| Publicerad 1983 | Lämna synpunkter |
SPE spe4, n. (Forsius Fosz 73 (1621) osv.) l. r. l. f. (Weste FörslSAOB (c. 1817: mycken spott och spe; dock uppges ordet vara n.), Fjelner TypMinn. 124 (1919) osv.); best. (ss. n.) -et.
1) handlingen att håna l. skymfa, hånande l. skymfande l. hån, bespottelse, förhånande l. skymfande gyckel (äv. konkret(are) om hånfullt l. skymfande yttrande l. ansiktsuttryck o. d.); äv. övergående i bet.: förödmjukelse l. nesa l. smälek l. vanära; utom i högre, i sht religiös stil numera företrädesvis skämts. l. förbleknat, ofta liktydigt med: gyckel l. skoj l. åtlöje; särsk. i (det delvis tautologiska) uttr. spott och spe; jfr AP, BEGABBELSE, FÖRAKTELSE, NID, SPOTT. Lida spott och spe. På, förr äv. av spe, hånfullt l. (o. numera företrädesvis) på skämt l. skoj. Huar mann tiil speij och åtlöije. G1R 9: 268 (1534). All dryckenskap skall .. warda förbuden uti så måtto, at den, som drucken är, icke skall löpa på gatan sig sielf till spott och spee och hwars mans åthlöye. Schmedeman Just. 45 (1569). Förlossa migh min Gudh ifrån min owäns spee. Ps. 1695, 293: 8. (När frågan om var man fann lämpliga fredsförhandlare) giordes åt gref Gyllenstolpe .. svarade han med en liten spåskhet, hvar toge vij dem vid sidste freden? menandes at man altid får så goda karlar som Lillierot var. Men om det speet har grund, lärer hvar förnufftig kunna döma. Bark Bref 2: 58 (1705). (Sv.) Han förstår intet spe, (lat.) Ignarus est ludificationis. Schultze Ordb. 4831 (c. 1755). Jag stäldes upp i kakelugnsvrån .. med ett långt ris i handen .. till spe och åtlöje och ett varnande exempel för alla flickorna. Adelsköld Dagsv. 1: 45 (1899). (Markisen) bar som vanligt vid högtidliga tillfällen som orden .. locket till den snusdosa, som Pius IX givit honom. Den blev ständigt föremål för spe och löje. Lagergren Minn. 7: 35 (1928). Fogelström VävBarn 335 (1981). — särsk.
a) i ordspr. Offtha kommer spee öffuer spottarens dör. SvOrds. B 7 b (1604). Spee och spott gör ingom gott. Därs. C 2 a. Spott och spee skiämtar intet. Grubb 756 (1665).
b) med bestämning styrd av prep. med, äv. åt l. över, betecknande föremålet för hånet osv.; särsk. i uttr. driva (spott och) spe med, förr äv. göra l. ha spe över ngn, utsätta ngn för hån osv. Så förmercke vij .. ath the (dvs. livländarna) driffve medh tig (dvs. hertig Johan) storth spoth och spee och vele ju endeligen före tig opå narrebenckenn. G1R 28: 435 (1558). Ibland annat giöra desse (mot bibelns innehåll kritiska) Lastetungor Spee öfwer Menniskians höga Ålder för Syndafloden. RelCur. 241 (1682). Dalin Vitt. II. 6: 26 (1736: åt). Han bespottade .. alla Prester, och hade sit spe öfwer dem. Lagerström Bunyan 3: 88 (1744). Den lede frestaren ville drifva spott och spe med en vis munck. Lagerlöf Drottn. 193 (1899). Aurell NBer. 13 (1949).
2) närmande sig l. övergående i bet.: föremål för spe (i bet. 1); särsk. dels i uttr. vara o. d. till spe för ngn l. ngn till spe l. till ngns spe, vara osv. föremål för ngns spe, dels (o. numera företrädesvis) i uttr. göra spe (ut)av ngn l. ngt, förr äv. göra ngn osv. till spe, göra ngn osv. till föremål för spe (i bet. 1), gyckla l. driva med ngn osv.; förr äv. med fullt utvecklad bet.: föremål för spe (särsk. i uttr. ha l. hålla ngn för spe l. bli ett spe för ngn), göra ngn till föremål för spe resp. bli föremål för ngns spe; jfr AP, DRIFT-KUCKU, NARR, SPOTT. The (dvs. folket) giorde spee aff honom (dvs. Jesus). Mat. 9: 24 (NT 1526). Thenne (dvs. den rättfärdige) är nw (på domens dag) then som wij foordom hadhom for spott och spee. SalWijsh. 5: 4 (öv. 1536). BtHforsH 1: 11 (1558: giorth .. osz till spei och spoth). (Friaren) måste tåla tit at hon (dvs. den älskade) giör aap och spee / Uthaf hans Gilie-Taal. Lucidor (SVS) 110 (1669). En hölt en annan för spe, eftersom han war kuthryggiot. Weise 382 (1697). Herre see min Jämmer, iagh ehr min owens spee / Min fiende migh skiämmer och åth min oferdh leer. KKD 3: 174 (c. 1710). Wår lycka gafs då tapt, hon blef et spe för alla. Dalin Vitt. 4: 330 (c. 1744). Med riken är lika beskaffenhet som med enskylte personer; utan egen consideration blifva de allom till spe och medömkan. Höpken 2: 644 (1760). Wara till spe för alla. Nordforss (1805). Björkman (1889).
