| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPRITTA sprit3ta2, v.2 -er sprit4er, spratt sprat4 (sprutto sprut3ω2), spruttit sprut3it2, sprutten sprut3en2, i ipf. äv. spritte sprit3e2. (pr. sg. sprittar TRudeen Vitt. 197 (c. 1690); spritter Schroderus Comenius 370 (1639) osv. — ipf. sg. spratt SkrVSocLd 22: 108 (c. 1685) osv. — ipf. pl. sprutto Broman Glys. 1: 337 (1709) osv. — ipf. sprittade Mörk Ad. 2: 265 (1744), Lindström Bates 116 (1872: till); spritte Afzelius SæmE 265 (1818: uppspritte), Östergren (1944)). vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr SPRITT, sbst.3
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om gräs l. löv l. blomma o. d.: spira l. gro l. slå l. spricka ut o. d. Boije Landth. 89 (1756; om spätt gräs). ”Jag tror Spader Dame rodnar”, så behagade hennes nåd uttrycka sig; och Spader Dame liknade verkligen en sprittande ros. Livijn 1: 358 (1824). Tänk Anders .. hur det skall dofta kring ditt vackra hem, när rätt snart alla löf börja spritta. Sällberg Långv. 16 (1894). — jfr UT-SPRITTA.
2) om (kroppsdel hos) person l. djur (se särsk. b): (ofrivilligt) göra en l. flera plötsliga, häftiga o. kortvariga rörelser l. göra ett l. flera (små) hopp l. skutt o. d.; särsk. (o. numera vanl.): (mer l. mindre ofrivilligt) hoppa l. rycka l. darra l. skaka till l. genomfaras av en l. flera ryckningar l. darrningar l. skakningar (av överraskning l. rädsla l. glädje l. levnadslust l. njutning o. d.); ofta i fråga om att göra sådan(a) rörelse(r) i sömnen l. vid insomnande l. uppvaknande l. i fråga om att fara l. springa upp vid uppvaknande (ur sömn l. overksamhet o. d.); äv.: ta ett språng, springa l. hoppa (i den särsk. förb. SPRITTA FRAM); numera i sht dels i a, c, dels i de särsk. förb. SPRITTA TILL, SPRITTA UPP. Verelius 244 (1681). Rätt som man skall somna, spritter man och får en liten convulsion. Linné Diet. 2: 46 (c. 1750). Sjung här om Jungfru-mord, / Om hur en Brud blir gjord, / Hur under Valdthorn hon kämpar och spritter på et bord. Bellman (BellmS) 1: 71 (c. 1770, 1790). Kramplikt fingrarne (på en avhuggen hand) spritta ännu och gripa om stålet. Adlerbeth Æn. 265 (1804). För gumman ropte hon hans (dvs. Svante Stures) namn: / Hon spratt och sländan föll ur hennes famn, / I det hon rörd stod opp. Franzén Skald. 3: 164 (1829). Ett tag han strök på fiolen, / Så drängarne rörde på träskor å golf / Och jäntorna spritte (av danslust) på stolen. Bååth NDikt. 37 (1881). En fångad mes spritte i ett par vassa små rovfågelsklor. Rosendahl VildfågFj. 9 (1934). Hon klämde till hårt över näsan och munnen, hörde att det blev tyst, kände honom spritta under handen. BonnierLM 1954, s. 517. — jfr UPP-SPRITTA. — särsk.
