Längst nere i ”avgrundens brunn”) träta de endast, rifva sönder kläderna, hoppa på borden, sparkas. Swedenborg SammandrNFörs. 117 (1788). Sparkas med framfötterna. Nordforss (1805). Sins emellan fingo bröderna slåss så mycket de ville men .. aldrig sparkas. De Geer Minn. 1: 7 (1892). Min vers kan sparkas, när med klumpigt tjuder / en välment stallknekthand vill hindra stegen. Fröding NyttGam. 36 (1897). En sårad häst sparkades vilt och bet efter allt han såg. Hedin Pol 1: 115 (1911). Hästen sparkas. SvHandordb. (1966). — särsk.
a) (föga br.) i uttr. sparkas med ngn, (under sparkar) slåss med ngn; anträffat bl. bildl. Ni skulle ha kommit långt förut, om inte den ene hade fått sparkas branog hårt med Näcken (dvs. djävulen) på något vis. Högberg Frib. 420 (1910).
b) [möjl. till I 1] (†) ss. vbalsbst. -ande, bildl.: kamp l. dragkamp l. kiv. Här ähro åthskillige som sökia arrendet, så att der om lärer framdeles blifwa ett tämeligit sparkande. ÅgerupArk. Brev 24/3 1709.
1) till I 1 c α: gm sparkande frånskilja (ngt); äv.: gm sparkande bryta l. knäcka (ngt) l. orsaka att (ngt) går sönder o. d. Dalin 1: 45 (1850). Sparka av snön. Auerbach (1913). Hästen sparkade av honom benet. SvHandordb. (1966).
2) till I 1 c α, 2: gm sparkande kasta l. ta av (ngt); särsk. refl., i uttr. sparka av sig ngt. Sparka av sig stövlarna l. skorna. Sparka af sig täcket. Sahlstedt (1773). Han om natten tyst beger sig af / Att se till, om dörrn är stängd i huset; / Om ej barnen sparkat täcket af, / Om ej någon somnat ifrån ljuset. AAGrafström 1: 250 (1864). Ett par galoscher sparkades av mot paraplystället. Essén Doll. 123 (1917). särsk. i uttr. sparka av sig (utan obj.): sparka av sig sängkläderna. Auerbach (1913). Det räckte om jag bara tittade in ett tag och såg efter att .. (den lilla flickan) inte sparkat av sig. Siwertz Pagoden 87 (1954).
3) (numera föga br.) till I 2 a, b, i fråga om fotboll: vid början av varje halvlek o. efter gjort mål från fotbollsplanens mitt börja spelet gm att passa bollen till medspelare, göra avspark; äv. (i sht förr) med obj. betecknande fotboll: göra avspark. Kl. 1/2 12 ”sparkades bollen af”. TIdr. 1886, s. 158. Balck Idr. 1: 134 (1886).
4) (mindre br.) till I 6; opers.: bli, gå. ”Det gick ju bra”, sade Hans. ”Först vi mötte dem undrade jag hur i helsike det skulle sparka av”. Hedberg BleknBrud. 326 (1951). Dens. StorkSev. 91 (1957). —
SPARKA BORT10 4. till I 2: gm sparkande avlägsna (ngn l. ngt); äv. bildl. (jfr sparka, v. I 3), i sht förr särsk. i det refl. uttr. låta sparka bort sig, låta sig fockas l. ges respass. Weste (1807). Stöcker är nog icke mannen att låta sparka bort sig utan att slå igen. GHT 1895, nr 216, s. 2. Bollen uppfångas (av målvakten) med händerna, hvarpå den omedelbart kastas, eller medelst en droppspark sparkas bort från målet. IdrB 1: 66 (1905). jfr bortsparka. —
SPARKA EMOT10 04. till I 1: sparkande göra motstånd, spjärna emot, streta emot; äv. bildl.: streta emot, spjärna emot. Linc. Qqq 6 b (1640). Seent sparka moot, när Oket är fast på Halsen. Grubb 712 (1665). (En man) hade sparkat emot, då en konstapel ville föra honom bort (under tumult vid en spårvägsstrejk). SD(L) 1900, nr 339, s. 3. Söderhjelm Upps. 23 (1905; bildl.). —
1) till I 1 c α: gm att sparka bringa (ngt) i dagen. Renarna brukar vintertid sparka fram laven under snön. Guld har jag sett, och turkoser har jag sparkat fram ur klipporna. Cavallin Kipling Kung 47 (1897).