-BUK. (†) nedsättande, om person som (ofta l. gärna) utsätter andra för spe; jfr buk 2. Forsius Fosz 510 (1621). Linc. Rr 5 a (1640). —
-BÄNK. [jfr mlt. spēbank, spēbanke, ävensom ä. t. speibank] (†) eg.: bänk där man sitter o. (skvallrar o.) gör spe av folk; om bänk på kyrkbacke. UppsDP 16/6 1596. HammarkDomb. 14/2 1597. —
-DIKT. om dikt med hånfullt l. skymfande l. (utom i högre stil numera företrädesvis) gycklande l. satiriskt innehåll; jfr paskill, persiflage o. -rim. Lind 1: 1447 (1749). Flera spedikter voro i omlopp mot Reuterholm. Ljunggren SAHist. 1: 185 (1886). Bellmans .. spedikter om Södertelje. Studiekamraten 1938, s. 177. —
-FULL. (spe- 1596 osv. speje- 1671) [fsv. spefulder] hånfull l. skymfande; utom i högre stil numera företrädesvis skämts. l. förbleknat, ofta liktydigt med: gycklande l. gäckande l. skalkaktig l. skojaraktig l. försmädlig; äv. substantiverat; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr ironisk, sarkastisk, spotsk. Balck Musæus O 6 a (1596). En ekorre .. tittade på honom — nyfiket, spefullt. Söderberg AllvLek. 36 (1912). Det där cyniska, simpla, vulgära ansiktet med de där spotska, spefulla .. och opålitliga läpparna .. är allt detta mitt verkliga, mitt sanna ansikte? Lidman Blodsarv 119 (1937). Siwertz Förtr. 274 (1945; substantiverat).
Avledn.: spefullhet, r. l. f. Thomander 3: 26 (1857). Hennes mörka ögon lekte, med syndig spefullhet. Beijer BritaGrossh. 243 (1940). —
-FÅGEL. [jfr mlt. spēvogel, ävensom ä. t. spähvogel o. t. speivogel]
1) person som (ofta l. gärna) utsätter andra för hån l. skymfande, begabbare; utom i högre stil numera företrädesvis skämts. l. förbleknat, om person som osv. utsätter andra för spe, gycklare, skojare, spjuver; jfr 2. En spefogel vtöfwer alle spefoglar, och en sådan som härmade och bespottade alle andre. Schroderus JMCr. 104 (1620). Bakom stängda dörrar var .. (Heidenstam) åter spefågeln och lät spjuvern spela för fullt. HågkLivsintr. 22: 464 (1941). Man har knappast kunnat kalla Laxness någon stor humorist hittills, snarare en satiriker, en spefågel. OoB 1963, s. 29.
2) (numera föga br.) nedsättande benämning på person som utsätts l. får utsättas för hån l. skymfande l. spe, narr; äv. allmänt nedsättande, stundom liktydigt med: pratmakare; äv. i uttr. hålla, förr äv. ha ngn för (en, förr äv. sin) spefågel, hålla (se hålla, v.1 33) ngn för att vara l. behandla ngn ss. varande en spefågel (i ovan angiven bet.); jfr 1. (G. I frågade de upproriska dalkarlarna) om the endelige wille hålla honom för en spefogill, then ther huartt åhr .. skulle spela med them. Brahe Kr. 5 (c. 1585). The vnga sällar .. som the gambla .. skemma och bespotta, .. hålla och achta them för theras spejfoglar. ALaurentii Fischer 336 (1618). Han blifver uthi landet hollen för en speefogel och apa. RP 7: 74 (1637). (Värmlänningar i socknar som förts till Närke vid en gränsreglering) Måste wänja sigh wedh Närikess Seeder, eller haffvass aff .. (närkingarna) för Spefoglar. Gyllenius Diar. 323 (c. 1670). Håll mun, spefogel! .. Det wore bäst ni gjorde er ursäkt som en förståndig menniska. Hagberg Shaksp. 7: 254 (1849). Har jag för Amors hämnd, spefågel, ej varnat och sagt dig, / att för ditt skräflande prat plikta du skulle till sist? Janzon Prop. 1: 29 (1903). särsk. (†) i uttr. vara var mans spefågel, vara spefågel (i den under huvudmom. angivna bet.) för vem som helst. Nu är iagh en fatigh tiggiare .. och moste wara hwar mans speefoghel. PErici Musæus 3: 126 b (1582).