a) med adverbial betecknande det tillstånd l. den (kropps)ställning ngn befinner sig i l. kommer ur l. råkar i o. dyl. l. det håll varåt ngn far vid rörelsen l. den kroppsdel rörelsen gäller l. (se slutet) den orsak rörelsen har vid sprittande; förr äv. i uttr. ngn spritter (i en kroppsdel), det spritter (i en kroppsdel) hos ngn. (Den som har mask i magen) spritter i sömnen, och sätter sig offta up. Lindestolpe Matk. 19 (1714). Hertogen spratt snart på föttren. Björner Sorle 52 (1737). En vindstöt — i fönstret en hvinande skräll! / Ur sina syner han (dvs. den fångne Magnus Stenbock) spritter! Snoilsky 3: 27 (1883). Han spratt i lemmarna. Strindberg HMin. 2: 337 (1905). När .. (vargen) rusar på .. (renarna) störta de inte iväg i panisk förskräckelse och i en klunga .. utan de spritta tvärt åt var sitt håll. 2SvKulturb. 11—12: 204 (1938). — särsk. i uttr. spritta av ngt (t. ex. glädje l. otålighet l. rädsla); ofta mer l. mindre hyperboliskt, övergående till att beteckna att ngn är full av ngt l. kännetecknas av ett högt mått av ngt. Sprittande af skrämsla. Serenius Ggg 1 a (1734). Er tycks, att skämtets Genius springer / Med luftig, vingklädd fot åt alla håll så lätt — / .. Af qvickhet sjelf ni spritter / Till sluts, elektriskt rörd. Almqvist God. 18 (1838). Man hade rent af svårt att öfvertyga sig själf, att denna varelse, hvilken formligen spratt af gemytlighet och välmåga, kunnat genomgå så hemska .. lefnadsöden. Geijerstam LycklMänn. 153 (1899). Hvart ögonblick jag af skrämsel spritter. Andersson Plautus 15 (1901). Som Epikuros säger: ”Jag spritter av kroppslig lust, då jag har vatten och bröd.” FinT 1955, s. 444.
b) om fisk: (ofrivilligt) göra ett l. flera små hopp l. genomfaras av en l. flera ryckningar; ofta i konstruktion motsv. a; äv. i överförd anv., om vatten, betecknande att det är fyllt av sprittande fisk. Broman Glys. 1: 337 (1709). Ulla! min Ulla! säj får jag dig bjuda / Rödaste Smultron i Mjölk och Vin? / Eller ur Sumpen en sprittande Ruda, / Eller från Källan en Vattenterrin? Bellman (BellmS) 1: 240 (1790). Vattnet fullt af silfverfenor spritter. Snoilsky 1: 43 (1869). I fönstrets djupa vattenskål / En guldfisk spratt med stjerten. Dens. 4: 101 (1887). Håven kom upp med en god bottensats av silvervit, sprittande nors. Siwertz Nov. 284 (1918). Heerberger Dag 340 (1939).
c) ss. vbalsbst. -ning, om förhållandet att ngn spritter l. (vanl.) konkret: ofrivillig ryckning l. skakning l. darrning o. d. (av rädsla l. glädje l. av fysisk orsak, t. ex. vid sjukdom). En sprittning for igenom honom, och så var han död. The Långe och Runde Matkar förorsaka .. sprittningar i sömnen. Lindestolpe Matk. 23 (1714). Amanda kände en häftig sprittning genomfara sin följeslagares arm. Almqvist DrJ 111 (1834). Iakttagelser af Spiggens Sprittning. Backman Dickens Pickw. 1: 3 (1871). Pulsens plötsliga sprittningar vid tinningen. Lundkvist Spegel 220 (1953).
d) bildl.
α) (numera föga br.) refl., i uttr. spritta sig till döds, under sprittningar dö. Fahlcrantz Schiller Fiesko 14 (1821).
3) [jfr 2] om ngt sakligt (jfr 1): göra en l. flera små rörelser, särsk. ett l. flera små hopp l. skutt, l. genomfaras av en l. flera ryckningar l. darrningar, darra l. skaka (till) o. d.; äv.: plötsligt l. häftigt röra sig l. fara iväg (från en plats l. genom ngt o. d.) l. komma fram (ur ngt o. d.). När något spritter (dvs. far in) i Elden. Roberg Beynon 63 (1769). Här ur harpan spratt / ett vildt ackord. Sturzen-Becker 5: 89 (1844, 1862). Liksom hade den elektriska stöt, som (vid en passagerares skymfande tillrop) spratt genom .. (kuskarnas) ådror äfven meddelat sig åt de plågade (drag-)djuren, grepo dessa (osv.). Cygnæus 6: 583 (1881). Sjung djärvt, O, Jonas, vid guitarrens kvitter! / Hej! se hur Jonæ hand på strängen spritter! Taube GyldFred. 31 (1924). — jfr UPP-, UT-SPRITTA. — särsk.