2) till I 1 c α, 4; refl., i uttr. sparka sig fram (stundom äv. sparka fram sig), sparkande l. gm att sparka ta sig fram; äv. bildl., särsk. betecknande att ngn hänsynslöst tar sig fram i världen o. d. En Medicus .. bör .. weta at man kryper, men ej sparkar sig fram genom werlden. PH 6: 4426 (1756). Jag från pegasen redan har stigit ned / Och skaffat mig i hast en velociped. / .. Med den jag hädanefter skall fram mig sparka. Sehlstedt 4: 126 (1871). (Längdåkare på skridsko) sparka sig fram med kroppen pressad i rätvinklig ställning. SDS 1901, nr 47, s. 2. Liggande på magen sparkade .. (pingvinerna) sig fram med blixtens hastighet, och satte sig sedan upp, hånskrattande åt ens grimaser. SD(L) 1904, nr 15, s. 2. En tung, hård man, som inte vill vika för någon, som bryter sig fram, sparkar sig fram och skrattar fräckt åt den han trampar. Koch Arb. 9 (1912).
3) till I 2: gm sparkande driva (ngn l. ngt) framåt l. komma (ngn l. ngt) att förflytta sig l. röra sig framåt; ofta bildl., särsk.: hjälpa fram (ngn), i sht till (hastig, i sht oförtjänt) befordran o. d. Lyckan har sparkat fram honom. CIHallman 112 (1777). En medspelare, som .. är i bättre läge att sparka fram den (dvs. bollen) till motspelarnes qvarter. Balck Idr. 1: 137 (1886). (Sv.) sparka fram gn .. (t.) jn poussieren, jn in den Vordergrund stellen, jm unverdientermassen vorwärts helfen. Klint (1906). (Sv.) sparka fram ngn .. (t.) e-n schnell ohne sein Zutun befördern, e-n poussieren. Auerbach (1913). Harlock (1944). —
SPARKA I10 4. särsk. (mera tillf.) till I 1: med kraft sätta (fötterna o. d.) i marken. v. Dardel .. stirrade på mina ben. Jag trodde .. det var något fel på marschen, så att jag sparkade i klöfvarna alldeles förtvifladt. Cederström Minn. 48 (1913). —
SPARKA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4.
1) (numera mindre br.) till I 1: sparkande göra motstånd l. försvara sig o. d.; äv. refl., i uttr. sparka ifrån sig, sparka ut från kroppen. Sahlstedt SagTupp. 11 (1758; refl., om höns). Bondgårdarna .. ha pressat sig in mot varandra, liksom de vilda hästarna göra, när vargarna äro över dem och det gäller att sparka ifrån. Ruin Gyckl. 41 (1934).
2) till I 2; särsk. refl., i uttr. sparka ifrån sig ngt, särsk. bildl., dels: göra energiskt motstånd mot att ta emot (ngt), dels (numera föga br.): förakta (ngt; se förakta b). Spegel 470 (1712). Paul Walther (klargjorde) med levande vittnen för firman, att den aldrig förvärvat detta granvirke .. utan tvärtom .. sparkat från sig den frivilligt erbjudna granen med händer och fötter. Högberg Utböl. 2: 39 (1912). —
SPARKA IGEN10 04.
1) till I 1: besvara spark(ar) med spark(ar); jfr sparka tillbaka 1. Tjugu gånger sparkad häst, som tjuguförsta gången sparkar igen, är icke otålig. Almqvist Går an 56 (1839).
2) till I 2: gm att sparka stänga l. tillsluta (ngt). Sparka igen en dörr. Björkman (1889). särsk. (†) i det bildl. uttr. sparka igen (spåren) efter sig, sopa igen spåren efter sig. (Arvid Horn) machinerade allehanda under .. (K. XII:s) vistande i Turkiet, men sparkade väl igen efter sig. HSH 7: 215 (c. 1800). Därs. 226. —
1) till I 1 c α: spränga l. krossa l. förstöra (ngt, särsk. dörr l. fönster o. d.) gm sparkande (så att det faller inåt); äv. refl., i uttr. sparka sig in genom ngt, ta sig l. förflytta sig in genom ngt medelst en spark l. sparkar. En bryggarvagn kom här om dagen körande upp på trottoaren vid hörnet af Kronprinsensgade i Köpenhamn, och den ena af hästarna sparkade sig in genom ett juvelerarefönster. SD(L) 1903, nr 78, s. 2. Man måste sparka in dörren. SvHandordb. (1966).