-FÅGELSAKTIG. [avledn. av -fågel] kännetecknande för spefågel (se d. o. 1). Stiernstedt Ullabella 14 (1922). —
-GLOSA. hånfullt l. skymfande ord l. uttryck, stundom äv. yttrande, glåpord; utom i högre stil numera företrädesvis skämts. l. förbleknat, om spefullt ord osv., gliring; jfr glosa, sbst. 2, o. -ord 1 o. 2. Bullernæsius Lögn. 206 (1619). Nordenskjöld NoakArk 57 (1917; i pl., om yttranden). särsk. i sådana uttr. som ge l. kasta till ngn speglosor (förr äv. kasta l. lägga speglosor på ngn l. ngt), fälla spefulla uttalanden l. tillmälen till ngn resp. till l. om ngn l. om ngt; särsk. (numera bl. i högre stil): rikta skymfande l. hånfulla ord till ngn. Somlige kunna .. på annars arbete .. läggia lyte och speglosor. Bureus KonStyr. A 3 a (1630). (Sv.) Kasta speglosor på en, (eng.) To cast scorn upon one. Serenius 204 (1741). Auerbach (1913: Giva ngn speglosor). Lagergren Minn. 4: 83 (1925: kastade till oss speglosor).
Ssgr: speglos-, förr äv. spegloses-kolv. (†) bildl., om skymfande ord som riktas till ngn. Schroderus Os. 2: 653 (1635).
-KRÅKA. (†) = -fågel 1. Schroderus Comenius 838 (1639). Laurén Minn. 362 (1877); jfr LandsmFrågel. 35: 26 (1931). —
-LEENDE, p. adj. (†) spefullt leende; anträffat bl. i utvidgad anv., om persons sinnesstämning l. attityd: som kännetecknas av l. kommer till uttryck i spefullt leende. Runeberg (SVS) 7: 203 (1832; om missnöje). —
-LYSTEN, p. adj. (numera föga br.) som känner (stark) lust att vara hånfull l. spefull. Johansson HomOd. 22: 287 (1845). Bååth Grette 88 (1901). —
-LÖJE. hånfullt l. skymfande löje (se d. o. 1); äv. närmande sig l. övergående i bet.: föremål för spelöje (i ovan angiven bet.); utom i högre stil numera företrädesvis om spefullt löje; jfr hån-grin. CAEhrensvärd (SVS) 1: 214 (1782). Att Cousin menar Gud äga behof är ett Philosophiskt Spe Löje. Dens. Brev 2: 78 (1795). (Kellgrens recensioner anklagas för) att de heldre .. till spelöje framdrogo de uslaste namnsdagsrimare i Landsorterna, än vände sig mot sådana, som .. framställde sig till täflan om snillets ära. Hammarsköld SvVitt. 2: 28 (1819). OoB 1932, s. 31. —
-MÅLNING. (numera föga br.) bildl., konkret, om hånande l. skymfande l. spefull framställning i bild, nidbild; jfr -ritning. Sparre Findl. 3: 167 (1835). —
-MÄRKE. (numera föga br.) om märke (se märke, sbst.1 5) som på ett hånande l. spefullt sätt markerar l. riktar uppmärksamheten på ngt. Tessin Bref 1: 274 (1753). —
-NAMN. binamn, i sht på person, givet för att håna l. skymfa, öknamn; utom i högre stil numera företrädesvis om binamn givet på spe. Schroderus Os. 1: 4 (1635). Necken 1849, 2: 91 (om namn på plats). —
-ORD. [fsv. speordh; jfr mlt. spēwōrt, ävensom ä. t. spähwort, t. speiwort] hånfullt (gycklande) l. spefullt ord; jfr -glosa.
1) (numera i sht med ngt ålderdomlig prägel) motsv. ord, sbst.2 1. Linc. M 2 b (1640). SvFolket 5: 273 (1939).
2) motsv. ord, sbst.2 3 o. 4. Ge l. kasta speord. G1R 27: 283 (1557). Hon kallades .. ibland kaptenskan, vilket tydligen var ett speord. Reuter Kapt. 113 (1931). —
-RITNING. (numera föga br.) om hånande l. spefull framställning i bild, karikatyr; jfr -målning. Warburg Ehrensvärd 97 (i handl. fr. c. 1781). Östergren (1944). —
-SKÄRA. [fsv. speskära] (†) håna l. skymfa (ngn) l. gyckla med (ngn); äv. abs.; jfr begabba, försmäda, -hugga. LPetri Job 11: 3 (1563; abs.). Bureus Runaräfst 116 (1602). Hamb. (1700). —
-TECKNARE. [jfr -teckna o. -teckning] (numera föga br.) person som gör karikatyr(er). Östergren (1944). —
B (†): SPEJE-FULL, se A.
SPEAKTIG. [möjl. delvis till spea] (†) om person: hånfull l. skymfande l. gycklande; om ngt sakligt: som ger uttryck åt l. kännetecknas av hån l. skymfande l. gyckel; jfr spe-full. (Generalmajor Stuart) förestälte, huru han .. (absoluta) ordres intet gifwa kunde ther han intet närwarande war .. slutandes med något speachtiga termer, att man wäl till Mitau tillbakars marchera måtte, när man sig intet annat at företaga sågo. HH XXXIV. 2: 40 (c. 1715). Evrylas, den speaktige Gästen. Weise 1: 251 (1769). —
Spalt S 9237 band 29, 1983