b) (†) om vätska avsedd l. använd ss. dryck: moussera l. skumma l. pärla l. bornera. Palmchron SundhSp. 124 (1642; om vin). (Surbrunnsvattnet i Tanum) Är .. friskt spelande och sprittande, när thet slås i glaset. Œdman Bahusl. 28 (1746). Slå i till brädden det skummande vin, / Slå i af den sprittande drufva! Montgomery-Cederhielm Dikt. 112 (1881).
c) om källa l. bäck l. våg o. dyl. l. om stänk av våg l. bäcks flöde o. d.: bryta fram l. flöda l. röra sig med sprudlande liv l. (muntert) stänk o. d.; äv. bildl. Spegel ÅPar. 24 (1711; om källa). Der vågen hvitast tumlar sig, / Och spritter högst mot hällen; / Der satt han (dvs. den gamle knekten). Franzén Skald. 1: 279 (1824). I sydvest öppnar sig det omätliga hafvet, .. sprittande och gnistrande i det varma solljuset. Bovallius CentrAm. 181 (1887). Det sprittande och glittrande stänket kring bogen af vår gungande båt. Ödman VexlBild. 10 (1887, 1893). Nu får hon gärna skratta. Nu förlossar hon honom bara med sin silverbäcks klara sprittande flöde. Krusenstjerna Pahlen 6: 221 (1935).
d) (numera föga br.) om ngt lysande l. blänkande: kasta ljusblixtar, glittra l. gnistra o. d. Som ljuset Diamanten spritter. Nordenflycht (SVS) 3: 14 (c. 1756). Kanhända är det månens glitter / som mellan trädens löfvärk spritter? Jensen BöhmDiktn. 110 (1894).
e) (numera bl. mera tillf.) om eldgnista l. om glödande kol l. om salt som kasta(t)s i eld o. d.: explosionsartat kastas ut l. i väg, sprakande fara l. flyga i väg. När eldkolet spritter derifrån (dvs. från det värkande stället) hastigt och likasom af sig sjelf .. då (osv.). Högström Lapm. 165 (1747). Det blixtrar … hvilka gnistror! de spritta, de spraka. Lidner (SVS) 2: 135 (1783). Koksaltsyra .. Gifver i förening med eldfasta Lutsalter tärninglike crystaller, som spritta och spraka i elden. Retzius Min. 45 (1795). Gnistan (av den från himlen fallna elden) spratt ur hans (dvs. Väinämöinens) händer. NF 1: 570 (1875).
4) (i sht i vitter stil) i (hyperbolisk o.) oeg. l. bildl. anv. av 2 (o. 3); i sht om ngns hjärta l. bröst l. blod o. d., betecknande att det röres av en mycket livlig känsla (i sht glädje l. levnadslust o. d.); äv. om hälsa l. liv o. d.: vara i ett mycket livligt tillstånd, vara full av glädje l. levnadslust l. vitalitet; sprudla; äv. i uttr. spritta av kvickhet, vara så full av kvickhet att den l. det tycks spritta, vara full av kvickhet (jfr 2 a slutet); äv.: röra sig livligt (genom ngt). När een lustigh Person hoos them (dvs. Venus’ döttrar) sitter, / Hans bryst aff glädie dantzar och spritter. Chronander Bel. G 3 a (1649). Hälsan .. / .. Som spritter i mitt sunda blod. Frese AndelD 76 (1726). Lif och styrka i hvar muskel spritter. Tegnér (TegnS) 1: 85 (1803). Hans hjerta var fritt, och spratt som en åder i källan. Runeberg (SVS) 3: 66 (1832); jfr 3 c. En tanke på Hellas gamla tider spritter genom själen. Rydqvist Resa 152 (1838). (G. III:s) svar till hertiginnan spratt af qvickhet. Crusenstolpe Mor. 2: 119 (1840). Fiskare- eller sjömanslåtar, där den barnsliga livslusten spritte i melodierna som de solbelysta forellerna i fiskarnas nät. Gowenius Småf. 99 (1937). Blodet spritter i ådrorna. Östergren (1944). — särsk.