2) till I 1 e. Hvar gång .. (japanerna i tågkupén) nödgas sätta ned foten, sparka de först åter försiktigt in den i träsandalens remmar. Ramberg Svarta 208 (1911).
3) till I 2: gm sparkande driva l. knuffa o. d. in (ngn l. ngt); särsk. till I 2 a (,b): göra inspark; skjuta in (boll mot mål o. d.); skjuta in (boll) i mål o. d. Weste (1807). En spelare (blir) specialist på att sparka in t. ex. hörnbollar och en annan (osv.). NordIdrL 1900, s. 180. Särskildt lade man märke till en af forwards, som ej mindre än tre gånger sparkade in bollen. Därs. 1901, s. 6. (Sv.) sparka in gn (t.) jn mit einem Fusstritt hin-, her-einschubsen. Klint (1906). Tre minuter senare sparkade Bo Stenqvist in 2—0. SvD 1974, nr 126, s. 19. —
1) (numera bl. tillf.) till I 1 c α: gm sparkande rasera l. välta omkull (ngt); äv. bildl. De sulor, hvarpå Tiberns legioner / framstormade att trampa alla land / och sparka riken ned och kungatroner. Rydberg Dikt. 1: 183 (1877, 1882); jfr 2.
2) till I 2: gm sparkande driva l. föra l. knuffa (ngn l. ngt) nedåt l. komma (ngn l. ngt) att falla l. störta nedåt l. ned (till en plats o. d.); äv. bildl. Man sparkade honom ned af bryggan i sjön. Weste FörslSAOB (c. 1817). Då penningherrarna lyckades sparka ner en liten skara, höjde sig strax en annan igen. Koch Timmerd. 190 (1913). —
SPARKA OMKULL10 4, äv. IKULL04 l. KULL4. till I 1 c α: gm att sparka knuffa l. stöta l. välta omkull (ngn l. ngt). Om .. (janitscharerna) äro missnögde med någon ting, så sparka de kull faten och ströö maten omkring på marcken. KKD 5: 253 (1711). jfr kullsparka. —
SPARKA SÖNDER10 40, äv. ISÖNDER040. till I 1 c α: gm sparkande komma (ngt) att gå sönder; stundom med avs. på person: sparka fördärvad. Sparka sönder något. Weste FörslSAOB (c. 1817). Almqvist Skälln. 50 (1838; med avseende på person). —
SPARKA TILL10 4.
1) till I 1: (plötsligt l. oväntat) ge (ngn l. ngt) en l. flera sparkar; äv. i uttr. sparka till på ngt; äv. bildl. Jungfrun sparka till dörren med sin stora tå, / Så lås och gångjern gingo ifrå. SvForns. 2: 123. Jag har visst icke .. velat sparka till det hårdt pröfvade Frankrike (i dikten Den nya Cendrillon). CSnoilsky (c. 1885) hos Warburg Snoilsky 353. VLitt. 1: 163 (1902: på). Hästen sparkade till honom. SvHandordb. (1966).
2) till I 2, i uttr. sparka till ngn ngt, gm att sparka bringa l. driva ngt till ngn. Sparka till ngn en boll. Östergren (1944). Sparka till en hund några matrester. Dens. —
SPARKA TILLBAKA10 040, äv. 032.
2) till I 2; särsk. till I 2 a: gm att sparka returnera (boll o. d.). Weste (1807). NordIdrL 1900, s. 362. —
SPARKA UNDAN10 32, äv. 40. till I 2: driva l. fösa undan l. avlägsna (ngn l. ngt) gm att sparka; äv. bildl. Björner NordHjält. 45 (1739). Förfalskningar i massa ha användts .. för att sparka undan lagens stöd för en person, som misstänkes för att vara oskyldig. Laurin Våld 436 (1910). —
1) till I 1 (a): sparka uppåt; sparka bakut, slå (upp); äv. bildl. Han sparkade upp med foten. En annan / Hotade blott och sparkade opp, som en fåle. Runeberg (SVS) 3: 91 (1832). Skall nu som en häst jag smaka / Er snärt, då jag gjort som bäst, / Så sparkar jag upp tillbaka, / Och sparkar ock som en häst. Dens. 5: 77 (1860). 2SvKulturb. 1—2: 288 (i handl. fr. 1930).
