| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
STA sta4, äv. (numera bl. mera tillf.) STAD sta4d, adv.
(numera bl. vard. l. i folkl. l. bygdemålsfärgat spr.) åstad, i väg; förr äv. (ss. förled i ssgr): hemifrån l. bort (motsatt: hem l. tillbaka).
1) i eg. bet.; särsk. dels (o. i sht) i förb. med intr. rörelseverb (t. ex. gå, fara, ränna; jfr GÅ ÅSTAD, FARA ÅSTAD osv.) l. i anv. där ett intr. rörelseverb är l. kan uppfattas ss. underförstått (särsk. i förb. skola sta(d); se SKOLA, v.3 18 anm.), dels i förb. med tr. verb (t. ex. sända; jfr SÄNDA ÅSTAD). Rondeletius 34 (1614: lägger stad). Han sänder wijg-breew stahd at mana Karen vth. Lucidor (SVS) 1: 123 (1669). En, som giör Konst-Språng, haer den Sed / At gå tillbakars några Skred / Förn som han aldeels springer sta, / At han mehr Makt och Fahrt kan haa. Därs. 445 (1674). När han hade ätit, gieck han staa och arbetade med dhe andra drängarna. Landsm. XI. 1: 119 (1702). Ny Carleby och Jacobstad skola (vid riksdagsmannavalet) förenat sig om Rådman Fellman i Brahestad i hopp at denne ock skulle utses för Brahestad; men nu måste Mentzer sta derifrån. FoU 2: 212 (1792). Gunnar, han har väl annat att göra, han, än ränna sta’ med Abraham bort te’ prestegål’n. Knorring Torp. 1: 274 (1843). (De) komma så sent, för det att de först fått lof att varit stad och mjölka kona. Böttiger 3: 47 (1843, 1858). ”Vart ska du gå, lilla fänta?” / ”Sta och plocka nötter, kan du tänka.” Roos Hem 1: 63 (1912). Varenda själ i hela trakten skulle sta till marknaden. Wester Reymont Bönd. 1: 110 (1920). Jag hänger .. (dukarna till tork) hemma, sa Frida. Så går jag sta och manglar dom i morron. Ekman Springkäll. 21 (1976). — särsk. (†) ss. kommandoord till hund, angivande att denna skall påbörja sökande l. spårande l. förföljande o. d. av villebråd; jfr SÖKA. Snart ljöd Hundmästarens ”sta!” nu flögo hundarna i spåret. THästv. 1870, s. 84.
2) i mer l. mindre oeg. l. förbleknad anv.; särsk. dels i förb. med intr. rörelseverb (t. ex. gå sta(d), rusa sta(d)), som betecknar att ngn handlar överilat l. förhastat l. vårdslöst o. dyl. l. gör ngt påfallande l. oväntat, dels i förb. som betecknar l. övergår till att beteckna att ngn tar itu med l. ger sig till att göra ngt l. (i förb. skola sta(d)) står i begrepp att göra ngt; jfr 3. Gå sta och gifta sig, skilja sig, dö. Ibland tör wara wähl att Mannen intet weth / Hwadh Hustrun wågar stad på Lanter och Labeth (dvs. La bête). ÖB 33 (1712). Jag har aldrig förr i min lifstid rökt tobak, och nu skulle jag sta bara för at göra Hans Nåd till viljes, ehuru gement det där stygga tyget smakar. Björn Okände 81 (1791). Troligen börjar jag (vid min återkomst till Sverige) med en (föreläsnings-)resa genom landet .. Men jag vill ladda innan jag skjuter, och studera ”ämnet”, och inte som Björnson rusa sta som en kolportör. Strindberg Brev 6: 202 (1887). Äktenskapet var en .. familjeangelägenhet och ingalunda något som ett par ungdomar kunde få gå och koka ihop — för att sen .. rusa sta och skiljas. Dahl När 168 (1966). Han skulle skäfta om en lie. Så gick han sta och högg tummen av sej. Delblanc Nattresa 94 (1967). — särsk.
a) (†) i uttr. komma stad, börja l. sätta igång o. d. Vill du skrifva mig reglor före? — Ja, kom bara stad! Envallsson TokrolNatt. 7 (1791). Strindberg Brev 7: 359 (1889).
b) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. skola sta, pregnant: vänta sin nedkomst; äv.: skola gifta sig. Strindberg Fagerv. 187 (1902; i fråga om giftermål). Din stolle, vet du inte, att prostinnan ska sta! Spong Näv. 79 (1942).
3) [specialfall av 2] (†) i förb. komma l. sända sta(d), i vissa bildl. anv.
a) komma sta(d), åstadkomma (ngt). Hvad högfärd, öfverdåd och förveth stad har kommit. Rosenfeldt Vitt. 203 (1686). Dät har Naturen siälf .. kåmmit sta. LejonkDr. 179 (1688). Hans tunga kommer stad stoor möda och förtreet. Rosenfeldt Vitt. 63 (c. 1690). Brenner Dikt. 2: 108 (1704).
b) sända stad (att osv.), framkalla l. åvägabringa l. åstadkomma (att osv.). Ingen godh sände stadh, at fru eba kom åter til oss igen migh til en står plåga. Horn Beskr. 63 (c. 1657).
-VÄG. (sta- 1945 osv. stad- 1880—1904. stads- 1891) (numera bl. vard. o. bygdemålsfärgat) i fråga om resa: väg bort, bortväg; i sht i sg. best.; jfr åstad-resa. Berndtson (1880). WoH (1904). Stavägen går väl an, hemresan blir tråkigare. Östergren (1945). På stavägen kan du gärna titta in i handelsboden och köpa litet såpa. Dens.
-RESA, r. l. f., se A. —
-VISANDE, p. adj. [jfr sv. dial. sta(d)visande l. -visandes, till stadvisa, ge (ngn) besked om o. sända iväg honom i ärende(n) som man vet att han säkert uträttar] (†) som pålitligt uträttar anförtrodda ärenden o. d., säker l. pålitlig; jfr åstad-visande. Knorring Skizz. I. 2: 81 (1841). —
-VÄG, se A.
C: STADS-VÄG, sbst.1 (sbst.2 se sp. 10741), se A.
Spalt S 10648 band 30, 1986