a) opers., betecknande att ngn (p. g. a. en livlig känsla o. d.) genomfares av en l. flera (små) ryckningar l. skakningar l. darrningar o. d. Det spritter i benen på mig, när jag hör dansmusiken. Gylfe satt tyst. Af harm han teg. / Dock spratt det tidt i hans domnade arm, / fastän han sökt dämpa sitt hjertas harm. Ling Gylfe 156 (1814). Se hur det spritter i buskar och grenar, / Af lif och af dans, / I den herrliga vårsolens glans. Sätherberg Blom. 1: 27 (1841). (J. H. Kellgrens) personlighet är full av nervöst liv, det spritter och gnistrar av hans ingenium. Österling i 3SAH LXII. 1: 9 (1951). Man är sig själv när man frisk och utsövd vaknar en vacker morron och känner hur det spritter i kroppen på en av livslust och arbetsglädje. Hedberg BleknBrud. 354 (1951).
b) i p. pr. (i sht i mer l. mindre adjektivisk anv.): som spritter av rörelse l. liv l. levnadslust l. uppsluppenhet l. vrede o. d., full av liv osv., livlig l. livfull (o. medryckande). Det sprittande folklivet i staden. Han har en sprittande kvickhet. Sprittande av liv. Sprittande av förväntan stod pojken där. Sprittande och ilsk han (dvs. den retade kalkonen) kacklar hämd till skyn. Bellman Gell. 84 (1793). Svärma, yra fjäril, svärma / Sprittande och glad! Montgomery-Cederhielm Dikt. 12 (1881). (Lyrikern P. J. E.) Bäckström hade .. stora sällskapsgåfvor och var i samtalet sprittande. CDafWirsén (1889) hos Bäckström SSkr. 1: XIII. Han .. följde med tindrande ögon och klappande hjerta de båda glada, sprittande, mörklockiga gestalterna. Hedenstierna FruW 30 (1890). Samma mjuka, livliga rörelser, samma sprittande intelligenta ögon. Munthe Torsd. 28 (1934). Stiernstedt Bank. 42 (1947; om förväntan). — särsk.
α) i fråga om musik (l. sång); i sht om (dans)melodi o. d.: livlig l. livfull o. medryckande (så att man vill följa med i rytmen o. d.), eggande o. d. Snellman Tyskl. 293 (1842; om melodier i valstakt). (Karmides) sjunger till lyran de mest sprittande visor. Rydberg Ath. 124 (1859). Det var toner av gammal vals och sprittande polskor. Dahlin Canada 13 (1929). KyrkohÅ 1935, s. 244 (om rytm i polonäs).
β) i adverbiell anv., ss. bestämning till sådana adj. l. förb. som glad l. livlig l. kvick l. gott humör l. arg, betecknande att ngn är så glad osv. att han spritter (i bet. 2) l. det spritter (i bet. a) i honom, närmande sig bet. av ett förstärkningsord: mycket l. väldigt o. d.; jfr SPRITTANDE. Om intet lakan är sprittande färsk, så må du laga honom huru du kan, iag äter likwäl hällre en lagom wattulagd strömming. Valleria Hush. 29 (c. 1710). Den sprittande lifliga mannen. SKN 1841, s. 29. Han hade .. medfört i arf snillrika anlag, var sprittande qvick. Böttiger 6: 82 (c. 1875). Gumman hon blef sprittande arg. Landsm. VII. 8: 21 (1889). (Steglitsorna) sutto, sprittande pigga, på kvistarna av vägvårdan. Rosenius SvFågl. 2: 57 (1921). Hon befann sig vid ett sprittande gott humör. Carlsson KNilsson 352 (1921). Han var gift med en vacker, sprittande livlig fransyska. Grimberg VärldH 10: 698 (1941).