2) till I 1 c α.
a) gm att sparka få (ngt) att kastas upp i luften l. öppnas l. komma i dagen; gm att sparka riva upp (ngt) l. åstadkomma (fördjupning o. d.); sparka på o. därigm öppna l. spränga (dörr l. port o. d.); äv. bildl. Swedenborg RebNat. 1: 303 (1720; bildl.). På Skaldewis är om .. (fylkeskonungen Frode) sagt, at han blifvit dräpen af en Ko, som .. med foten sparkat up Siöen Somen. Dalin Hist. 1: 407 (1747). Sahlstedt (1773; med avs. på dörr). (Lämmelungarna) sprungo ut, när jag sparkade upp tufvan, under hvilken boet låg. Kolthoff DjurL 366 (1900). En renhjord, som betar och sparkar upp snön omkring sig, så att det på avstånd ser ut som en molnstod. Sandström NatArb. 2: 216 (1910).
b) gm att sparka på (person l. djur) få honom resp. det att (vakna o.) fara upp; väcka med en spark (l. sparkar). Fanjunkaren .. flög som en skottspole genom alla rummen i hela baracken, sparkande upp korporalen i hvart rum han passerade. Cavallin Kipling Wi 21 (1897). Dalripan är .. ett oberäkneligt djur … Än trycker .. (hon) så fast, att hon måste sparkas upp, än (osv.). Hemberg Kola 176 (1902).
3) till I 2: gm att sparka föra l. förflytta (ngn l. ngt) uppåt l. upp till (en plats o. d.); äv. gm att sparka komma (boll o. d.) att fara upp l. i luften; äv. bildl., i fråga om befordran (jfr sparka fram 3). Nordforss (1805). De knycklade ihop motståndaren i rännstenen, sparkade upp honom på trottoarkanten. Janson Gast. 54 (1902). Sparka upp en boll i luften. SvHandordb. (1966). Sedwallson var den nya fabrikschefen .. och efterträdde Överstén som sparkades snett upp åt vänster och blev någon miljöintendent. Karnstedt Slamf. 271 (1977). —
1) till I 1: rikta spark(ar) l. sparka utåt (i luften), sparka; i sht förr äv. bildl.: vara aggressiv. I småsaker vill jag nu gerna pruta, medgifvande, att jag stundom just deri sparkat ut för mycket (under min publicistiska verksamhet). JVSnellman (1844) i FoU 20: 151. Den väldiga, fruktansvärda (älg-)klöfven hade sparkat ut i tomma luften under .. (hunden Boy), hvarvid endast hasen träffat Boy och slängt ut denne på en luftfärd. Knöppel SvRidd. 140 (1912); möjl. icke särsk. förb.
2) till I 1 c α: medelst en spark l. sparkar slå ut l. krossa l. spränga (dörr, fönster o. d.); äv. med avs. på tand l. öga: medelst en spark l. sparkar komma att lossna o. falla ut (ur mun resp. ögonhåla), slå ut. VRP 5/7 1731 (med avs. på dörr). (Jag) påminner .. mig .. att man icke tvärt, utan efter hand, fick öfvergå från så spetsiga skor, enligt parisermodet, att man nästan med dem kunnat sparka ut ögat på en mygga, till (osv.). Wingård Minn. 5: 148 (1847).
3) till I 1 c α; refl., i uttr. sparka sig ut, gm att sparka med fötterna ta sig ut; äv. bildl. Så snart Kackerlacken kände watnet, som wille qwäfja henne, hade hon intet widare tid, att blifwa qwar i örat, utan började strax sparka sig baklänges ut, då han sålunda fick henne bårt från örat. Kalm Resa 2: 497 (1756). Han kände .. ett begär att sparka sig ut ur denna kedja av bleka kvinnor, vilkas ögon alltid tycktes tråna efter något. Krusenstjerna Pahlen 5: 316 (1933).
4) till I 2: medelst en spark l. sparkar avlägsna l. föra l. jaga l. driva (ngn l. ngt) ut (ur rum o. d.); äv. (vard.) bildl., i sht (jfr sparka I 3): avskeda (ngn), focka (ngn). Lindfors (1824). Han kallade mig mordbrännarunge och sparkade mig ut ur stugan. Runeberg (SVS) 7: 119 (1867). Ett tag hade han varit med i ett bolag, men hur det var hade han sparkats ut ur den firman. Johnson GrKrilon 64 (1941). Amo et odi .. denna känslokombination (hade) .. många, många tusen års hävd. Nu var den på besök hos honom. För att om möjligt sparka ut den, försökte Bo sätta sig i i Majs känslor. Hedberg VackrTänd. 133 (1943). särsk. till I 2 a, med avs. på (fot)-boll. Då bollen är ”död” .. skall en motspelare till den sida, som sparkat ut bollen sparka in den i rät vinkel mot gränslinien. Balck Idr. 1: 138 (1886). Zander bör lära sig att sparka ut bollarna ordentligt. IdrBl. 1924, nr 78, s. 8.
(I 2 a) -BOLL. om fotboll; äv. om fotbollsspel; numera bl. mera tillf., i icke fackmässigt spr. Serenius X 1 a (1734). Engelsmännens kapprodd och sparkboll. Lindqvist BakMoln. 127 (1911). Romarna gjorde sparkbollar av luftfyllda svinblåsor. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 233 (1949). —
(I 4) -BRODD. (under sko fastspänd) brodd (se d. o. I a) som används vid sparkning, brodd. SD(L) 1897, nr 381, s. 3. —
(I 1) -BRÄDA. (numera mindre br.) i båt: (bräda utgörande) fotspjärn l. fotspark. Hülphers Ångermanl. 135 (1900). —
(I 1) -BYXA. i sht i pl.: för spädbarn avsedda hängselbyxor med långa ben (som ger barnet möjlighet att obehindrat sparka med benen); äv. bildl. BlekLT 1936, nr 178, s. 1. Om dessa (kvartssamtal mellan lärare o. föräldrar) ej kan fungera i dag, så beror det .. på att detta är en såpass ny informationsmetod att den ännu inte vuxit ur sina sparkbyxor. SvD 1977, nr 24, s. 8. —
(I 4) -CYKEL. cykelliknande fortskaffningsredskap utan trampor som sparkas fram; numera bl. om dylikt redskap avsett för barn l. äldre person l. för bruk i stora fabrikslokaler l. dyl.; äv. (om ä. förh.) = -vagn. Sparkcykel .. av trä med tjocka järnbeslag. KatalÅhlénHolm 95: 202 (1928). Kulturen 1946, s. 18 (om sparkvagn). Det såg underligt ut när (sjuk)-systrarna kom svepande på ett slags sparkcyklar längs den ändlösa (sjukhus-)korridoren. Siwertz Androm. 60 (1964). —
(I 4) -HJULING. (i sht förr) om trehjulig tralla som (av banvakt) framföres medelst sparkning. Johnson Se 180 (1936). —
(I 1) -KARUSELL. om karusell (på lekplats) som drivs runt medelst sparkar. UNT 1939, nr 50, s. 10. —
(I 1, II) -KEDJA. om anordning med kedja, som låser bakbenen på kor som sparkar vid mjölkningen; jfr -skydd. GbgP 1951, nr 136, s. 16. —
(I 1) -KÄLKE. (numera mindre br.) sparkstötting. Lundin NSthm 720 (1890). Borgåbl. 1978, nr 12, s. 1. —
(I 1) -LÅDA. (i fackspr.) på diskbänk, skåp o. d.: indraget utrymme framför sparksockel. HandHantv. Hand. 3: 79 (1934; på butiksdisk). SvD(B) 1938, nr 99, s. 10 (på badkar). —
(I 1) -MATTA. (förr) om mindre matta som lades vid fotändan av säng l. soffa o. d. för att skydda sängtäcke från att smutsas ned när ngn vilade i sängen med skorna på sig, sparklapp. BoupptVäxjö 1893. —
(I 1) -PLÅT. (i fackspr.) om plåt (se plåt, sbst.1 2) som fästes på nedre delen av dörr (t. ex. svängdörr) till skydd mot sparkar. Bildmark Entrepr. 203 (1921). —
(I 1) -RUM. (mera tillf.) utrymme för sparkning. Bädda med sparkrum för tårna. Östergren (cit. fr. 1936). —
(I 4) -SKIDA. (förr) om kort (skinnklädd) skida (till högerfoten) som (huvudsakligen) användes till att sparka sig fram, medan man gled på en längre (vänster)skida (glidskida); jfr andor. IdrFinl. 3: 103 (1906). Rig 1933, s. 92. —
(I 1) -SKIVA. keram. om större cirkelrund, horisontalt lagd träskiva som med en i dess centrum fäst, vridbar stång är förenad med drejskiva vilken bringas att rotera medelst sparkar på träskivan. UB 4: 413 (1873). —
(I 1, II) -SKYDD. lant. anordning som hindrar ko att vid mjölkning sparka med bakbenen (o. därigm utgör ett skydd för mjölkaren); jfr -kedja. JordbrFörenBl. 1961, nr 45, s. 21. —
(I 1, II) -SNUT. (†) insekten Conops calcitrans Lin. (som ofta håller sig omkring fötterna på kreatur o. får dem att sparka). Fischerström Mäl. 222 (1785). —