c) ss. vbalsbst. -ning, betecknande förhållandet att ngn l. ngt spritter l. konkretare, enskilt utslag av sprittande. I mitt blod / Jag just en sprittning känner. / Mina Vänner, / Mör och Svenner, / Drickom hennes skål! Bellman (BellmS) 12: 79 (1777). Så snart de första sprittningarna af vårlifvet förmärkas i naturen, väckes brädgården ur sin vintersömn. Roos Skugg. 157 (1891); jfr 1. Det gick en sprittning af glädje igenom mig. Hedberg Doyle 4Teck. 113 (1891). I (filmen) Nattvardsgästerna förnam vi sprittningen av ett nytt liv, en ny tro. ÅbKristHum. 1964, s. 292.
5) i fråga om söm i klädesplagg: spricka, gå upp; i ssgn UPP-SPRUTTEN o. den särsk. förb. SPRITTA UPP.
6) (†) om vätska: häftigt komma fram (o. hamna ngnstädes), spruta (ut o. d.). Öfwer alt kan man hans (dvs. vattnets) Konst och Kraft befinna / Uti Fontainer och Cascaderna, som rinna / På margahanda Sätt, snart högst i Skyrna spritta. Spegel GW 105 (1685). Blodet sprittade på skjortorna. Porthan 5: 190 (1777). Tåren spritter från deras moders öga. Ossian 3: 16 (1800).
SPRITTA BORT10 4. (numera bl. mera tillf.) till 3 (e): (explosionsartat) kastas bort l. fara bort. Kiellberg KonstnHandtv. Guldsm. 3 (1753). —
SPRITTA FRAM10 4.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, om blomma l. löv o. d.: (spricka ut o. sålunda) komma fram l. visa sig; äv. bildl. Lucidor (SVS) 342 (1673; om blomma). Böttiger 4: 26 (1861, 1869; bildl.).
2) (numera bl. tillf.) till 2: ta ett l. flera språng fram (mot ngn). Spjutet tog han i hand och spratt fram mot Anund. Bååth EgilS 141 (1883).
SPRITTA IHOP10 04, äv. HOP4. (numera föga br.) till 2: (med en sprittning) fara ihop (se fara ihop 2). Nybom SDikt. 2: 100 (1844, 1880). —
SPRITTA IN10 4. sprittande l. med en sprittning fara in (ngnstädes).
1) till 2. Runeberg (SVS) 7: 213 (1832). Mötte .. (zigenarna) en stackars enfaldig bonddräng, så ögnade de honom så hemskt, att han förskräckt spratt in i hafreåkern och skylde sig där. Wallbeck-Hallgren VandrEl. 57 (1910).
3) (†) till 6: spruta in. Då Biet sticker, spritter denna wätskan (dvs. giftet) in i såret. Fischerström 1: 719 (1779). —
SPRITTA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4.
2) till 3 (e): sprittande fara omkring. Lindestolpe Matk. 65 (1714: ikring; om frön). JGOxenstierna 5: 168 (c. 1817: kring; om gnistor). —
SPRITTA SÖNDER10 40. (†) till 3 (e): häftigt splittras l. sönderdelas. VetAH 1773, s. 16 (om vatten, stänkt på het metall). Därs. 1776, s. 135. —
SPRITTA TILL10 4. göra en plötslig (o. häftig) rörelse l. genomfaras av en plötslig (o. häftig) ryckning l. skakning l. darrning, rycka l. hoppa till o. d.; äv. bildl. Serenius Fff 3 b (1734).
1) till 2. Widegren (1788). Huru spratt det icke till i hela hans varelse (vid åsynen av en kvinna som påminde om hans älskade)! Knorring Ståndsp. 3: 198 (1838). Bremer Brev 4: 71 (1859; bildl.). När då Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes liv. Luk. 1: 41 (Bib. 1917). En fisk spritter till och visar sin silvrade buk. Fogelström Vakna 204 (1949). Just då spratt jag till för en telefonringning. Siwertz Tråd. 81 (1957).
2) till 3. Fåhræus LäkH 2: 171 (1946; om muskler). Gravarnas blommor spratt till här och där när de träffades av en regndroppe. Fridegård Somm. 151 (1954).
SPRITTA TILLBAKA. (†) till 3: (häftigt) stänkande l. skvättande fara tillbaka l. studsa tillbaka. HushBibl. 1757, s. 187 (om takdropp). —
2) till 2: häftigt l. med ett ryck fara upp l. resa sig; i sht: häftigt l. med ett ryck vakna o. fara upp l. resa sig (i fråga om sovande l. i tankar o. d. försjunken person); äv. bildl.; förr äv.: bäva (se d. o. 4), skälva, darra. Thet nu tilkommande onda .. bäfwar (spritter vp) och hixnar .. (människan) före. Schroderus Comenius 370 (1639). Götrik .. spritter upp som en yngling, tager Jungfrun i hand, och (osv.). Verelius Gothr. 72 (1664). Han (hörde) häftiga slag på dörren. Han bleknade och spratt upp. Heidenstam End. 93 (1889). Upp spritter naturen ur dåsig sömn. Lagerlöf Berl. 2: 3 (1891). (När pojken började tala) spratt en gammal uv, som satt och sov inne i en övergiven hytta, upp ur sömnen. Dens. Holg. 2: 100 (1907). När jag spratt upp ur drömmen låg min cigarr ännu och brann i askkoppen. Siwertz Pagoden 68 (1954). särsk. om fisk: med ett hopp l. språng komma upp (ovan vattenyta). Han (dvs. fisken) .. spritter opp i luft. TRudeen Vitt. 217 (1687). (Flygfiskarna) spritta upp ur vattnet och flyga en bra bit. Hedin Pol 1: 335 (1911).
3) till 3: häftigt l. plötsligt (med ett ryck o. d.) komma upp l. gå upp. (Ett bra mineralvatten) Spritter högt vp, när det öses vthi glaset. Hiärne 2Anl. 12 (1702); jfr 3 b. Svärdet vid hans (dvs. krigarens) venstra sida / Vill spritta upp utur hans skida. Ingelman 12 (1836, 1843). Det hördes, hur järnkroken (som stängde dörren) spratt upp och dörren öppnades. GbgMP 1947, nr 25, s. 3.
4) (†) till 5, om söm: spricka upp, gå upp; äv. om klädesplagg, i uttr. spritta upp i sömmarna, gå upp i sömmarna. Klädningen har spruttit up i sömarne. Sahlstedt (1773). En söm har spruttit upp. Botin SvSpr. 134 (1777). SvTyHlex. (1872). —
SPRITTA UT10 4. jfr utspritta.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, om löv o. d.: spricka ut, slå ut. Sällberg Långv. 12 (1894).
2) till 3 (o. 6), om vätska l. pulverformigt ämne: stötigt l. häftigt l. ryckigt (i små rörelser) komma l. fara ut l. bryta fram o. d. Jerker .. satte .. et par långa fördärfweliga sporar i sidan på .. (hästen), at bloden spratt ut. Dalin Vitt. II. 6: 107 (1740). Andas man .. (på glasskivan), spritter pudret hastigt ut i .. vågor eller strålar. VetAH 1800, s. 143. Svetten spratt ut vid hans hårfäste. Bergman Jonssons 25 (1914).
(2, 3) -VIS, adv. (numera mindre br.) gm l. medelst l. i form av sprittningar o. d. Schulthess (1885).
Spalt S 10160 band 29, 1985