(I 1) -STEG. dans. steg som dansas på stället så, att den dansande med raka ben växelvis sparkar fötterna framåt-uppåt. Lekstug. 1: 8 (1897). —
(I 4) -STÖTTING. om ett för snö l. is avsett fortskaffningsmedel som betår av två långa, smala medar (numera vanl. av stål) med två upprättstående, tvärslåförsedda ståndare vilka via trälämmar uppbärande ett säte förbinds med medarnas uppböjda framändar o. som framdrivs gm att den åkande skjuter ifrån med en fot medan han står på en av de bakre medändarna med den andra foten o. håller sig fast i ståndarnas tvärslå; äv. om (i sht förr använt) dylikt redskap (i en ä., jämförelsevis kälklik variant med trämedar) nyttjat för hästanspänning; förr äv.: sparkstöttingsåkning (ss. sport), sparkstöttingssport; jfr spark, sbst.2, sparkare 3, sparkstött. Åka sparkstötting. TIdr. 1884, s. 53. Lundin NSthm 719 (1890; om sparkstöttingsåkning). Ibland tog han till hästar och vagn, eller körde henne på sparkstötting när vintervädret satte in. Lundkvist Vindingev. 90 (1956).
-tävling. (i sht förr) tävling med sparkstötting. TIdr. 1895, s. 98. Sparkstöttingstävlingar var allmänna under hela 1890-talet, vanligen på 5 000 m men även på 10 000 m. SvD(A) 1963, nr 64, s. 14.
-åkning. åkning (i sht förr äv. tävlingsåkning) med sparkstötting. Hygiea 1894, s. 141. Sparkstöttingsåkning efter häst. VL 1901, nr 38, s. 3. NFSportlex. (1946). —
(I 4) -VAGN. (förr) cykelliknande fortskaffningsmedel som framdrevs gm att den åkande växelvis satte ned fötterna i marken o. sköt ifrån, löpmaskin. Balck Idr. 2: 400 (1887). —
(I 1) -VECK. (tillf.) i uttr. lägga sparkveck, bädda så att fötterna får sparkrum. Östergren (1944).
B: (I 2 b β) SPARKA-SPRING. sport. i fotboll: om planlöst skjutande o. springande. IdrBl. 1935, nr 95, s. 10.
1) (numera bl. tillf.) till I 1: person som sparkar l. har benägenhet att sparka. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 42 (1692; om foster). särsk. bildl.; särsk. (vard., numera mindre br.) om (båt med) utombordsmotor; i ssgn akter-sparkare (Kåhre Strandh. 106 (1933)). Mitt hopp (dvs. om stor popularitet) blef allt starkare; / stundom har händt / att högställde sparkare / spänt. / — att deras klienter, / så snart som det spändt är, / ha flugit i höjden, är kändt. Fröding Eftersk. 1: 159 (1892, 1910).
2) (numera bl. i icke fackmässigt spr.) till I 2 a, b; särsk.: fotbollsspelare. Sparkarens medspelare måste vara bakom bollen då den sparkas och motspelarne på andra sidan mållinien tills den blifvit placerad. Balck Idr. 1: 135 (1886). Holländarna som ännu i fjor ansågos som kontinentens främste sparkare ledo som bekant då ett grundligt nederlag mot ett utvaldt lag danska (fotbolls-)spelare. SDS 1904, nr 119, s. 3. Är .. (målvakten) en säker och kraftig sparkare, är detta backarne en god hjälp. IdrB 1: 70 (1905).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 4: sparkstötting, spark. Med några duktiga viftningar på benet satte han sparkaren in mot land, just där bäcken rinner ut. Hülphers HerrHäst. 30 (1907). Fiskaren forslar (om vintern) vanligen sina redskap på en sparkare. Landsm. 1926, s. 37. —
SPARKERI104, n. (tillf., skämts.) särsk. till I 2 a, b; om fotbollsspelande. De engelska proffsen ha i själva verket alltid haft regelenlig frihet att under vissa förutsättningar hålla sig med ett civilt jobb vid sidan av sparkeriet. GHT 1947, nr 54, s. 14.
Spalt S 9178 band 29, 1983